Det är fantastiskt att de dramer Aischylos skrev för tvåtusenfemhundra år sedan spelas ännu idag. De berättar något om tiden de skrevs under, de väcker frågor om blodshämnd och klanfejder, och de innehåller stora känslor. Stora känslor och stora roller; gudar och kungligheter är det som träder in på scenen. De är inte bara sig själva utan symboler; exempel som lyfts fram för att vi åskådare skall avskräckas eller lära oss något.
Stora roller kräver stora gester, och jag var litet orolig för hur Stadsteatern skulle klara av att gestalta det, eftersom deras uppsättningar håller en mer naturlig spelstil. Skulle det fungera att placera handlingen i ett 1930-tal? Ja, det gjorde det faktiskt. Utan att förändra handlingen är personerna klädda i trettiotalsmode, och har en hållning som en dynasti av finansmän, mäktiga och vana att styra som de vill. Den förbryllande handikappade kören (det var de som inte drog ut i strid?) bär smoking. Allra mest magnifik är Ann Petrén som drottning Klytaimnestra, som styrt i kung Agamemnons tioåriga frånvaro. Hon har en blandning av iskall makt och formaliserad charm under de inledande scenerna som skrämmer och övertygar.
Om man likt Kassandra vet vad som skall hända blir Klytaimnestras inledande försäkringar extra kusliga; grova lögner bakom ett vackert leende. Här skall ingen mer dö, drottningen har varit trogen sin make och älskar honom lika hett som när han reste. Men när Agamemnon (Lennart Jähkel) stiger in med sitt krigsbyte, sierskan Kassandra (Maria Salomaa), skakas hon av det hon ser och känner i sina föraningar: blod som klibbar och stinker överallt, och Agamemnon och hon själv dödade av Klytaimnestra.
Och varför dessa mord? Jo, för när Agamemnon drog ut i kriget offrade han för att få god vind sin ena dotter, Ifigenia. En iskall eld driver Klytaimnestra att nu hämnas sin dotter genom att döda sin make. På så sätt får även hans kusin Aigisthos sin hämnd på den grenen av familjen som grymt slaktat hans bröder. Richard Forsgren spelar Aigisthos med en pondus som är riktigt bra. Så går ridån ned över den första blodiga dagen i Orestien.
Men kedjan av blodshämnd tar ju inte slut. Dottern Elektra (Kirsti Stubø) kommer till Agamemnons grav, och ropar efter sin landsflyktige bror Orestes att komma och hämnas mordet på deras far. Och fram till graven kommer så brodern, Orestes (Andreas Kundler), som har väntat vid sidan tillsammans med sin fars vålnad som följeslagare. De två männen är klädda i hatt och trenchcoat, likt den nya tidens män, rörliga fixare som Harry Lime. Här passar Stubøs teatraliska spelstil mycket väl, medan den begåvade Kundler är blekare. Men när Orestes återvänder till familjehemmet, växer hans ilska, och han dödar Aigisthos och efter viss vånda också sin mor, trots hennes logiska resonemang och förtvivlade böner.
Scenen är kal, så när som på höga draperier, utströdda blomblad på golvet och en flygel. Flygeln och silverljusstakarna på den är en vältalig indikation på familjen som tyngd av traditioner. Jag gillar verkligen att flygeln inte bara är rekvisita, utan att flera av rollfigurerna sätter sig vid den och spelar och sjunger. Det är extra effektfullt när den musikaliske Andreas Kundler spelar Orestes sång flera gånger i olika sinnesstämning.
Till den tredje akten är flygeln och hela scenrummet täckt med genomskinlig plast, som om en van massmördare ville skydda scenografin från blodstänk. Orestes sitter i det kala, kalla landskapet och blir galen av att höra de viskande rösterna av sin far, sin mor och andra som talar om för honom vad som var rätt eller orätt. Otäckt ödestungt reser sig den döda Klytaimnestra och drar genom Orestes sinne, tätt följd av de kusliga erinnyerna, de ursprungliga hämndgudinnorna som nu kräver Orestes blod för Klytaimnestra. Skall blodtörsten aldrig ta slut? Skall hämnden pågå till ingen människa är kvar?
Sällan har en deus ex machina varit så efterlängtad som här. Till denna den mest ödesdigra akten kommer Pallas Athena och ger den den tyngd och betydelse den förtjänar, och starka Maria Salomaa ger Pallas Athena den tyngd och värdighet som hon förtjänar. Om jag bortser från de helt onödiga lustifikationerna är det den här akten som genomsyras av den rätta stora känslan av evighet och tidlöshet som jag längtat efter hela tiden. Orestes är nu klädd som en anonym kontorsarbetare, och speglar så den nya ordning som skall råda: inte gudarnas omöjliga krav på blodshämnd, utan i varje enskilt fall en rättegång med en jury som lyssnar på åklagare och försvarare. På Klarascenen nedsteg den klokaste av antikens gudar för att ge oss den civilisation som håller det blinda hatet i schack.
Länk till Stadsteaterns sida om Orestien
Om man likt Kassandra vet vad som skall hända blir Klytaimnestras inledande försäkringar extra kusliga; grova lögner bakom ett vackert leende. Här skall ingen mer dö, drottningen har varit trogen sin make och älskar honom lika hett som när han reste. Men när Agamemnon (Lennart Jähkel) stiger in med sitt krigsbyte, sierskan Kassandra (Maria Salomaa), skakas hon av det hon ser och känner i sina föraningar: blod som klibbar och stinker överallt, och Agamemnon och hon själv dödade av Klytaimnestra.
Men kedjan av blodshämnd tar ju inte slut. Dottern Elektra (Kirsti Stubø) kommer till Agamemnons grav, och ropar efter sin landsflyktige bror Orestes att komma och hämnas mordet på deras far. Och fram till graven kommer så brodern, Orestes (Andreas Kundler), som har väntat vid sidan tillsammans med sin fars vålnad som följeslagare. De två männen är klädda i hatt och trenchcoat, likt den nya tidens män, rörliga fixare som Harry Lime. Här passar Stubøs teatraliska spelstil mycket väl, medan den begåvade Kundler är blekare. Men när Orestes återvänder till familjehemmet, växer hans ilska, och han dödar Aigisthos och efter viss vånda också sin mor, trots hennes logiska resonemang och förtvivlade böner.
Scenen är kal, så när som på höga draperier, utströdda blomblad på golvet och en flygel. Flygeln och silverljusstakarna på den är en vältalig indikation på familjen som tyngd av traditioner. Jag gillar verkligen att flygeln inte bara är rekvisita, utan att flera av rollfigurerna sätter sig vid den och spelar och sjunger. Det är extra effektfullt när den musikaliske Andreas Kundler spelar Orestes sång flera gånger i olika sinnesstämning.
Till den tredje akten är flygeln och hela scenrummet täckt med genomskinlig plast, som om en van massmördare ville skydda scenografin från blodstänk. Orestes sitter i det kala, kalla landskapet och blir galen av att höra de viskande rösterna av sin far, sin mor och andra som talar om för honom vad som var rätt eller orätt. Otäckt ödestungt reser sig den döda Klytaimnestra och drar genom Orestes sinne, tätt följd av de kusliga erinnyerna, de ursprungliga hämndgudinnorna som nu kräver Orestes blod för Klytaimnestra. Skall blodtörsten aldrig ta slut? Skall hämnden pågå till ingen människa är kvar?
Sällan har en deus ex machina varit så efterlängtad som här. Till denna den mest ödesdigra akten kommer Pallas Athena och ger den den tyngd och betydelse den förtjänar, och starka Maria Salomaa ger Pallas Athena den tyngd och värdighet som hon förtjänar. Om jag bortser från de helt onödiga lustifikationerna är det den här akten som genomsyras av den rätta stora känslan av evighet och tidlöshet som jag längtat efter hela tiden. Orestes är nu klädd som en anonym kontorsarbetare, och speglar så den nya ordning som skall råda: inte gudarnas omöjliga krav på blodshämnd, utan i varje enskilt fall en rättegång med en jury som lyssnar på åklagare och försvarare. På Klarascenen nedsteg den klokaste av antikens gudar för att ge oss den civilisation som håller det blinda hatet i schack.
Länk till Stadsteaterns sida om Orestien
Foto: Carl Thorborg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar