Liljevalchs stora hall är omgjord till scen, som i sin tur är Mark Rothkos ateljé. Härligt, för jag har ofta funderat på hur det skulle vara att bo inne på Liljevalchs. Etienne Glaser går redan omkring och plockar bland penslarna och skivomslagen, och ser så inbodd och koncentrerad ut att han är konstnären, Mark Rothko, från början. När publiken får sätta sig hamnar vi i ögonhöjd med skådespelarna och riktigt nära, och det tycker jag också om. Ett litet aber är att speciellt Glasers röst luddas till i akustiken, så man får koncentrera sig på att höra.
In till ateljén kommer den nyanställde assistenten Ken (Albin Flinkas). Han är osäker och till och med tårögd inför sin berömde och krävande arbetsgivare. Scenen visar mycket väl hur nervöst det är för en nybörjare att förhålla sig till en erkänd mästare, och likaså hur den gamle giganten är irriterad och ändå litet hotad av den yngre generationen. I nästa scen, ett hopp fram i tiden, är de båda öppna och till synes jämbördiga med varandra, men förhållandet mästare/nybörjare ligger kvar nära ytan och pressar sig fram fler gånger.
Under de två år som Ken arbetar för Rothko diskuterar de andra konstnärers betydelse, färgernas innebörd, inspiration och konstens mening. När de kommer in på Kens personliga historia tycker jag först att det är en onödig utvikning, men ser sedan hur den vävs in i det pågående samtalet om konst och färg. Jag har försökt, men hittills inte uppskattat Mark Rothkos konst, vare sig intellektuellt eller känslomässigt. Men jag har hört från andra hur hans tavlor påverkar dem, och jag förstår att Rothko målade som han gjorde på grund av ett djupt inre behov. Detta är något som understryks i pjäsen: hur livsviktigt uttrycket är för Rothko. Jag tror honom helt och fullt, men jag blir också glad när till slut Ken fräser ifrån och äntligen bjuder motstånd.
Flera gånger står de båda männen och ser så intensivt på en fiktiv tavla att jag och många andra i publiken vill vända oss om och följa deras blickar. Ett par av Rothkos verk projiceras på väggen under pjäsens gång, men har man någon gång sett dem kan man nog lika lätt locka fram dem i tanken av de måleriska beskrivningarna. John Logans kloka och välspelade pjäs har ett allmängiltigt budskap om konsten och konstnärens roll, men också en fast grund i just Mark Rothkos intensiva livsverk.
Länk till Stadsteaterns sida om Rött
In till ateljén kommer den nyanställde assistenten Ken (Albin Flinkas). Han är osäker och till och med tårögd inför sin berömde och krävande arbetsgivare. Scenen visar mycket väl hur nervöst det är för en nybörjare att förhålla sig till en erkänd mästare, och likaså hur den gamle giganten är irriterad och ändå litet hotad av den yngre generationen. I nästa scen, ett hopp fram i tiden, är de båda öppna och till synes jämbördiga med varandra, men förhållandet mästare/nybörjare ligger kvar nära ytan och pressar sig fram fler gånger.
Foto: Carl Thorborg
Under de två år som Ken arbetar för Rothko diskuterar de andra konstnärers betydelse, färgernas innebörd, inspiration och konstens mening. När de kommer in på Kens personliga historia tycker jag först att det är en onödig utvikning, men ser sedan hur den vävs in i det pågående samtalet om konst och färg. Jag har försökt, men hittills inte uppskattat Mark Rothkos konst, vare sig intellektuellt eller känslomässigt. Men jag har hört från andra hur hans tavlor påverkar dem, och jag förstår att Rothko målade som han gjorde på grund av ett djupt inre behov. Detta är något som understryks i pjäsen: hur livsviktigt uttrycket är för Rothko. Jag tror honom helt och fullt, men jag blir också glad när till slut Ken fräser ifrån och äntligen bjuder motstånd.
Flera gånger står de båda männen och ser så intensivt på en fiktiv tavla att jag och många andra i publiken vill vända oss om och följa deras blickar. Ett par av Rothkos verk projiceras på väggen under pjäsens gång, men har man någon gång sett dem kan man nog lika lätt locka fram dem i tanken av de måleriska beskrivningarna. John Logans kloka och välspelade pjäs har ett allmängiltigt budskap om konsten och konstnärens roll, men också en fast grund i just Mark Rothkos intensiva livsverk.
Länk till Stadsteaterns sida om Rött
Mark Rothko, No 301
1 kommentar:
åjoo, jeg er glad i Rothko! Jeg så en utstilling med noen av hans verker sammen med Pollock på MoMA i mars.
Skicka en kommentar