Jag har ofta försökt förstå vad det är som får det breda folklagret att tycka om kitsch; bligande troll, knubbiga människor i baddräkt; just småful kitsch som liksom gör sig mindre än den är. Min teori än så länge är att det inte ställer några krav på betraktaren; man får tycka att den ser kul eller fin ut och behöver inte förklara varför eller känna till konstnärens intentioner eller roll i konsthistorien. Jag tror att det är samma mekanik som ligger bakom framgångarna, då i mångmiljonklassen, för konstnärerna som nu visas på Moderna Muséet: Charles Ray, Katarina Fritsch och kungen av kitsch, Jeff Koons.
Det är ingen slump att ytan spelar så stor roll i verken vi ser; polerade, högglansiga ytor och monokroma verk i tilldragande färger. Att upphöja något till konst är att polera det och ställa det på en piedestal, och om det är ett redan existerande föremål ta det ur sitt sammanhang och göra det omöjligt att flytta tillbaka och användas igen. Dammsugarna i den upplysta montern kommer aldrig (mer) att pluggas in i en kontakt och släpas över smutsiga mattor. Elefanten intill, av Fritsch, ser naturtrogen ut i den rynkiga huden, men är helt och hållet färgad mossgrön. Ingen behöver bry sig om varifrån den (motivet) kom och om den är utrotningshotad, för den är konst och litet spännande med sin udda färg.
Ännu en bit bort står en dam med snäckskalsklänning, ett souvenirföremål
som under Fritschs blick vuxit till manshöjd och helt blivit till
snäckor. Till och med knähunden intill utgörs av snäckor. Ytan är jämnt
putsad och sockersött rosa respektive vit. Hon är helt historielös, men
någon kanske påminner sig om Tjechovs Damen med hunden och kan så känna
sig en gnutta bildad.
Lika historielösa är Jeff Koons stora röda ballonghund och Fritschs symmetriska spöke framför en symmetrisk blodfläck. Den knallblå Koons-staty som är en parafras på en antik venusstaty är blank och avrundad i de redan mjuka hörnen. Alla skavanker eller oväntade detaljer, alltså all originalitet, är bortputsad i skapandet av något symmetriskt, motståndslöst, glansigt och lockande som utgör minsta gemensamma nämnare för det största flertalets smak.
Säkert tar till exempel inte Jeff Koons illa upp av att man säger det här. Accepterandet av banalitet har ju varit hans ledstjärna sedan början av hans karriär, och han har gjort sig en rejäl hacka på hur många som tilltalas av det. Jag minns att jag tyckte att han och hans konst var intressant för tjugofem år sedan; jag tänkte då att det låg en intelligens och analys bakom fokuset på kitschiga detaljer, och jag tyckte att populärkultur borde ägnas uppmärksamhet bredvid finkulturen. Men det var visst bara siffror och dollartecken i den analysen, och intelligensen kan ta en paus inför den här konsten. Visst kan jag förstå att människor dras till en kitsch som inte ställer krav, och som inte tvingar en att fundera på tolkningar eller lära sig om tidigare mästare. Men jag värjer mig emot att låta det kallas konst, för det är det som är så viktigt med konst och kultur; att ge ett annat perspektiv, berätta något nytt men ändå låta betraktaren tolka och tända vidare. Legitimerandet av kitsch som konst är ett steg mot fördumning.
Länk till Moderna Muséets sida om utställningen
Det är ingen slump att ytan spelar så stor roll i verken vi ser; polerade, högglansiga ytor och monokroma verk i tilldragande färger. Att upphöja något till konst är att polera det och ställa det på en piedestal, och om det är ett redan existerande föremål ta det ur sitt sammanhang och göra det omöjligt att flytta tillbaka och användas igen. Dammsugarna i den upplysta montern kommer aldrig (mer) att pluggas in i en kontakt och släpas över smutsiga mattor. Elefanten intill, av Fritsch, ser naturtrogen ut i den rynkiga huden, men är helt och hållet färgad mossgrön. Ingen behöver bry sig om varifrån den (motivet) kom och om den är utrotningshotad, för den är konst och litet spännande med sin udda färg.
Lika historielösa är Jeff Koons stora röda ballonghund och Fritschs symmetriska spöke framför en symmetrisk blodfläck. Den knallblå Koons-staty som är en parafras på en antik venusstaty är blank och avrundad i de redan mjuka hörnen. Alla skavanker eller oväntade detaljer, alltså all originalitet, är bortputsad i skapandet av något symmetriskt, motståndslöst, glansigt och lockande som utgör minsta gemensamma nämnare för det största flertalets smak.
Säkert tar till exempel inte Jeff Koons illa upp av att man säger det här. Accepterandet av banalitet har ju varit hans ledstjärna sedan början av hans karriär, och han har gjort sig en rejäl hacka på hur många som tilltalas av det. Jag minns att jag tyckte att han och hans konst var intressant för tjugofem år sedan; jag tänkte då att det låg en intelligens och analys bakom fokuset på kitschiga detaljer, och jag tyckte att populärkultur borde ägnas uppmärksamhet bredvid finkulturen. Men det var visst bara siffror och dollartecken i den analysen, och intelligensen kan ta en paus inför den här konsten. Visst kan jag förstå att människor dras till en kitsch som inte ställer krav, och som inte tvingar en att fundera på tolkningar eller lära sig om tidigare mästare. Men jag värjer mig emot att låta det kallas konst, för det är det som är så viktigt med konst och kultur; att ge ett annat perspektiv, berätta något nytt men ändå låta betraktaren tolka och tända vidare. Legitimerandet av kitsch som konst är ett steg mot fördumning.
Länk till Moderna Muséets sida om utställningen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar