I klostret finns tre unga noviser. De skall avlägga sina löften och bli fullvärdiga ordensmedlemmar om en vecka. En av flickorna är Anna, som är föräldralös och vuxit upp i klostret. Men nu har man äntligen hört från Annas moster Wanda, som inte svarat på breven man skickade under många år. Priorinnan uppmuntrar Anna att ge sig ut och resa innan hon avlägger de eviga löftena. Men intrycken från resan kommer att ta mer än en vecka att smälta.
Annas verkliga namn är Ida Lebenstein. Det är 1962, och I Polen ligger andra världskriget bara några år bort. Wanda har foton av Idas föräldrar, och en gissning om var de kan vara begravda. Hon tar med sig Ida till byn där hennes föräldrahem ligger. Wanda är domare, tidigare stadsåklagare, och van att ställa frågor och kräva uppmärksamhet. Men av onämnda anledningar är hennes storhetstid över, och nu eldar hon på sin tillvaro med sprit och fyllehångel.
Det svartvita fotot gör miljöerna både dystrare och skönare, och får dessutom de båda kvinnornas ögon att se ut som djupa, kolsvarta hål i ansiktet. En källa till skönhet är ändå musiken; Mozart och Bach på Wandas skivspelare, samt Coltrane och annan ljuvlig jazz som spelas på hotellet där de övernattar. Historien flyter fram långsamt, ofta ordlöst. Få händelser visas i bild, mycket händer mellan scenerna eller lämnas underförstått.
Filmen placerar ofta människornas huvud längst ned i bildrutan; inga ben, inga fötter, inget golv eller mark. Inget fotfäste, ingen historia, ingen fast punkt i livet. Ovanför ofta tom himmel eller tak; framtiden är oviss och ändå stor och betungande. Resan tycks få båda kvinnorna att ställa sig frågan om detta är vad livet har att erbjuda. Mot slutet är ändå Idas ansikte och överkropp mitt i bilden, ur fokus på grund av hennes raska gång, kanske på väg mot nya omvälvningar men med en kraft att lita på inom sig själv.
Annas verkliga namn är Ida Lebenstein. Det är 1962, och I Polen ligger andra världskriget bara några år bort. Wanda har foton av Idas föräldrar, och en gissning om var de kan vara begravda. Hon tar med sig Ida till byn där hennes föräldrahem ligger. Wanda är domare, tidigare stadsåklagare, och van att ställa frågor och kräva uppmärksamhet. Men av onämnda anledningar är hennes storhetstid över, och nu eldar hon på sin tillvaro med sprit och fyllehångel.
Det svartvita fotot gör miljöerna både dystrare och skönare, och får dessutom de båda kvinnornas ögon att se ut som djupa, kolsvarta hål i ansiktet. En källa till skönhet är ändå musiken; Mozart och Bach på Wandas skivspelare, samt Coltrane och annan ljuvlig jazz som spelas på hotellet där de övernattar. Historien flyter fram långsamt, ofta ordlöst. Få händelser visas i bild, mycket händer mellan scenerna eller lämnas underförstått.
Filmen placerar ofta människornas huvud längst ned i bildrutan; inga ben, inga fötter, inget golv eller mark. Inget fotfäste, ingen historia, ingen fast punkt i livet. Ovanför ofta tom himmel eller tak; framtiden är oviss och ändå stor och betungande. Resan tycks få båda kvinnorna att ställa sig frågan om detta är vad livet har att erbjuda. Mot slutet är ändå Idas ansikte och överkropp mitt i bilden, ur fokus på grund av hennes raska gång, kanske på väg mot nya omvälvningar men med en kraft att lita på inom sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar