Mannen på scenen, helt klädd i vitt, stapplar när han rör sig, talar med övertydlig men ändå slapp diktion och säger ofta ursäkta utan anledning. Han har stigit ur Paul Austers bok Stad av glas, och pjäsintroduktionen berättar hans gripande bakgrund:
Det är bra att känna till det, för det tar lång tid innan Peter (som omväxlande ger sig själv nya namn) berör det i ord. Hos en läsare/åskådare inställer sig många frågor: Vad gjorde barnet under de många ensamma åren? Hittade han några glädjeämnen? Hur upplevde han att en dag möta omvärlden och andra människor? Hur relaterar han till världen idag? Men föreställningen besvarar endast knapphändigt dessa frågor.
Vad vi istället får se och höra är brottstycken av känslor och tankar, en del om pappan och hans idé, men inte så mycket att det blir en historia. Partier med trumpetimprovisationer mot en bakgrund av psykedeliska mönster projicerade på skärmar får stå för ett odefinierat inre tumult. Hur mycket jag än gillar modern jazz tar det onödigt stort utrymme i en endast timslång pjäs.
För mig är det som presenteras inte tillräckligt; även om Peter säger att han inte minns den isolerade barndomen och upptäckandet, och inte har förmågan att formulera hur han känner, borde pjäsen försöka bjuda på en mer sammanhängande berättelse om hur han försöker leva idag. Som det är nu finns det inget som drar in åskådaren i pjäsen; varken intressant handling, sympati för pojken eller en overklighet så annorlunda att den blir fascinerande i sig.
Länk till Stadsteaterns sida om Man av glas
Peter Stillman har hållits isolerad ifrån andra människor av sin far under hela sin barndom. Peters pappa vill undersöka om barnet ändå kan utveckla ett eget språk utan påverkan utifrån, Guds språk.
Det är bra att känna till det, för det tar lång tid innan Peter (som omväxlande ger sig själv nya namn) berör det i ord. Hos en läsare/åskådare inställer sig många frågor: Vad gjorde barnet under de många ensamma åren? Hittade han några glädjeämnen? Hur upplevde han att en dag möta omvärlden och andra människor? Hur relaterar han till världen idag? Men föreställningen besvarar endast knapphändigt dessa frågor.
Vad vi istället får se och höra är brottstycken av känslor och tankar, en del om pappan och hans idé, men inte så mycket att det blir en historia. Partier med trumpetimprovisationer mot en bakgrund av psykedeliska mönster projicerade på skärmar får stå för ett odefinierat inre tumult. Hur mycket jag än gillar modern jazz tar det onödigt stort utrymme i en endast timslång pjäs.
För mig är det som presenteras inte tillräckligt; även om Peter säger att han inte minns den isolerade barndomen och upptäckandet, och inte har förmågan att formulera hur han känner, borde pjäsen försöka bjuda på en mer sammanhängande berättelse om hur han försöker leva idag. Som det är nu finns det inget som drar in åskådaren i pjäsen; varken intressant handling, sympati för pojken eller en overklighet så annorlunda att den blir fascinerande i sig.
Länk till Stadsteaterns sida om Man av glas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar