Det första stycket som spelades var Stråkkvartett nr 8 av en annan australiensisk kompositör, Peter Sculthorpe. De fyra instrumenten hade mycket individualistiska stämmor, som bara sällan förenade sig i klassiska ackord. Men de spridda tonerna skapade en spännande melodi, och speciellt satsen där pizzicato utökades med ett tonlöst knäppande på fiolkroppen hade ett rytmiskt driv som var riktigt skönt att lyssna på.
Därefter tog Dean själv plats hos kvartetten för ett uppförande av hans Epitaphs. Jag tyckte mindre om det än Sculthorpes verk, som var mer melodiskt och harmoniskt. Men efter paus kom ett nytt Dean-verk, Intimate Decisions med kompositören själv som solo-violast. Det var härligt att få höra Brett Dean spela sitt stycke precis så som han själv tänkt sig. Vilken röst han gav violan! Verket hade så stor personlighet och melodisk skönhet, och de sista upprepade tonerna stannade i mitt minne... ända tills nästa stycke började.
Sist under konserten spelades ett konventionellt verk: Brahms Stråkkvintett 2 i G-dur. Medan jag hörde den vackra musiken funderade jag på idén med modern musik, contemporary music. Inte skulle jag nöja mig med att bara få lyssna på Mozart resten av livet, hur mycket jag än älskar hans musik. Alla tonsättare som kom efter honom utvecklade musiken steg för steg: Beethoven, Ravel, Debussy, Sibelius, och prövade klanger och melodier som lät mer vågade för dåtidens publik. Jag njuter också av den icke-inställsamma musik som till exempel Sofia Gubajdulina skriver, och jag hade roligt när jag såg Ingvar Lidholms Poesis framföras förra veckan. Brett Deans eklektiska Intimate Decisions skulle jag kunna lyssna på någon gång i veckan. Men jag skulle inte kunna ge upp de klassiska verken och bara lyssna på samtida musik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar