In på scenen vandrar Karl Gerhards mångårige livskamrat Göthe (Per Sandberg) med adoptivdottern Matilda. Soffan och soffbordet är övertäckta för att inte damma igen, men när det vita tyget dras bort får skuggorna liv. Fram kliver vännerna och Gerhard själv, sjunger en snärtig sång och slår sig ned för att börja champagnesupén.
Det är 1940, kvällen och dagen innan premiären på den nya revyn. Premiärnerver, ofärdiga texter och den ständigt sena primadonnan Zarah Leander (Cecilia Frode) är bekymmer nog, men det kan man vänta sig. Vad värre är är det påflugna intresset från såväl den tyska beskickningen som den svenske konungen. Kriget rasar precis utanför Sveriges gränser, det framgångsrika Tyskland är lättretat och många vill så långt möjligt hålla Sverige utanför kriget. Karl Gerhard har redan provocerat med sina texter med udd mot nazismen, och nu går ryktet om en sång med ännu skarpare budskap. Det är som sagt många trådar att knyta ihop inför ridåns uppgång.
En flumrevolutionär, hårt rockande eller intensivt popmusicerande eftervärld kan missta Karl Gerhards musik för banal underhållning, men lyssnar man med öppet sinne hör man att melodierna (om än lånade) är intrikata, texterna mycket smarta och framförandet kongenialt med budskapet. Tack och lov får vi höra många av dem i pjäsen om Karl Gerhard, och även se hur provocerande de kunde vara för sin samtid. Ett charmerande exempel är de två keruberna som med dinglande små pyttepenisar dansar och rullar till Opp Opp Opp. I Stadsteaterns uppsättning sjungs alla sånger med inlevelse av skådespelarna, och de ackompanjeras av ett mycket kompetent jazzband som får Stora Scenen kännas som en klubb för speciellt inbjudna.
I programbladet (numera ännu en femkrona dyrare) finns kompletterande fakta om Karl Gerhard, hans karriär och han närmaste. Karl Gerhard och Sverige överlevde andra världskriget, och andra akten följer den vidare karriären. Tyvärr tycks Karl Gerhards dödsscen överdramatiserad jämfört med vad programbladet beskriver - en minst lika gripande berättelse - vilket känns mycket synd. Men alla andra minuter av de nästan tre timmarna är en fantastisk hyllning till en av Sveriges stora revykungar, gediget spelad av Rikard Wolff. Det är en välgärning att låta publiken få se de här viktiga scenerna ur Sveriges historia, och av det höga publiktrycket att döma är vi många som väntat på något liknande. Låt oss hoppas på fler djupdykningar i den svenska nutidshistorien, så att vi påminns om att sött och salt kan balanseras och ge modet att stå emot nutida makthavare med ambitioner att söndra och erövra.
Länk till Stadsteaterns sida om Karl Gerhard
Det är 1940, kvällen och dagen innan premiären på den nya revyn. Premiärnerver, ofärdiga texter och den ständigt sena primadonnan Zarah Leander (Cecilia Frode) är bekymmer nog, men det kan man vänta sig. Vad värre är är det påflugna intresset från såväl den tyska beskickningen som den svenske konungen. Kriget rasar precis utanför Sveriges gränser, det framgångsrika Tyskland är lättretat och många vill så långt möjligt hålla Sverige utanför kriget. Karl Gerhard har redan provocerat med sina texter med udd mot nazismen, och nu går ryktet om en sång med ännu skarpare budskap. Det är som sagt många trådar att knyta ihop inför ridåns uppgång.
En flumrevolutionär, hårt rockande eller intensivt popmusicerande eftervärld kan missta Karl Gerhards musik för banal underhållning, men lyssnar man med öppet sinne hör man att melodierna (om än lånade) är intrikata, texterna mycket smarta och framförandet kongenialt med budskapet. Tack och lov får vi höra många av dem i pjäsen om Karl Gerhard, och även se hur provocerande de kunde vara för sin samtid. Ett charmerande exempel är de två keruberna som med dinglande små pyttepenisar dansar och rullar till Opp Opp Opp. I Stadsteaterns uppsättning sjungs alla sånger med inlevelse av skådespelarna, och de ackompanjeras av ett mycket kompetent jazzband som får Stora Scenen kännas som en klubb för speciellt inbjudna.
 |
| Foto. Petra Hellberg |
Länk till Stadsteaterns sida om Karl Gerhard
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar