Konsertserien Filharmoniker i närbild bjuder alltid på spännande program, både i form av oväntade konstellationer och mindre spelade verk. Inför dagens konsert hade utkristalliserats en kompetent stråkkvartett bestående av Claudia Bonfiglioli (violin), Daniela Bonfiglioli (violin), Grop Mikael Sjögren (viola) och Kajsa William-Olsson (cello) som allra först gav oss Elfrida Andrées intressanta Stråkkvartett i d-moll (1887). Speciellt andra satsen var mycket varierad, full av idéer och inspirerade klanger för ensemblen.
Så anslöt sig Niklas Almgren för två konserter för alttrombon, skrivna ungefär samtidigt och i samma trakter (1760-talet, Wien och Salzburg): Alttrombonkonsert i Ess-dur av Georg Christoph Wagenseil och Alttrombonkonsert i D-dur av Leopold Mozart. Det är intressant att tänka sig att kompositörerna kanske inspirerades av en begåvad lokal trombonist, eftersom trombonen trakterats och fått sig verk tillägnade redan tidigare i 1700-talets Österrike. Alttrombonen med sin fina, mjuka klang som liknar valthornets passade väl ihop med stråkarna; de båda verken utnyttjade instrumentets egenskaper och Niklas Almgren gav det en fin klang som det var mycket roligt att lyssna på.
Till avslutning fick vi Franz Schuberts fjärde stråkkvartett, Stråkkvartett i C-dur D 46 (1813), stycket då han började göra storverk som kvartettkompositör. I jämförelse med Andrées inledande verk var den här stråkkvartetten mer säker, vågad och krävande för musikerna, vilket ju inte är att undra på eftersom Schubert vid det laget hade lång erfarenhet av att skriva kammarmusik och dessutom hade sin familj att öva tillsammans med. Stycket spelades med den kraft och inlevelse som det förtjänade, och det blev en bra avslutning på den välbalanserade konserten.
Så anslöt sig Niklas Almgren för två konserter för alttrombon, skrivna ungefär samtidigt och i samma trakter (1760-talet, Wien och Salzburg): Alttrombonkonsert i Ess-dur av Georg Christoph Wagenseil och Alttrombonkonsert i D-dur av Leopold Mozart. Det är intressant att tänka sig att kompositörerna kanske inspirerades av en begåvad lokal trombonist, eftersom trombonen trakterats och fått sig verk tillägnade redan tidigare i 1700-talets Österrike. Alttrombonen med sin fina, mjuka klang som liknar valthornets passade väl ihop med stråkarna; de båda verken utnyttjade instrumentets egenskaper och Niklas Almgren gav det en fin klang som det var mycket roligt att lyssna på.
Till avslutning fick vi Franz Schuberts fjärde stråkkvartett, Stråkkvartett i C-dur D 46 (1813), stycket då han började göra storverk som kvartettkompositör. I jämförelse med Andrées inledande verk var den här stråkkvartetten mer säker, vågad och krävande för musikerna, vilket ju inte är att undra på eftersom Schubert vid det laget hade lång erfarenhet av att skriva kammarmusik och dessutom hade sin familj att öva tillsammans med. Stycket spelades med den kraft och inlevelse som det förtjänade, och det blev en bra avslutning på den välbalanserade konserten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar