Gregorius av Bengt Ohlsson

I Hjalmar Söderbergs Doktor Glas är prosten Gregorius den onda punkt som alla andras olycka beror av. Hans unga hustru Helga äcklas av att vara gift med honom, och Doktor Glas plågas över att se Helga låst i olycka. Fastän handlingen kretsar runt honom, syns inte Gregorius själv så mycket på boksidorna. Därför hade Bengt Ohlsson många tomma blad att fylla i när han skrev boken som beskriver samma dagar ur Gregorius perspektiv.

En viktig roll för en god författare är att inte ta saker för givna. Att någon säger att en person är motbjudande betyder inte att den personen verkligen är det. Jag tycker att det är sympatiskt att Bengt Ohlsson låter Gregorius komma till tals. Och vilken äreräddning han får! Han rör sig bland sina församlingsbor, bekymrar sig för dem och hjälper dem med samtal och förbön, precis som en ansvarsfull präst skall. Men prästrollen inger också en respekt som kan variera mellan fruktan och nedlåtenhet, beroende på vem man möter. Jag tycker om de partier där Gregorius rör sig i staden och märker av hur människor tystnar eller flinar när han går förbi. De ger också upphov till en inre monolog där han erkänner att han vet att han är kroppsligt ful och funderar över vad människor gör av det.

Gregorius tankar är mycket ärliga och psykologiskt djupgående, faktiskt på osannolikhetens gräns och en liten bit över. Jag vill inte påstå att människor för hundra år sedan inte kunde tänka lika långt som någon idag, men Gregorius tankegångar låter så moderna att de känns anakronistiska. Jämfört med författare från den tiden eller senare, som Stefan Zweig, Robert Musil och Hjalmar Söderberg, upptar sig Gregorius tankar mer med honom själv och hur andra uppfattar honom. Och om man dessutom jämför med originalberättelsen, så innehåller Doktor Glas tankar mer av självförakt och småaktiga tankar som inte förklaras eller bortförklaras, och därigenom blir hans självporträtt mer naket och ärligt.

Efter den inledande glädjen över att Gregorius får ett eget liv och kloka tankar börjar jag känna att det liv som Bengt Ohlsson ger honom är så rikt att jag inte längre kan tro att det är möjligt. Så många goda känslor och lockande upplevelser rörde Gregorius utanför sidorna i Doktor Glas? Det är som att händelser staplas på varandra för att hans öde som hatad och missförstådd skall bli extra rörande.

Jag tror att Bengt Ohlsson kände på sig att hans läsare kunde börja känna så. Mot slutet av boken lägger han in ett minne från Gregorius studenttid, där han av en lärares berättelse om en hunsad men trofast hund rörs till intensiv gråt. Och just den berättelsen var ett exempel på ett pekoral som endast de sinnessvaga skulle röras av! Men om vi står på Gregorius sida, vår protagonist, så borde vi som han kunna låta oss röras av den sorgligaste sagan utan att låta oss föraktas av dem som är mer kallhamrade? Nja... visst tycker jag att det är ärligare (och mer givande) att låta sig ryckas med av sina känslor än att betrakta allt från distans. Men Bengt Ohlssons bok om Gregorius är litet för angelägen om att vi skall se att Gregorius är mycket bättre än vi trodde, och tappar på att den målar ett alldeles för vackert porträtt när det skulle räckt att visa en vanlig människa.