The House in the Cerulean Sea av T.J. Klune

 I världen finns det barn med magiska krafter. Det är litet oklart hur de kom till världen, för väldigt många av dem tycks vara föräldralösa. Därför bor de på barnhem, och det är viktigt att övervaka att barnhemmen sköts väl och att barnen inte missköts. En av tjänstemännen vid DICOMY - Department in Charge of Magical Youth - med just den uppgiften är Linus Baker. Han är samvetsgrann och korrekt i sina inspektioner och rekommendationer, men han låter sig aldrig bli känslomässigt involverad med dem han kontrollerar. Detta är säkerligen anledningen till att Extremely Upper Management sänder ut just honom på en månadslång inspektion av ett mycket speciellt barnhem.

På DICOMYs kontor har man datorer och musmattor, men i övrigt är historien teknikbefriat tidlös. I övrigt är alla Linus Bakers överordnade mycket auktoritära på ett gammaldags sätt, och därtill tvivlar hans kollegor och hans snokande granne på hans förmåga att klara sig från dag till dag. Men som sagt, uppdraget han har fått är mycket viktigt och speciellt. Linus Baker får pappersmappar med (otillräcklig) information om barnen han skall inspektera, och resan dit sker med tåg, bil och liten färja, till ett hus på en ö i det coelinblå havet.

Det överraskar nog ingen läsare att Linus Baker kommer att lära sig att trivas mycket bra med invånarna på den lilla ön, trots några inledande chocker. Litet mer förbryllande är att Linus Baker blir så överrumplad av barnen på barnhemmet, för även om de är extra speciella så har han ju faktiskt träffat på barn med magiska egenskaper varje vecka i flera år nu. Men det är ju den gradvisa uppmjukningen av den tillknäppte och osäkre Linus Baker, och blandning av småfarlig busighet och naiv glädje hos barnen, som är grunden för den i grunden godmodiga handlingen i The House in the Cerulean Sea. Boken är småputtrig och underhållande, det går att hitta många små roliga detaljer att uppskatta, och det är trevligt att få läsa en må-bra-historia.