I konsertserien Filharmoniker i närbild får medlemmar i Kungliga Filharmonikerna chansen att spela i självvalda konstellationer. Söndagens program var ett riktigt fint tillfälle att få höra enskilda filharmonikers virtuositet och inlevelse - och därtill en radiosymfoniker, Eriikka Nylund, som hoppat in som ersättare i sista minuten. Programmet var väl uttänkt, och för varje adderad musiker växte intensiteten i musiken.
Zoltán Kodálys Duo för violin och cello (1914) lät de båda instrumenten komplettera och röra sig kring varandra i melodin. Joakim Svenheden, violin, och Johannes Rostamo, cello, visade nerv och temperament. Ännu mer så i nästa stycke, Pianotrio Nr 1 (1923) av Dmitrij Sjostakovitj när pianist Per Lundberg sällade sig till dem. Det var ett fantastiskt stycke med en känsla av ständigt framåtdrivande, främst i den första satsen men även i de efterföljande. Alla tempi och de olika rytmiska figurerna skapade en upplevelse av något som rör sig framåt, fullt av energi och omöjligt att stoppa.
Till sist kom Pianokvartett i c-moll (1875) av Johannes Brahms, med Eriikka Nylund tillkommen på viola. Det inleder med några sentimentala toner, följt av mer dramatiska klanger, och är lätt att ta till sig och njuta av. Även det här stycket ger tillfälle för musikerna att spela eldigt och engagerat, och ytterligt kompetent. Men mitt favoritverk i den här konserten var helt klart det spännande stycket av Sjostakovitj.
Dmitrij Sjostakovitj
Zoltán Kodálys Duo för violin och cello (1914) lät de båda instrumenten komplettera och röra sig kring varandra i melodin. Joakim Svenheden, violin, och Johannes Rostamo, cello, visade nerv och temperament. Ännu mer så i nästa stycke, Pianotrio Nr 1 (1923) av Dmitrij Sjostakovitj när pianist Per Lundberg sällade sig till dem. Det var ett fantastiskt stycke med en känsla av ständigt framåtdrivande, främst i den första satsen men även i de efterföljande. Alla tempi och de olika rytmiska figurerna skapade en upplevelse av något som rör sig framåt, fullt av energi och omöjligt att stoppa.
Till sist kom Pianokvartett i c-moll (1875) av Johannes Brahms, med Eriikka Nylund tillkommen på viola. Det inleder med några sentimentala toner, följt av mer dramatiska klanger, och är lätt att ta till sig och njuta av. Även det här stycket ger tillfälle för musikerna att spela eldigt och engagerat, och ytterligt kompetent. Men mitt favoritverk i den här konserten var helt klart det spännande stycket av Sjostakovitj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar