Lina Selander har klippt ihop filmer av stenar och fossiler från Naturhistoriska Riksmuséet, en optimistisk dokumentärfilm från Sovjetunionens elfte år (1928), och nutida sekvenser från Pripjat, arbetarstaden nära Tjernobyl. Journalfilmen visar arbetare i vita kläder, engagerade i att krossa sten och bygga ett kraftverk. Vi vet ju Sovjetstaten inte tvekade att driva sina arbetare till att jobba sönder sig för nationen, och vi vet att detsamma hände nästan sextio år senare, när ovetande människor kommenderades in för att röja upp efter kärnkraftsolyckan och skadades svårt av strålningen.
Därutöver har jag svårt att se sammanhanget mellan de olika scenerna. Alla filmer är svartvita och nästan alla utan ljud, så vyerna av arbetarbostäder inuti och utifrån blir overkliga på ett sätt som minskar deras betydelse. De blir varken vackra ruiner som bevisar människans förgänglighet, eller sorgliga minnen över släckta liv. Många av sekvenserna, till exempel det inledande flygfotot över de övergivna landområdena runt Tjernobyl, blir för långa och litet tråkiga. Fast det är snyggt när bilden slår över i ett likartat flygfoto från den gamla dokumentärfilmen.
Vad gäller kopplingen till de vackra fossilerna av växter och urtidsdjur har jag också svårt att hänga med. De visas upp som de första exemplen på avbildningar, om än omedvetna, utan någon tänkt publik. I separata montrar finns även bilder där Selander låtit stenar innehållande naturligt uran skapa mönster av sina konturer på fotopapper.
Alla idéer i utställningen är intressanta, men känns ofullbordade och osammanhängande. Jag begär inte att en konstnär skall ha så tydliga mål att intentionerna står klara utan en stunds eftertanke, och jag värjer mig mot plakatkonst som vill tvinga mig att tänka likadant som konstnären. Men den här utställningen blir som en blandning av litet si och litet så.
Länk till Galleri Index sida om utställningen
Därutöver har jag svårt att se sammanhanget mellan de olika scenerna. Alla filmer är svartvita och nästan alla utan ljud, så vyerna av arbetarbostäder inuti och utifrån blir overkliga på ett sätt som minskar deras betydelse. De blir varken vackra ruiner som bevisar människans förgänglighet, eller sorgliga minnen över släckta liv. Många av sekvenserna, till exempel det inledande flygfotot över de övergivna landområdena runt Tjernobyl, blir för långa och litet tråkiga. Fast det är snyggt när bilden slår över i ett likartat flygfoto från den gamla dokumentärfilmen.
Vad gäller kopplingen till de vackra fossilerna av växter och urtidsdjur har jag också svårt att hänga med. De visas upp som de första exemplen på avbildningar, om än omedvetna, utan någon tänkt publik. I separata montrar finns även bilder där Selander låtit stenar innehållande naturligt uran skapa mönster av sina konturer på fotopapper.
Alla idéer i utställningen är intressanta, men känns ofullbordade och osammanhängande. Jag begär inte att en konstnär skall ha så tydliga mål att intentionerna står klara utan en stunds eftertanke, och jag värjer mig mot plakatkonst som vill tvinga mig att tänka likadant som konstnären. Men den här utställningen blir som en blandning av litet si och litet så.
Länk till Galleri Index sida om utställningen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar