När sommaren går mot sitt slut kan man trösta sig med att det ges konserter i Konserthusets stora sal igen. Under ledning av dirigent James Feddeck inledde Kungliga Filharmonikerna kvällen med Masquerade av Anna Clyne, som efter en fanfarartad start gjorde som en ringdans genom de senaste hundratalet årens musik, med några rena danssektioner, och ett parti med kammarmusikalisk klang. Masquerade var mer harmonisk och öppen än en del av Clynes andra verk, och förtjänar att tas upp i repertoaren och dyka upp då och då.
Därefter var det dags för Tjajkovskijs Violinkonsert, melodisk och lättnynnad i många delar men desto mer krävande i andra. Den unga, säkra solisten Simone Lamsma spelade stycket utan noter, med en djup förtrogenhet som lät henne ta sig an verket som ett äventyr. Redan efter den första satsen utbröt det applåder för hennes spelskicklighet. I det höga registret lät Lamsma tonerna flyta fram vasst och precist. Hon hängav sig åt romantiken och drog ut på noterna i upptakten till den sista satsen, för att sedan kasta sig ut i ett halsbrytande tempo för de virtuosa figurerna, ett tempo där hon nästan drog ifrån Filharmonikerna. Jag uppskattar att Lamsma är så självsäker och egensinnig, men hoppas att hon kan låta sig jämkas med en orkester och dirigent utan att känna sig inhägnad. Till extranummer spelade hon sista satsen i den andra av Eugène Ysaÿes sex sonater för soloviolin, ett spännande stycke som passade Lamsmas expressiva temperament.
Till avslutning bjöds vi på Modest Mussorgskijs välkända Tavlor på en utställning i Maurice Ravels arrangemang för orkester, verket som speglades i både tema och struktur av Clynes Masquerade. Filharmonikerna lät inleveslefulla och gedigna; tunga där det behövdes och lätta där det passade, och alla varianter av den trevliga promenadslingan lät fin där den passerade genom de olika instrumentsektionerna. Det var en passande avslutning på ett välkomponerat och välspelat sommarkvällsprogram.
Därefter var det dags för Tjajkovskijs Violinkonsert, melodisk och lättnynnad i många delar men desto mer krävande i andra. Den unga, säkra solisten Simone Lamsma spelade stycket utan noter, med en djup förtrogenhet som lät henne ta sig an verket som ett äventyr. Redan efter den första satsen utbröt det applåder för hennes spelskicklighet. I det höga registret lät Lamsma tonerna flyta fram vasst och precist. Hon hängav sig åt romantiken och drog ut på noterna i upptakten till den sista satsen, för att sedan kasta sig ut i ett halsbrytande tempo för de virtuosa figurerna, ett tempo där hon nästan drog ifrån Filharmonikerna. Jag uppskattar att Lamsma är så självsäker och egensinnig, men hoppas att hon kan låta sig jämkas med en orkester och dirigent utan att känna sig inhägnad. Till extranummer spelade hon sista satsen i den andra av Eugène Ysaÿes sex sonater för soloviolin, ett spännande stycke som passade Lamsmas expressiva temperament.
Till avslutning bjöds vi på Modest Mussorgskijs välkända Tavlor på en utställning i Maurice Ravels arrangemang för orkester, verket som speglades i både tema och struktur av Clynes Masquerade. Filharmonikerna lät inleveslefulla och gedigna; tunga där det behövdes och lätta där det passade, och alla varianter av den trevliga promenadslingan lät fin där den passerade genom de olika instrumentsektionerna. Det var en passande avslutning på ett välkomponerat och välspelat sommarkvällsprogram.
2 kommentarer:
Jag var också där! Simone Lamsma hade en nästan osannolik teknik, men hela Tjajkovskistycket var som en dröm. Clyne var ju intressant men jag stördes lite av det envisa dunkandet som slog sönder de fina melodislingorna.
Så roligt att du också var där! Det var en fin och hörvärd konsert.
Skicka en kommentar