Under kvällen berättade den käre Bengt Forsberg att han hade önskat att en av årets konserter bara skulle innehålla verk av kompositörer som börjar på "Du-". Det var nu inte görbart, men programmet på dag två kom ganska nära! Dock inleddes musiken lika skönt som dagen innan: först Hr. Forsberg på cembalo, spelandes Tambourin för cembalo (~1724) av Jean-Philippe Rameau, direkt följt av Erik Satie från Anna Christensson vid flygeln, idag med Gnossienne nr. 1 (1890).
Till Paul Dukas' Villanelle, vilket betyder lantlig bonddans, inträdde Kristofer Öberg, horn. Denna dans gick både långsamt och snabbt, och kanske upplevde jag den inte så starkt som utomhusmusik, men dock rustikt, som Bengt Forsberg sade innan han slog sig ned vid flygeln. Jag uppskattar verkligen Forsbergs engagerade introduktioner till vad som spelas, och trots att konsertprogrammet är gediget och upplysande, tillför hans personliga kommentarer väldigt mycket.
Näste kompositör, Charles Koechlin, var lika eftersökt som musiklärare som Nadia Boulanger, och han var mycket skicklig just på instrumentation. Koechlin var en ny bekantskap för mig, men efter att ha hört hans mycket vackra och intrikata Sonat för fagott & piano op 71 (1918-19), spelad av Bengt Forsberg tillsammans med Jens-Christoph Lemke på fagott, hoppas jag att få höra mycket mer av honom framföras i konsertsalar nära mig.
Följande stycke var också fint instrumenterat: i Albert Roussels Divertissement för blåsarkvintett & piano, op 6 (1906) framhävdes särprägeln hos de olika instrumenten i deras stämmor, samtidigt som de bildade en skön enhet: Forsberg, Lemke, Andreas Alin på flöjt, Jesper Harryson på oboe, Kristofer Öberg på horn och Herman Stefansson på klarinett. Detta divertissement lät för mig som en dags lek i naturen: först ett ivrigt framåtdriv, sedan ett pastoralt stycke som kändes som en paus vid en porlande källa i skogen, därefter en vild jakt över kullar och ängar, och till sist ett lugnt parti där man pustar ut och tar igen sig.
Bengt Forsberg ensam spelade och förklarade Marcel Duprés Cortège et Litanie, op 19:2 (1921) så att skönheten framträdde ännu tydligare: först processionen, så en litania modellerad efter entonig gregoriansk sång, och så en fruktbar blandning av båda partierna. Stillsamt och stämningsfullt.
Så spelades Kvintett för oboe, stråkar & piano (1905) av Théodore Max Dubois, mannen som motarbetade Ravel och under många år hindrade honom från att motta Rompriset, ett eftertraktat stipendium. Men denne bakåtsträvare som ville mota modernismen i grind var själv en begåvad romantiker, och kvintetten är väl värd att lyssna på. Speciellt oboen, trakterad av Jesper Harryson, fick klinga mjukt men distinkt. Dock hade Bengt Forsberg och Trio ZilliacusPerssonRaitinen minst lika stor uppgift i verket, och den tredje satsen var om inte modernistisk så uppfinningsrik och varierad.
Men så fick vi till sist höra musiken av den motarbetade Ravel själv, och kunde märka skillnaden och hur nyskapande den senare var. Under de här konserterna har jag tidvis föreställt mig att det jag hör är alldeles nytt: nya klangfärger, nya harmonier, ovant för öronen, litet svårt men mest lockande. (Under Dubois hann jag å andra sidan lugnet att känna mig välvillig och glädjefylld.) Maurice Ravels Stråkkvartett F-dur (1902-03) är ändå tillräckligt ofta spelad och avlyssnad för att det känns som att välkomnas hem när man hör den. De unga musikerna i Treitlerkvartetten spelade verket mestadels säkert och inkännande, och gav andra dagens konsert en riktigt fin avslutning.
Länk till sidan om konsertdag 2
Till Paul Dukas' Villanelle, vilket betyder lantlig bonddans, inträdde Kristofer Öberg, horn. Denna dans gick både långsamt och snabbt, och kanske upplevde jag den inte så starkt som utomhusmusik, men dock rustikt, som Bengt Forsberg sade innan han slog sig ned vid flygeln. Jag uppskattar verkligen Forsbergs engagerade introduktioner till vad som spelas, och trots att konsertprogrammet är gediget och upplysande, tillför hans personliga kommentarer väldigt mycket.
Charles Koechlin |
Följande stycke var också fint instrumenterat: i Albert Roussels Divertissement för blåsarkvintett & piano, op 6 (1906) framhävdes särprägeln hos de olika instrumenten i deras stämmor, samtidigt som de bildade en skön enhet: Forsberg, Lemke, Andreas Alin på flöjt, Jesper Harryson på oboe, Kristofer Öberg på horn och Herman Stefansson på klarinett. Detta divertissement lät för mig som en dags lek i naturen: först ett ivrigt framåtdriv, sedan ett pastoralt stycke som kändes som en paus vid en porlande källa i skogen, därefter en vild jakt över kullar och ängar, och till sist ett lugnt parti där man pustar ut och tar igen sig.
Bengt Forsberg ensam spelade och förklarade Marcel Duprés Cortège et Litanie, op 19:2 (1921) så att skönheten framträdde ännu tydligare: först processionen, så en litania modellerad efter entonig gregoriansk sång, och så en fruktbar blandning av båda partierna. Stillsamt och stämningsfullt.
Så spelades Kvintett för oboe, stråkar & piano (1905) av Théodore Max Dubois, mannen som motarbetade Ravel och under många år hindrade honom från att motta Rompriset, ett eftertraktat stipendium. Men denne bakåtsträvare som ville mota modernismen i grind var själv en begåvad romantiker, och kvintetten är väl värd att lyssna på. Speciellt oboen, trakterad av Jesper Harryson, fick klinga mjukt men distinkt. Dock hade Bengt Forsberg och Trio ZilliacusPerssonRaitinen minst lika stor uppgift i verket, och den tredje satsen var om inte modernistisk så uppfinningsrik och varierad.
Men så fick vi till sist höra musiken av den motarbetade Ravel själv, och kunde märka skillnaden och hur nyskapande den senare var. Under de här konserterna har jag tidvis föreställt mig att det jag hör är alldeles nytt: nya klangfärger, nya harmonier, ovant för öronen, litet svårt men mest lockande. (Under Dubois hann jag å andra sidan lugnet att känna mig välvillig och glädjefylld.) Maurice Ravels Stråkkvartett F-dur (1902-03) är ändå tillräckligt ofta spelad och avlyssnad för att det känns som att välkomnas hem när man hör den. De unga musikerna i Treitlerkvartetten spelade verket mestadels säkert och inkännande, och gav andra dagens konsert en riktigt fin avslutning.
Länk till sidan om konsertdag 2
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar