För mig är det som en dröm som går i uppfyllelse att Kammarmusiksällskapets sommarfestival i år fokuserar på fransk musik, och då mycket från den kreativa perioden under nittonhundratalets första årtionden. Som inledning spelade nestorn Bengt Forsberg på cembalo Le Carillon de Cithère (~1722) av François Couperin, vilket gav publiken tillfälle att föreställa sig vara på Kythere, redan lycksaliga och på väg att föras ännu högre av ljuva toner. Sömlöst fortsatte Anna Christensson vid flygeln med Eric Saties drömska Gymnopédie nr. 1 (1888), långsamt och njutbart.
Den gode Forsberg backade så den uttrycksfulla sångerskan Katarina Karneus i Tre sånger av Olivier Messiaen: Pourquoi?, Le Sourire och La fiancée perdue. Dessa sånger från 1930 var mycket mer lättlyssnade än det mesta jag annars hört av Messiaen, men ändå komplexa.
Mindre uppmuntrande låter det att Darius Milhaud gav två satser i sin Sonatin för klarinett och piano (1927) beteckningarna Très rude, rått och grovt! Men som Bengt Forsberg sade, flankerad av Herman Stefánson på klarinett, de är snarare uppfriskande brutala, och i mina öron lät den första mest bestämd, och den sista till och med glad och livlig! Däremellan en mjukare Lent.
Så kom ett verk av Nadia Boulanger, denna stränga men beundrade musiklärare som visste ALLT om musik och som hjälpte så många skilda kompositörer att få fram sin egen särprägel. Hennes självpåtagna tystnad som musikskapare blir desto sorgligare då hennes Tre stycken för cello och piano (1912) är superba; ett meditativt, ett med en fin kanon mellan Forsberg och cellisten Kati Raitinen, och ett starkare, litet nervöst men med mjuka partier.
Mer sång! Till Karnéus och Forsberg sällade sig fagottisten Jens-Christoph Lemke för Emmanuel Chabriers L’ínvitation du voyage (1870). En ljuvlig resa! Fagotten infogade sig smidigt i klangvärlden - dock tyckte jag inte att den fick ta så stor plats i stycket, men berikade förstås mycket med sin fina ton, som inte är mänsklig men ändå liknar en röst.
Så fick vi två mycket lättsamma sånger av Erik Satie, svängiga och flirtiga i genren "kafémusik": Je te veux (1902) och La Diva de l'Empire. Trots att jag inte kan franska kändes det som att jag drogs med i den dramatiska historien som framfördes av Katarina Karnéus och Bengt Forsberg!
Trio ZilliacusPerssonRaitinen gav oss sedan Jean Françaix Stråktrio (1933), ett verk där de tre instrumenten ofta låter som att de bara nästan är samstämda i vad de spelar, men ändå, på ett högre plan, är ytterst samtrimmade och hastar mot ett mål i fjärran. Mycket intressant!
Fler sånger av Karnéus + Forsberg, nu i allvarligare ton. Henri Duparc komponerande endast under dryga halvtannat decennium och lät sig sedan tystas av sin inre kritiker. I musiken finns en strömning av oro, som tydligt kommer fram i L’ínvitation du voyage (1870), en mycket mer orosfylld variant än sin namne av Chabrier. Underligt nog låter Chanson triste (1868) mer harmonisk och nästan hoppfull! Den intrikata La vie antérieure som Duparc arbetade på i tio år visar upp stor variation men ändå sammanhållning.
Kvällen avslutades av Cecilia Zilliacus på violin och Bengt Forsberg vid flygeln med Camille Saint-Saëns Violinsonat nr. 1 (1885), ett verk som inleds och avslutas med att de två stämmorna är nästan unisona men däremellan leker och flyger fram genom musiken. Vilken generös, väluttänkt och välspelad konsert! Tänk att vi får tre sådana kvällar till!
Länk till sidan om dag 1
 |
| Katarina Karnéus |
Den gode Forsberg backade så den uttrycksfulla sångerskan Katarina Karneus i Tre sånger av Olivier Messiaen: Pourquoi?, Le Sourire och La fiancée perdue. Dessa sånger från 1930 var mycket mer lättlyssnade än det mesta jag annars hört av Messiaen, men ändå komplexa.
Mindre uppmuntrande låter det att Darius Milhaud gav två satser i sin Sonatin för klarinett och piano (1927) beteckningarna Très rude, rått och grovt! Men som Bengt Forsberg sade, flankerad av Herman Stefánson på klarinett, de är snarare uppfriskande brutala, och i mina öron lät den första mest bestämd, och den sista till och med glad och livlig! Däremellan en mjukare Lent.
Så kom ett verk av Nadia Boulanger, denna stränga men beundrade musiklärare som visste ALLT om musik och som hjälpte så många skilda kompositörer att få fram sin egen särprägel. Hennes självpåtagna tystnad som musikskapare blir desto sorgligare då hennes Tre stycken för cello och piano (1912) är superba; ett meditativt, ett med en fin kanon mellan Forsberg och cellisten Kati Raitinen, och ett starkare, litet nervöst men med mjuka partier.
Mer sång! Till Karnéus och Forsberg sällade sig fagottisten Jens-Christoph Lemke för Emmanuel Chabriers L’ínvitation du voyage (1870). En ljuvlig resa! Fagotten infogade sig smidigt i klangvärlden - dock tyckte jag inte att den fick ta så stor plats i stycket, men berikade förstås mycket med sin fina ton, som inte är mänsklig men ändå liknar en röst.
Så fick vi två mycket lättsamma sånger av Erik Satie, svängiga och flirtiga i genren "kafémusik": Je te veux (1902) och La Diva de l'Empire. Trots att jag inte kan franska kändes det som att jag drogs med i den dramatiska historien som framfördes av Katarina Karnéus och Bengt Forsberg!
Trio ZilliacusPerssonRaitinen gav oss sedan Jean Françaix Stråktrio (1933), ett verk där de tre instrumenten ofta låter som att de bara nästan är samstämda i vad de spelar, men ändå, på ett högre plan, är ytterst samtrimmade och hastar mot ett mål i fjärran. Mycket intressant!
Fler sånger av Karnéus + Forsberg, nu i allvarligare ton. Henri Duparc komponerande endast under dryga halvtannat decennium och lät sig sedan tystas av sin inre kritiker. I musiken finns en strömning av oro, som tydligt kommer fram i L’ínvitation du voyage (1870), en mycket mer orosfylld variant än sin namne av Chabrier. Underligt nog låter Chanson triste (1868) mer harmonisk och nästan hoppfull! Den intrikata La vie antérieure som Duparc arbetade på i tio år visar upp stor variation men ändå sammanhållning.
Kvällen avslutades av Cecilia Zilliacus på violin och Bengt Forsberg vid flygeln med Camille Saint-Saëns Violinsonat nr. 1 (1885), ett verk som inleds och avslutas med att de två stämmorna är nästan unisona men däremellan leker och flyger fram genom musiken. Vilken generös, väluttänkt och välspelad konsert! Tänk att vi får tre sådana kvällar till!
Länk till sidan om dag 1
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar