Den tjeckiska stråkkvartetten Pavel Haas Quartet har jag hört två gånger förut i Konserthuset, och även spelandes konsertens första verk, Stråkkvartett Nr 1 i ciss-moll (1920) av Pavel Haas. Den börjar allvarligt med enstaka långa toner, vecklar sedan ut sig i ljuvare melodier, men med ett stråk av vemod. Stycket utgörs av bara en sats där instrumenten hjälps åt att bära musiken framåt, och musikernas djupa klang gav tyngd och allvar åt det.
Men nästa verk, den kända Stråkkvartett Nr 1 i D-dur (1871) av Pjotr Tjajkovskij, håller på att dränkas i romantiska svallvågor. Alltför mycket sentimentalitet gör att stämmorna spelar över varandra och melodin hamnar på undantag i första satsen. Andra satsen spelas så dämpat att musiken verkar osäker på sig själv. Tyvärr hörs också en hel del falska toner genom hela verket. Men åtminstone får finalsatsen dundra ut och imponera, och det hjälper ju litet.
Tack och lov låter sista stycket riktigt bra: Stråkkvartett Nr 1 i e-moll (1874) av Bedrich Smetana. Kompositören har själv tydligt förklarat vad varje sats i stycket har för tema, nämligen hans känslor under olika viktiga perioder i hans liv. Jag hade inte memorerat dessa händelser men njöt mycket av musiken ändå. Här hade Pavel Haas-kvartetten fokuserat sina instruments rika klanger så att de lät melodin komma till sin rätt, och känslouttrycket var lagom engagerat för att framhäva musiken, inte musikerna. Tänk att så vacker musik komponerades av en man som blivit döv!
Alla i publiken var inte lika kritiska som jag, och den unga kvartetten fick starka applåder och bravorop. Som extranummer fick vi höra, tror jag, ett stycke av Beethoven, spelat mycket tyst men med fin känsla i fraseringen. Bra att det inte bara är musik av landsmän som de unga musikerna kan spela väl!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar