Mank

 Citizen Kane anses vara ett mästerverk i filmhistorien. Hur kunde den debuterande Orson Welles skapa något så lysande, såväl historia som skådespelarinsats? David Finchers film Mank närmar sig frågan från sidan, då den fokuserar på den andre manusförfattaren, Herman Mankiewicz. Plockat ur verkligheten är att han gjorde sin insats medan han återhämtade sig från en allvarlig bilolycka, och det är den ena huvudtråden. Den andra följer Mank i hans liv i Hollywoods stall av författare och på de fester hos William Randolph Hearst som ofta sägs varit inspiration till Citizen Kane. 

David Fincher flyttar oss tillbaka till 1930-talet med alla medel som står till buds: inte bara är Mank filmad i svartvitt, även ljudet är litet dämpat och ofta med ett kvarblivet eko från inspelningsstudion, som dåtidens filmer ofta har. Skådespelarnas manér och uttal är tidstypiskt, liksom horderna med män i kostym eller skjortärmar och de vackra unga kvinnorna i ornamentala biroller. Till och med ser vi skakiga framskrapade cirklar i övre högra hörnet när det är dags att byta filmrulle i maskinrummet! 

Allt detta är underhållande detaljer, men i samma anda finns även seriösa inslag: några ord växlade på tyska med hushållerskan Fräulein Freda vars familj lyckades fly Europa i tid, och den unga engelska sekreteraren Rita Alexander med sin oro för maken som är stridsflygare i aktiv tjänst. Det framförs lika innerligt som om detta verkligen var som stod på spel vid tiden för när Mank spelades in, och är gripande i sin enkelhet. 

Grandiosa är å andra sidan festerna hemma hos W.R. Hearst och Marion Davies. En nattlig spatsertur på ägorna går förbi ett påkostat privat zoo med apor, giraffer och elefanter. Att man namedroppar storspelare ur populärhistorien som Louis B. Mayer, Irving Thalberg och Upton Sinclair kan inte kallas för skryt när de just satt därinne och kastade rappa repliker mellan sig i aftonklädsel. Och ändå finns där ett känsla av tomhet i Hearst moderna palats, samma tomhet som ekar i Citizen Kane. 

Men alla dessa fina inslag räcker inte för att ge filmen liv. Där finns ingen skillnad mellan dramatik och lugn, inga hastiga vändningar i handlingen, inga scener av oro eller förväntan på något som skall hända. Jo, visst finns det litet av det, men det är inte tillräckligt distinkt för att höja sig över filmens lunk. Inte heller blir Mank, trots enstaka lysande scener, en stillsam historia att försjunka i. Filmen hamnar mitt emellan och blir ingetdera. Men som sagt finns där minnesvärda ögonblick, som samtalet i trädgården mellan Mank och den starka Marion Davies, och så kanske Manks egen Rosebud, berättelsen om positivhalarens apa.