Dag tre av den franska kammarmusikfestivalen inleddes på liknande sätt som de tidigare: vid cembalon Bengt Forsberg som spelade den härligt formulaiska Les Barricades Mistérieuses (1717) av François Couperin, följt av ett Erik Satie-stycke spelat av Anna Christensson vid flygeln, idag Gnossienne nr. 2 (1890). Christensson talade om festivalens inledningsstycken som karameller de bjuder på, en fin bild som jag håller med om, samtidigt som jag upplever dem, särskilt Satie, som ett friskt glas vatten som förbereder oss åhörare på den övriga ljuvliga musiken.
Idag var det Anna Christensson som följde upp med tre pärlor ur musikhistorien: Claude Debussys Clair de lune (1890), La fille aux cheveux de lin (1910) och La cathédrale engloutie (1910). Med sitt lugna, klara spel fick Christensson fram det bästa ur styckena. Sista verket, den nedsjunkna katedralen, behöll sin mäktighet även när musiken tonade ut mot tystnad.
Så sällade sig Jesper Harryson med sin oboe till Bengt Forsberg vid flygeln för Henri Dutilleux Sonat för oboe och piano (1947). Dutilleux ville under senare år inte stå för det här verket, som han upplevde vara för influerat av Stravinskij med flera samtida, men det behöver inte alls avföras, för det var mycket underhållande. I partier med ett raskt piano och en långsam oboe blev den fina oboeklangen extra tydlig. Finalen lät, ända fram till det bestämda slutet, som ett raskt men trevligt promenerande.
Oboe byttes ut mot flöjt, trakterad av Andreas Alin, för framförandet av Lili Boulangers D’un matin de printemps (1917-18), ett ypperligt stycke. En sinnrik melodislinga varierade sig skönt genom verket, och variationerna var stora men alltid naturliga. Det fanns en viss hast i stycket, vilket kan dra tankarna till brådska och ivrighet och få en att önska att Lili Boulanger fått leva längre och komponera fler verk.
Efter paus följde ett nytt fascinerande verk med samma sättning; Sérénade aux étoiles för flöjt och piano (1911) av Cécile Chaminade. Som Bengt Forsberg sade behärskade Chaminade den svåra konsten att skriva lättlyssnad musik med finess och raffinemang. Trots att titeln talar om stjärnor var det en gungande känsla stycket gav mig, inte riktigt som på en båt utan i en dans, så stjärnorna lär stå för olika uppfattningar hos Chaminade och mig, men ändå ge ett fantastiskt resultat i den här serenaden.
Flöjten byttes ut mot violan, spelad på av Johanna Persson, för Två stycken för viola och piano (1948) av Louise Vierne. Vierne skrev mycket orgelmusik, tillika sex symfonier, men visade sig låta vacker även här i det lilla formatet. Forsberg kallade styckena anspråkslösa men välgjorda och kärleksfullt utformade, och det kan jag hålla med om. Violans rika ton kom till sin rätt i långa, svepande stråk, medan pianot fick glimra och porla fram, och detta beror förstås också på skickligheten hos musikerna.
Många såg fram emot Francis Poulencs Sonat för cello och piano (1948) som kvällens höjdpunkt. Bengt Forsberg talade om hur stycket innehåller, typiskt för Poulenc, både tragik och uppsluppenhet, att det i verket händer en massa som man inte brukar höra i kammarmusik, och hur de snabba växlingarna sätter cellisten, ikväll Kristina Winiarski, på prov. Vid framförandet föll jag speciellt för den andra satsen, Cavatine: Très calme, som i kontrast till den övriga, äventyrliga musiken i verket, framstod som fundersam och prövande.
Så avslutades konserten med Pianokvartett i a-moll (1891) av Charles-Maria Widor, ännu en orgelkomponist med flera symfonier under bältet som glänste i det mindre formatet. Jämfört med kvällens övriga verk var det ju annars mer än dubbelt så många på scenen; hela Trio ZilliacusPerssonRaitinen och Bengt Forsberg, vilket förstås gav musiken en större, rikare klang och underströk dess romantiska art. Mycket välspelat och njutbart, Widor och konserten som helhet!
Länk till sidan om festivaldagen
Idag var det Anna Christensson som följde upp med tre pärlor ur musikhistorien: Claude Debussys Clair de lune (1890), La fille aux cheveux de lin (1910) och La cathédrale engloutie (1910). Med sitt lugna, klara spel fick Christensson fram det bästa ur styckena. Sista verket, den nedsjunkna katedralen, behöll sin mäktighet även när musiken tonade ut mot tystnad.
Så sällade sig Jesper Harryson med sin oboe till Bengt Forsberg vid flygeln för Henri Dutilleux Sonat för oboe och piano (1947). Dutilleux ville under senare år inte stå för det här verket, som han upplevde vara för influerat av Stravinskij med flera samtida, men det behöver inte alls avföras, för det var mycket underhållande. I partier med ett raskt piano och en långsam oboe blev den fina oboeklangen extra tydlig. Finalen lät, ända fram till det bestämda slutet, som ett raskt men trevligt promenerande.
 |
| Lili Boulanger |
Efter paus följde ett nytt fascinerande verk med samma sättning; Sérénade aux étoiles för flöjt och piano (1911) av Cécile Chaminade. Som Bengt Forsberg sade behärskade Chaminade den svåra konsten att skriva lättlyssnad musik med finess och raffinemang. Trots att titeln talar om stjärnor var det en gungande känsla stycket gav mig, inte riktigt som på en båt utan i en dans, så stjärnorna lär stå för olika uppfattningar hos Chaminade och mig, men ändå ge ett fantastiskt resultat i den här serenaden.
Flöjten byttes ut mot violan, spelad på av Johanna Persson, för Två stycken för viola och piano (1948) av Louise Vierne. Vierne skrev mycket orgelmusik, tillika sex symfonier, men visade sig låta vacker även här i det lilla formatet. Forsberg kallade styckena anspråkslösa men välgjorda och kärleksfullt utformade, och det kan jag hålla med om. Violans rika ton kom till sin rätt i långa, svepande stråk, medan pianot fick glimra och porla fram, och detta beror förstås också på skickligheten hos musikerna.
Många såg fram emot Francis Poulencs Sonat för cello och piano (1948) som kvällens höjdpunkt. Bengt Forsberg talade om hur stycket innehåller, typiskt för Poulenc, både tragik och uppsluppenhet, att det i verket händer en massa som man inte brukar höra i kammarmusik, och hur de snabba växlingarna sätter cellisten, ikväll Kristina Winiarski, på prov. Vid framförandet föll jag speciellt för den andra satsen, Cavatine: Très calme, som i kontrast till den övriga, äventyrliga musiken i verket, framstod som fundersam och prövande.
Så avslutades konserten med Pianokvartett i a-moll (1891) av Charles-Maria Widor, ännu en orgelkomponist med flera symfonier under bältet som glänste i det mindre formatet. Jämfört med kvällens övriga verk var det ju annars mer än dubbelt så många på scenen; hela Trio ZilliacusPerssonRaitinen och Bengt Forsberg, vilket förstås gav musiken en större, rikare klang och underströk dess romantiska art. Mycket välspelat och njutbart, Widor och konserten som helhet!
Länk till sidan om festivaldagen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar