På Moderna-utställningen år 2010 irriterade jag mig på hur många konstnärer som presenterar ett delvis sorterat undersökningsmaterial utan närmare kommentarer. Visst begär goda konstverk att åskådaren är med och skapar mening, men det ser ofta ut som att konstnären gör det lätt för sig. Ann Böttchers utställning Transmigrations (Bookshelves, a cannon emplacement and a Mercedes) på Galerie Nordenhake är ett projekt av den arten, men den här gången väl genomfört med en personlig prägel.
Under Lofoten International Art Fair konstruerade Böttcher två täta trasmattor i dämpade uniformsfärger, som skulle bilda en portal för de andar som sades gästa den byggnad där verket hängde, ett krigsmuseum. Det visade sig att huset varit högkvarter för Gestapo under andra världskriget. När så muséet och dess bibliotek skulle utrymmas, och dessutom granarna utanför huggas ned, återvände Böttcher för att spara och dokumentera platsen.
Texterna i utställningen berättar om en ingående och respektfull process för att förstå, samarbeta med och bevara platsens atmosfär och historia. Jag uppskattar alla steg i arbetet: den första portalen för andarna, teckningarna av granarna utanför fönstret, fotona av den ganska oansenliga byggnaden och de stadiga (tomma) bokhyllorna som hämtats från biblioteket. Det vill säga, jag tycker mycket om idéerna bakom och hur välkomnande de förklaras, men är inte lika tagen av genomförandet.
De tomma bokhyllorna och de sirliga granteckningarna klarar inte av att förmedla tyngden av platsen och dess historia till det upplysta galleriet. Portalen för andarna är stor men ger ett prosaiskt intryck mot de kala, vita väggarna. (Man kan också fråga sig om en estetiskt konstruerad portal och dess skapare har makten att öppna en portal för andar - vart då? Det blir för mig en futil gest, om än vänligt menad.)
Jag tänker själv tillbaka på rum där jag tillbringat långa och signifikanta perioder av mitt liv och undrar hur jag skulle kunna presentera dem för någon annan eller ens bara minnas dem själv. Därför hade jag önskat mer av tyngd, närhet, doft och kanske ljud för att verkligen uppleva en annan plats. Utställningen är ändå väl värd ett besök.
Länk till Galerie Nordenhakes sida om utställningen
Under Lofoten International Art Fair konstruerade Böttcher två täta trasmattor i dämpade uniformsfärger, som skulle bilda en portal för de andar som sades gästa den byggnad där verket hängde, ett krigsmuseum. Det visade sig att huset varit högkvarter för Gestapo under andra världskriget. När så muséet och dess bibliotek skulle utrymmas, och dessutom granarna utanför huggas ned, återvände Böttcher för att spara och dokumentera platsen.
Texterna i utställningen berättar om en ingående och respektfull process för att förstå, samarbeta med och bevara platsens atmosfär och historia. Jag uppskattar alla steg i arbetet: den första portalen för andarna, teckningarna av granarna utanför fönstret, fotona av den ganska oansenliga byggnaden och de stadiga (tomma) bokhyllorna som hämtats från biblioteket. Det vill säga, jag tycker mycket om idéerna bakom och hur välkomnande de förklaras, men är inte lika tagen av genomförandet.
De tomma bokhyllorna och de sirliga granteckningarna klarar inte av att förmedla tyngden av platsen och dess historia till det upplysta galleriet. Portalen för andarna är stor men ger ett prosaiskt intryck mot de kala, vita väggarna. (Man kan också fråga sig om en estetiskt konstruerad portal och dess skapare har makten att öppna en portal för andar - vart då? Det blir för mig en futil gest, om än vänligt menad.)
Jag tänker själv tillbaka på rum där jag tillbringat långa och signifikanta perioder av mitt liv och undrar hur jag skulle kunna presentera dem för någon annan eller ens bara minnas dem själv. Därför hade jag önskat mer av tyngd, närhet, doft och kanske ljud för att verkligen uppleva en annan plats. Utställningen är ändå väl värd ett besök.
Länk till Galerie Nordenhakes sida om utställningen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar