Arm i arm kommer de in, Bengt Hallberg och Jan Lundgren, och tar plats med ryggarna mot varandra vid de två flyglarna. De två har spelat ihop sig till en skiva och en konsert, och Konserthusets stora sal är så gott som fullsatt med ivriga lyssnare.
De två börjar att spela en i taget, några takter var, som en stafett. Flyhänt och nästan omärkligt går melodin från den ene till den andre. Efter ett tag stämmer de in i varandras musik och kompletterar varandra fint, tills de sedan avslutar med att dela upp sig igen. Vad var det för gammal standard de underlät att spela melodin till? Det underlät Bengt Hallberg att berätta, för att vi skulle få något att fundera över! Min inre jazzdiva sjöng All The Things You Are, men jag tar gärna emot motförslag.
sedan spelar de båda tillsammans Hallbergs Autumn Walk, följt av Lundgrens London 5:30. Hallbergs ofta kantiga och Lundgrens mer drömska spelstil närmar sig varandra när de spelar gemensamt, och det låter mycket bra. Därefter, med början i Gershwins vackra But Not For Me, spelar Bengt Hallberg några stycken ensam. Hans klanger är sparsamma och exakta, och ändå så rika och varma! Det är underbart att höra. Jag föredrar dem framför Jan Lundgrens blommiga improvisationer i 'Round Midnight och Yesterdays, som vi får höra strax efteråt. Däremot låter de båda gentlemännen väldigt bra tillsammans i Lundgrens The Longest Night, som har en mycket fin bärande melodi.
Efter paus inleder Bengt Hallberg ensam med ett franskt potpurri: C'est si Bon, Les trois cloches och Sur le Pont d'Avignon, som han stuvar om och portionerar ut med humor och värme. Så förenas musikerna i gamla fina Loverman, följt av Sweet Georgia Brown, där båda männen färgas av Hallbergs egensinniga spelstil med en dragning åt ragtime.
När Jan Lundgren ensam spelar musiken från filmen Il Postillon och sin egen The Poet är han stillsam och återhållen, och då låter han som allra bäst. Den eftertänksamheten finns kvar hos dem båda och gör att Hallbergs Lucky Corner och deras version av Schuberts vackra Ständchen låter överjordiskt ljuvliga.
Inte får publiken nog av det! Efter intensivt applåderande kommer de båda tillbaka för en härlig lek vid flyglarna. Den melodi som den ene spelar plockar den andre upp och spelar upp i en ny form; som blues, struttjazz, eller vilsam vaggvisa. Ett tag verkar de tävla om att skapa den mest pampiga avslutningen... men de vill ju inte sluta utan fortsätter att bolla musiken mellan sig lika länge till! De båda skickliga musikerna är samspelta, inspirerade och på hugget, och gör konserten till en kväll att minnas med glädje och tacksamhet.
2 kommentarer:
När jag såg annonsen i tidningen hoppades jag på att du skulle dit! Det låter som en härlig kväll!
Det kändes som en unik upplevelse!
Skicka en kommentar