Vi vet alla vem Tarzan är, Apornas son som kan tala med djuren, men också John Clayton, som funnit sig till rätta i den brittiska aristokratin. För enkelhets skull vet alla i filmen Legenden om Tarzan det också, och kan till och med skoja om "Me Tarzan - you Jane". Tanken är nu att få den legendariske Tarzan tillbaka till sin afrikanska hembygd. Anledningen till det är personlig vinning för filmens onde genius Leon Rom och för regissör och manusförfattare att ge handlingen en twist av kritik mot kolonialismen och slavhandeln.
Tarzan beger sig motvilligt till Afrika, i sällskap av sin Jane och den amerikanske reportern George Washington Williams, vilket skapar möjligheter till flera scener där tuffa Jane överraskar genom att inte vara en hjälplös kvinna och amerikanen får vara storögd inför kulturskillnader. Tillbaka i uppväxttrakten tas Tarzan emot på olika sätt; med glädje och kärlek av människorna i byn, med misstänksamhet och grovt våld av den forne apbrodern.
Det är förståeligt om man inte vill upprepa den kända historien om hur den lille pojken uppfostras av apor och hittas av människor - här dyker den som hastigast upp i tillbakablickar. Men det är ändå de scenerna som är mest intressanta och som jag hade önskat att se mer av. Dessutom inställer sig frågan varför filmtiteln anspelar på Tarzan som en legend, när handlingen sedan drivs av personliga oförrätter och önskningar.
Filmens apor är stora, tunga och farliga, men även om de och farligare rovdjur dyker upp i många scener infinner sig sällan känslan av hur faran lurar på så många ställen i djungeln. Ännu mer irriterande är hur djuren dyker upp i segregerade grupper: Flodhästar - check. Elefanter - check. Apor - check. Krokodiler - check.
Det är anmärkningsvärt att Legenden om Tarzan passar på att visa upp detaljer av den grymma slavhandeln, med belgiske Kung Leopold II som självklar skurk. Trots att filmen inte är historiskt korrekt är det fint att den inte blir ett obekymrat pojkboksäventyr som missar begångna övergrepp i närheten. Trots detta är filmen ingen minnesvärd upplevelse. Hur mycket jag än älskar imponerande specialeffekter är kopplingen mellan actionscenerna alltför tunn för att filmen, trots en del goda skådespelarinsatser, skall kännas som en sammanhängande helhet.
Tarzan beger sig motvilligt till Afrika, i sällskap av sin Jane och den amerikanske reportern George Washington Williams, vilket skapar möjligheter till flera scener där tuffa Jane överraskar genom att inte vara en hjälplös kvinna och amerikanen får vara storögd inför kulturskillnader. Tillbaka i uppväxttrakten tas Tarzan emot på olika sätt; med glädje och kärlek av människorna i byn, med misstänksamhet och grovt våld av den forne apbrodern.
Det är förståeligt om man inte vill upprepa den kända historien om hur den lille pojken uppfostras av apor och hittas av människor - här dyker den som hastigast upp i tillbakablickar. Men det är ändå de scenerna som är mest intressanta och som jag hade önskat att se mer av. Dessutom inställer sig frågan varför filmtiteln anspelar på Tarzan som en legend, när handlingen sedan drivs av personliga oförrätter och önskningar.
Filmens apor är stora, tunga och farliga, men även om de och farligare rovdjur dyker upp i många scener infinner sig sällan känslan av hur faran lurar på så många ställen i djungeln. Ännu mer irriterande är hur djuren dyker upp i segregerade grupper: Flodhästar - check. Elefanter - check. Apor - check. Krokodiler - check.
Det är anmärkningsvärt att Legenden om Tarzan passar på att visa upp detaljer av den grymma slavhandeln, med belgiske Kung Leopold II som självklar skurk. Trots att filmen inte är historiskt korrekt är det fint att den inte blir ett obekymrat pojkboksäventyr som missar begångna övergrepp i närheten. Trots detta är filmen ingen minnesvärd upplevelse. Hur mycket jag än älskar imponerande specialeffekter är kopplingen mellan actionscenerna alltför tunn för att filmen, trots en del goda skådespelarinsatser, skall kännas som en sammanhängande helhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar