Ludvig Holbergs nästan tvåhundra år gamla komedi om Jeppe på Berget har en mycket intressant historia. Fyllbulten Jeppe (Leif Andrée), som är hårt hunsad av sin fru, hittas full och utslagen av baronen som äger markerna han lever på. Som ett skämt klär man upp Jeppe till herre på slottet, och när han vaknar till låtsas alla lyda honom. En grym, men intressant lek med identiteter. Och mycket spännande att se hur Jeppe förändras när alla plötsligt lyder honom.
En regissör kan välja att förändra detaljer i en historia för att göra den mer aktuell eller för att understryka några poänger. Men då är det viktigt att tänka igenom vad man vill säga, och se till att förändringarna inte är för många och för spretiga. I Stadsteaterns uppsättning av Jeppe på Berget finns det väldigt många detaljer och referenser som inte lägger något till historien utan bara förvirrar den.
I det stora tomma scenrummets bakre vägg finns en öppning för att projektera ljus/film, som på en biograf. Det hörs vacker musik, och mjuka snöflingor faller ned över det fina snötäcket. Allt det här väcker illusionen av att en vacker saga skall berättas. Den illusionen slås raskt sönder när Jeppes hustru Nille (Frida Hallgren) kommer in, bärande på brännbollsträt hon brukar misshandla Jeppe med.
När spriten lockar iväg Jeppe till skomakaren Jakob (Christer Fant) skålar de båda under tillmälena Kapitalist! och Kommunist! om vartannat, och med början i Working Class Hero spinner Jeppe vidare på Lennon-låtar genom pjäsen. Det skulle kunna vara en kul detalj, om det inte vore för att jag hela tiden undrar om det skall vara en politisk markering, och samtidigt inte tycker att det hänger ihop.
Just det, politiska och samhällskritiska referenser till samtiden. Fideikommissen, att adelns gods inte delas upp utan ärvs i sin helhet, har kommit på tapeten trots att detta inte påverkar mer än ett fåtal svenskar personligen. Att den intraskande baronen och hans barn ställer sig och rabblar upp data om lagen gör absolut inget annat för pjäsen än att stoppa upp den och dra ned intressenivån i några minuter. Att den adliga familjen först framställs som lallande idioter är dock ingen nymodighet utan en återgång till den gamla oifrågasatta sanningen att RIKA ÄR DUMMA.
Mer förvirrat på många plan blir det när Jeppe vaknar upp och finner baronen och hans äldste son utklädda till hans betjänter i 1700-talskostymer och pudrade kinder och peruker. Men yngste sonen och dottern kommer däremot in som danska läkare, direkt plockade ur TV-serien Riket. Den referensen till författarens nationalitet känns helt onödig. Det enda som ursäktar det är att Joakim Gräns utklädd till Stig Helmer/Ernst-Hugo Järegård får dra hans underbara monolog om Barsebäck! En annan monolog, Hamlets allra kändaste, får också plats på scenen av någon anledning.
Jag tycker att Nilles misshandel av Jeppe är obehaglig, och inget alls att skratta åt. Jag börjar däremot att fnittra gott när baronens dotter (Ann-Sofi Rase) i glittrande änglakostym drar en lång monolog full av fula svordomar och könsord. Den är så opassande och samtidigt så enträgen! Men så hejdar hon sig och ursäktar det hela med att hon är så undertryckt för att hon är kvinna, så protesten väller ur henne på det här sättet istället. Äsch! Vilken dålig brasklapp! Så blev det tråkigt igen.
Leif Andrée är ändå en av Sveriges bästa skådespelare. Jag skulle önska att han fått vara mer nyanserad, istället för att styras till att bli en kul typ, när han känner spritens lockelse. Det skulle han säkert ha gjort jättebra. Man får ändå njuta av hans framväxande tyrann när han börjar tro på makten han har, och börjar använda den för att styra om som han vill ha det. Det är otäckt och roligt på samma gång, och det är lysande spelat av Andrée. Christer Fant och Sten Ljunggren är också goda skådespelare som håller huvudet kallt och gör sina insatser grundade och trovärdiga. Men tyvärr blir kontentan av Jeppe på Berget ett konstigt mischmasch på Stadsteaterns stora scen.
Länk till Stadsteaterns sida om Jeppe på Berget
En regissör kan välja att förändra detaljer i en historia för att göra den mer aktuell eller för att understryka några poänger. Men då är det viktigt att tänka igenom vad man vill säga, och se till att förändringarna inte är för många och för spretiga. I Stadsteaterns uppsättning av Jeppe på Berget finns det väldigt många detaljer och referenser som inte lägger något till historien utan bara förvirrar den.
I det stora tomma scenrummets bakre vägg finns en öppning för att projektera ljus/film, som på en biograf. Det hörs vacker musik, och mjuka snöflingor faller ned över det fina snötäcket. Allt det här väcker illusionen av att en vacker saga skall berättas. Den illusionen slås raskt sönder när Jeppes hustru Nille (Frida Hallgren) kommer in, bärande på brännbollsträt hon brukar misshandla Jeppe med.
När spriten lockar iväg Jeppe till skomakaren Jakob (Christer Fant) skålar de båda under tillmälena Kapitalist! och Kommunist! om vartannat, och med början i Working Class Hero spinner Jeppe vidare på Lennon-låtar genom pjäsen. Det skulle kunna vara en kul detalj, om det inte vore för att jag hela tiden undrar om det skall vara en politisk markering, och samtidigt inte tycker att det hänger ihop.
Just det, politiska och samhällskritiska referenser till samtiden. Fideikommissen, att adelns gods inte delas upp utan ärvs i sin helhet, har kommit på tapeten trots att detta inte påverkar mer än ett fåtal svenskar personligen. Att den intraskande baronen och hans barn ställer sig och rabblar upp data om lagen gör absolut inget annat för pjäsen än att stoppa upp den och dra ned intressenivån i några minuter. Att den adliga familjen först framställs som lallande idioter är dock ingen nymodighet utan en återgång till den gamla oifrågasatta sanningen att RIKA ÄR DUMMA.
Mer förvirrat på många plan blir det när Jeppe vaknar upp och finner baronen och hans äldste son utklädda till hans betjänter i 1700-talskostymer och pudrade kinder och peruker. Men yngste sonen och dottern kommer däremot in som danska läkare, direkt plockade ur TV-serien Riket. Den referensen till författarens nationalitet känns helt onödig. Det enda som ursäktar det är att Joakim Gräns utklädd till Stig Helmer/Ernst-Hugo Järegård får dra hans underbara monolog om Barsebäck! En annan monolog, Hamlets allra kändaste, får också plats på scenen av någon anledning.
Jag tycker att Nilles misshandel av Jeppe är obehaglig, och inget alls att skratta åt. Jag börjar däremot att fnittra gott när baronens dotter (Ann-Sofi Rase) i glittrande änglakostym drar en lång monolog full av fula svordomar och könsord. Den är så opassande och samtidigt så enträgen! Men så hejdar hon sig och ursäktar det hela med att hon är så undertryckt för att hon är kvinna, så protesten väller ur henne på det här sättet istället. Äsch! Vilken dålig brasklapp! Så blev det tråkigt igen.
Leif Andrée är ändå en av Sveriges bästa skådespelare. Jag skulle önska att han fått vara mer nyanserad, istället för att styras till att bli en kul typ, när han känner spritens lockelse. Det skulle han säkert ha gjort jättebra. Man får ändå njuta av hans framväxande tyrann när han börjar tro på makten han har, och börjar använda den för att styra om som han vill ha det. Det är otäckt och roligt på samma gång, och det är lysande spelat av Andrée. Christer Fant och Sten Ljunggren är också goda skådespelare som håller huvudet kallt och gör sina insatser grundade och trovärdiga. Men tyvärr blir kontentan av Jeppe på Berget ett konstigt mischmasch på Stadsteaterns stora scen.
Länk till Stadsteaterns sida om Jeppe på Berget
Foto: Carl Thorborg
2 kommentarer:
Jag fick uppfattningen att de som gillar Leif Andrée, är de som uppskattar pjäsen. Vi andra är inte lika övertygande. Jag tyckte att den var mycket obehaglig och tittat faktiskt bort vid flera tillfällen. Det gör att jag inte kan uppskatta det som var bra. Nej, detta är ingen pjäas för känsliga magar, så vi får se något annat.
Det var så många konstiga idéer i den här pjäsen att hälften hade varit nog. Det är ju en så bra historia, och bra skådespelare! Jag önskar att allt hade fått komma till sin rätt.
Skicka en kommentar