Boken Handens rörelser är berättad i korta kapitel, med korta meningar som (med flit) bara rör sig på ytan av vad som händer, inte går ned i den oro och rotlöshet som säkert ligger under ytan. Lika slumpmässigt hur mötena med jobbarkompisarna sker berättar boken om Idas två andra viktiga förhållanden: med Edita och med mamman som kallas Sofia, inte mamma. Från barndomen kommer minnen av ett liv ur hand i mun, där Sofias slitiga arbete inte ger tillräckligt med pengar för att behålla det de har. I förhållandet med Edita läser vi om kyssar, övernattningar och planer på en semesterresa som Ida vet att hon inte kommer att ha råd med, men ingen säkerhet om att detta är äkta kärlek, något att lita på.
Det är begripligt att Ida känner rotlöshet och osäkerhet, med jobb, vänskap och kärlek alla i olika former av lösa förbindelser, och med minnen av ett barndomshem som kunde tas ifrån henne. Men berättelsen lägger så många lager av samma vilsenhet på varandra att boken själv väger lätt: kronologin är upphuggen och scener kommer ibland igen i nästan samma form, mötena med människorna är korta eller avkortade, Idas återhållsamhet inför andras intresse blir till en passivitet som sätter tonen från början till slut. Även en bok om att inte känna sig höra till behöver litet mer engagemang från huvudpersonerna och från författaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar