Så bra att torsdagens säsongspremiär i Konserthuset fick en repris på lördagen - de många åhörarna håller säkert med mig! Man började med Mahlers vackra Totenfeier, som han komponerade 1888. Fem år senare lät han verket bli första satsen i sin andra symfoni, som jag har lyssnat mycket på hemma det senaste året. Därför kändes det hemtamt och ändå unikt att höra Totenfeier spelas i Konserthusets stora sal. Från cellisternas inledande virvlande, uppfordrande slinga över de bitterljuva tonerna från träblåset kunde jag samtidigt sitta på helspänn och njuta hängivet. Kungliga Filharmonikerna spelade som om musiken var en berättelse och de menade varje ord. Åh, Mahler! Jag minns än hur underbart det var de veckorna som jag nästan varje kväll fick gå till Konserthuset för att höra hans symfonier.
Hur följer man upp ett sådant komplett verk? Franz Liszts Faustsymfoni (1854) är en värdig kandidat, men jag tyckte att den från början inte kom till sin rätt. Första satsen, Faust, lät litet fyrkantig, speciellt det ena av de tre temata. Så följde Gretchens mer lyriska sats, som ju inte kunde vara annat än vacker, speciellt i de ljuva partierna där musiken bubblar fram från träblås och harpa. Sista satsen, Mephistopheles, leker med temat från Faust och gör det mer livfullt - hallå, nej, jag vill ju inte lockas av Mephistopheles! Men den som vinner i slutet är Gretchens oskuldsfulla skönhet, som Stockholms Studentsångare och tenor Mats Carlsson sjunger fram. Orgelklanger och ett korus av ljuva mansröster besjunger det evigt kvinnliga och ger oss hopp om att kunna stå emot Mephisopheles och helvetets eldar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar