Sorgen över att har förlorat en älskad eller fruktad påve blandas med förväntan när kardinalskollegiet samlas i Vatikanen för att rösta fram en ny påve, både hos den stora folkmängd som samlats på Petersplatsen och hos kardinalerna själva. Men hos kardinalerna finns en extra oro: skall det bli mig de väljer? När kameran sveper över deras ansikten och deras tankar samtidigt avslöjas, är det som återkommer i sammelsuriet "Åh Gud, låt det inte bli jag!"
Bland de många männen, de flesta äldre, alla klädda i ceremoniellt rött och följande traditionerna, låter regissören Nanni Moretti oss ändå se dem som individer: kardinalen från Sri Lanka, de tre glada kardinalerna från Oceanien (som gärna skulle vilja gå ut i Rom och se Caravaggio-utställningen), en patriark från Antiochia (klädd i svart). Och när till slut samma namn läses upp om och om igen under den sista omröstningen, och scenen svänger in mot den nyvalde påven, är det förvåning, ödmjuk glädje, och en skymt av skräck som sveper över Michel Piccolis uttrycksfulla ansikte.
Äntligen har världens katoliker en ny påve, som skall leda och trösta dem med andliga förmaningar, och kanske bli en viktig kraft för att driva fram demokrati i världens länder, som Johannes Paulus II! Balkongdörrarna mot Petersplatsen öppnas, och man ropar ut glädjebudet som gett filmen dess titel: "Habemus papam! Vi har en påve!" Men med ett stön av ångest sjunker den utvalde ihop och rusar ut, innan folket har fått se honom.
Man hämtar en psykolog, den bäste (spelad av Nanni Moretti själv). Med restriktioner på frågorna och alla kardinalerna stående i en ring runt dem blir det inte lätt att genomföra ett psykologisk samtal. Det är litet otydligt hur det går till, då psykologen blir oförmögen att fortsätta terapin, men ändå är tvingad att stanna i Vatikanen för att inte råka avslöja vem hans patient är. Det var nog en McGuffin för att släppa in filmens Moretti i Vatikanen och låta honom röja litet där. Han går runt litet och kommenterar och ifrågasätter saker, på samma sätt som jag älskade att han gjorde i filmen Kära dagbok. Sedan organiserar han till och med en volleybollturnering mellan alla kardinaler, som är inlåsta i Vatikanen liksom han så länge påven inte är definitivt vald. Jag tycker att turneringen tar för lång tid av filmen och inte är så rolig. Jag är ändå tacksam över att den inte förminskar kardinalerna, trots att historien är så osannolik.
En som verkligen inte förlöjligas är den förvirrade påven. Han har fått anledning att ge sig ut för att möta Roms näst bästa psykolog, Morettis (ex)fru. I terapisamtalet med henne får han skymtar av ett liv han kunde ha levt, och på Roms gator får han ännu fler inblickar i andra människors liv. Det är finkänsligt skildrat, och ändå har man undvikit att falla i fällan att ge enkla svar på svåra frågor. Det finns inte en simpel lösning på påvens problem. Jag påminns om pjäsen Die Amerikanische Päpstin som jag såg i somras, där förutsättningarna var rakt omvända, men påvens tvivel på sig själv hade en lika stor roll. Det är bra att känna tvivel inför ett stort uppdrag, och det är fint att få se det skildrat av någon som satt sig in i den stora oron.
Bland de många männen, de flesta äldre, alla klädda i ceremoniellt rött och följande traditionerna, låter regissören Nanni Moretti oss ändå se dem som individer: kardinalen från Sri Lanka, de tre glada kardinalerna från Oceanien (som gärna skulle vilja gå ut i Rom och se Caravaggio-utställningen), en patriark från Antiochia (klädd i svart). Och när till slut samma namn läses upp om och om igen under den sista omröstningen, och scenen svänger in mot den nyvalde påven, är det förvåning, ödmjuk glädje, och en skymt av skräck som sveper över Michel Piccolis uttrycksfulla ansikte.
Äntligen har världens katoliker en ny påve, som skall leda och trösta dem med andliga förmaningar, och kanske bli en viktig kraft för att driva fram demokrati i världens länder, som Johannes Paulus II! Balkongdörrarna mot Petersplatsen öppnas, och man ropar ut glädjebudet som gett filmen dess titel: "Habemus papam! Vi har en påve!" Men med ett stön av ångest sjunker den utvalde ihop och rusar ut, innan folket har fått se honom.
Man hämtar en psykolog, den bäste (spelad av Nanni Moretti själv). Med restriktioner på frågorna och alla kardinalerna stående i en ring runt dem blir det inte lätt att genomföra ett psykologisk samtal. Det är litet otydligt hur det går till, då psykologen blir oförmögen att fortsätta terapin, men ändå är tvingad att stanna i Vatikanen för att inte råka avslöja vem hans patient är. Det var nog en McGuffin för att släppa in filmens Moretti i Vatikanen och låta honom röja litet där. Han går runt litet och kommenterar och ifrågasätter saker, på samma sätt som jag älskade att han gjorde i filmen Kära dagbok. Sedan organiserar han till och med en volleybollturnering mellan alla kardinaler, som är inlåsta i Vatikanen liksom han så länge påven inte är definitivt vald. Jag tycker att turneringen tar för lång tid av filmen och inte är så rolig. Jag är ändå tacksam över att den inte förminskar kardinalerna, trots att historien är så osannolik.
En som verkligen inte förlöjligas är den förvirrade påven. Han har fått anledning att ge sig ut för att möta Roms näst bästa psykolog, Morettis (ex)fru. I terapisamtalet med henne får han skymtar av ett liv han kunde ha levt, och på Roms gator får han ännu fler inblickar i andra människors liv. Det är finkänsligt skildrat, och ändå har man undvikit att falla i fällan att ge enkla svar på svåra frågor. Det finns inte en simpel lösning på påvens problem. Jag påminns om pjäsen Die Amerikanische Päpstin som jag såg i somras, där förutsättningarna var rakt omvända, men påvens tvivel på sig själv hade en lika stor roll. Det är bra att känna tvivel inför ett stort uppdrag, och det är fint att få se det skildrat av någon som satt sig in i den stora oron.
2 kommentarer:
Den här tänker jag också se. Hade nog gjort det oavsett vad den hade fått för kritik bara för att det är kul med italiensk film, men jag ahde egentligen inte förväntat mig så mycket heller. Lite småkul humor så där. är lite kluven till Nanni Moretti då jag inte kan bestämma mig för om jag gillar honom eller inte alls. Men den här filmen verkar ju var ok i alla fall. Uppfattar jag det rätt att du känner lite liksom jag som ännu inte sett? Att den är lite småkul och varken mer eller mindre?
Fimen är rolig här och där, det är den, men den största behållningen är att få se den nyvalde påven brottas med sitt ansvar och fundera över sitt liv. Den är vemodig men inte deprimerande, och väl värd att se! Hoppas du tycker om den!
Skicka en kommentar