Man behöver inte vara många på scenen, eller ha magnifik scenografi, för att berätta spännande historier ur den nordiska mytologin, tvärtom kan det fånga mystiken extra bra om man utyttjar tomhet och närhet och det nödvändiga i att återvända ansikten och rekvisita. Men Helsingborgs stadsteaters uppsättning av gudasagorna missar den chansen, och lägger sig alltför nära en sorts skolteaterkänsla som även elever tycker är genant. Det börjar redan i den tillkämpade öppningsscenen med ekorren som springer upp och ned längs trädstammen, och dyker upp då och då i ett överspel i några scener som blir pinsamt.
Likt många liknande pjäser lider Innan jorden blev rund också av att persongalleriet är så stort och de viktiga händelserna så många att man måste hasta från spännande scen till spännande scen. Att läsa eller få höra en kortfattad legend om Loke, Höder, Balder och misteln kan räcka när den egna fantasin fyller ut mellanrummen, men på scenen räcker det inte utan de olika gestalterna och händelserna hinner inte få den tyngd de behöver.
Den mest kraftfulla scenen är när Völvan ur mörkret spår Ragnarök. Det är enkelt men effektfullt iscensatt, och det gör att de sista scenerna ändå lämnar ett bättre spår av pjäsen än den dryga timmen innan.
Länk till Innan jorden blev rund på Riksteatern Play
 |
| Foto: Sören Vilks |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar