Två mödrar och två döttrar betyder tre personer, men en av döttrarna spelas av två skådespelerskor i olika åldrar, så i Helsingborgs stadsteaters uppsättning av Trädgårdsgatan ser vi en kvartett av rutor med en kvinna i varje. Förutom när någon lämnar sin plats, förstås. Vi ser en coronaanpassad föreställning, strömmad från teatern hem till vem som vill, med skådespelare, regissör och andra på nödvändigt avstånd från varandra.
Det är sällan föräldra-barn-relationen löper smärtfritt. Vad vi får se är mycket av de många ganska hårda grälen mellan den yngsta dottern (i två uppsättningar) och hennes mamma, men inte bara det. Den yngsta dottern syns som nybliven student med förhoppningar om livet, och som äldre kvinna, tilltufsad av livet.
 |
| Foto: Jörgen Dahlqvist |
Det är tacknämligt att det alltid är tydligt i dialogerna vilka två som talar med varandra och i vilken tidsperiod. Ibland växlar det med flit hastigt mellan två dialogpar, så att vi ser hur konflikter återkommer med flera års mellanrum. Det är inte konstigt att pengar är ett återkommande problem, i pjäsen likväl som i verkligheten för många, och det är fint att se det framfört med detaljerna. Flickan behöver så ofta låna pengar, till saker som mor och mormor har svårt att förstå - ut och festa med vännerna? Skaffa tatueringar? Och varken mor eller mormor har obegränsat med pengar att låna ut.
Men vi ser också flickans ångest och hur det vi ser som onödigt för henne är den livsviktiga kopplingen till vännerna som hon behöver just då. "Kommer jag någonsin att bli glad igen?" ropar hon i sina inre plågor. Fast även mor och mormor har sina sorger som de har fått hantera och plöja ned i sitt inre medan de har tagit sig igenom livet. Och de har båda också haft stora förhoppningar för sina respektive döttrar, de skall arbeta för att hon skall få ett bra liv. Men just i de här fyra fyrkanterna ser vi hur svårt det är för dem alla att se varandras specifika smärta för att kunna förstå och hjälpa.
En pjäs med talande huvuden har svårare att engagera än en där skådespelarna rör sig över ett golv och kanske har scenografi och rekvisita att använda sig av. Här blir det också litet svårare av att handlingen inte lika mycket är en serie kronologiska händelser, utan nedslag i känslotillstånd och ögonblicksbilder av konflikter. Förvisso är det vad pjäsen vill vara, men det gör handlingen än mer svårgripbar. Men engagemanget från skådespelarna är äkta, och särskilt scenerna mellan Evamaria Björk och Birgitta Rydberg glöder. För den som längtar efter teater ligger Trädgårdsgatan bara ett klick bort.
Länk till Trädgårdsgatan på Helsingborgs stadsteater
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar