Fler och fler unga män kallades in för att sändas till Vietnam, efter att tusentals redan hade dött i ett krig som många ansåg var orättfärdigt. Protester växte runt om i landet och erupterade i demonstrationer med blodig utgång under Demokraternas partikonvent år 1968. Efter Richard Nixons seger i det efterföljande valet, väljer den nye högste åklagaren/Attorney General, att utse åklagare till att väcka åtal mot de personer som kunde pekas ut som instiftare till upploppen.
De utpekade männen insisterar på att de inte har samarbetat för att piska upp upploppsstämningarna, och när man ser på dem är de en mycket brokig skara: de propra unga studentledarna Tom Hayden och Rennie Davis, Lee Weiner och John Froines vars roller i det hela är osäkra, den äldre pacifisten David Dellinger och de båda hippies/yippies Abbie Hoffman och Jerry Rubin. Den påtvingade sammankopplingen skapar motsättningar även inom gruppen. Hayden och Davis ser hur Hoffmans och Rubins flummiga domstolstrots riskerar inte bara fällande domar och långa fängelsestraff för de inblandade, utan även generell motvilja mot fredsrörelsen och en mer repressiv samhällsutvecklling. Men filmen låter oss också förstå Hoffmans och Rubins genuina vilja att förändra världen, och hur de har tagit de vägar de har behövt när andra varit stängda för dem.
Efter några korta scener som introduktion av parterna i målet, startar rättegången. Därifrån gör filmen tillbakablickar till scener från dagarna av upplopp, och vi får se att de anklagade faktiskt kan bindas till en hel del försvårande omständigheter. Det gör att det inte längre är lika lätt att hoppas att "den goda sidan" skall vinna - särskilt inte som domaren, Julius Hoffman, är en auktoritär typ som hanterar lagen efter eget godtycke. Frank Langella gestaltar honom utmärkt, utan överspel vilket gör det än mer kusligt: en domare som i hela sitt liv har haft rätten på sin sida och nu har makten att avvisa även giltiga och relevanta juridiska invändningar. Det syns inte minst i hans nedlåtande behandling av den åttonde mannen på de anklagades bänk, Black Panther-ledaren Bobby Seale.
Det är inte ovanligt att en manusförfattare/regissör renodlar vissa personligheter och vrider på händelser för att förbättra dramaturgin, och redan under första titten på The Trial of the Chicago 7 kan jag gissa att Aaron Sorkin har gjort en hel del av det slaget. Ytterligare tittar i historiens facit visar förvrängningarna ännu tydligare och det gör att filmen i mina ögon tappar i trovärdighet, trots mycket goda skådespelarinsatser och dramatiska scener om vad som står på spel. Jag vill ändå rekommendera filmen, men då med en kompletterade genomläsning av följande jämförelse med verkligheten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar