Att Haydn-symfonin som spelas har nummer 39 betyder inte att den skrevs av en gammal, trött kompositör. (Över hundra symfonier skulle det komma att bli.) Nej, Symfoni nr 39 i g-moll Tempesta di mare (1765-8) skrevs av en 33 år ung Joseph Haydn, som ett inlägg mot rationaliteten från dem som hellre hängav sig åt brusande Sturm und Drang. Och visst hör vi energin och det prövande i melodierna, nästan litet vågat för sin tid kan man tänka. Den mycket välkomne Alan Gilbert leder Kungliga Filharmonikerna i ett precist men inlevelsefullt framförande av symfonin.
 |
| Foto: Jan-Olav Wedin |
Nästa verk på programmet är Johannes Brahms Haydnvariationer (1873), vilka bygger på Chorale St. Antoni vilken senare visade sig inte vara skriven av Haydn, men namnet förblir. De två första delarna i verket verkar tydligare inspirerade av kompositören från seklet innan, då de låter mer traditionella och sammanhållna i formatet. I de efterföljande variationerna blommar musiken ut i mer böljande och ibland dramatiska klanger, än en gång fint hanterat av dirigenten och orkestern.
Under svåra personliga förhållanden komponerade Robert Schumann Symfoni nr 2 i C-dur (1846); dålig hälsa inklusive depression och tinnitus gjorde att det tog lång tid att färdigställa symfonin. Ändå är musiken övervägande positiv och upplyftande, men visst kan man höra annat i de inledande harmonierna och i Adagiot - inte bara vemod utan verklig sorg, om än återhållen och stillsam. Men till den mäktiga finalen Allegro molto vivace segrar livsglädjen i dansanta melodier och klanger, och tack vare de skickliga musikerna på scenen, Alan Gilbert och den generösa strömningstjänsten hos Konserthuset Play så går tonerna hem till oss med styrka och skönhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar