Fyra pjäser ur Mark Ravenhills samling av stycken, Shoot / Get Treasure / Repeat, visas på scener och i utrymmen mellan scenerna i Kulturhuset. Kvinnan som guidar oss (Kajsa Reinhardt) framför sin del medan vi rör oss. Det är vid första åhörandet en berättelse om hennes magproblem, men det utvecklar sig till en berättelse om ett djupare problem; en åkomma som söker en orsak och ett tillstånd av oro som söker ett utlopp.
I det första sammanhängande stycket vi får se, Fruktan och elände, kretsar en man (Johannes Bah Kuhnke) och en kvinna (Lena B Eriksson) och deras samtal kring en babymonitor och deras nervösa omsorg om sitt barn. Som ett överaktivt immunförsvar försöker de gå till botten med varje möjlig orsak till oro för barnet. Oron förstör deras relation till varandra; de prövar varandras kärlek, misstror varandra, och när de äntligen verkar ha kommit nära varandra dyker det upp ett ord av tvivel som får dem att fara ut mot varandra igen.
Längre in i byggnaden stannar vi upp i ett lager där stolar och rekvisita är staplad. Men vi hör fågelkvitter och naturljud. För de två blinda män (Jan Mybrand och Ulf Eklund) som kommer in kan vi lika gärna vara i den trädgård de talar om. Kärleksfullt småprat om det gemensamma huset och trädgården som den ene just renoverat klart för den andres skull. Men under den sköna ytan finns hårda känslor. Kan man leva vidare stoiskt och belevat med cancern rivande i kroppen? Kan man fortsätta älska och hjälpa när ens älskade har önskat sin cancer på en själv och velat spränga och döda alla han ser? Det är de sista meningarna i stycket som bränner till.
Sist får vi alla kliva ut på Lilla Scenen för Yesterday an Incident Occurred, som kanske är tänkt att vara en upprivande avslutning men som är den svagaste länken i kedjan. De agitoriska skådespelarna vill egga oss till en kamp för demokratin, mot rötäggen. Bristerna i Ravenhills samhällsupprop blir alltför tydliga: logiska luckor och missriktat patos, precis som i Snittet som Stadsteatern spelade för några år sedan. Och dessutom: jag har alltid uppskattat Stadsteaterns skådespelares okonstlade spelstil. Men när de står intill oss och ropar slagord kan jag inte ta dem på allvar. Det beror förstås på det banala materialet de har att jobba med. Min beundran för skådespelarna kvarstår. Men 4x Mark Ravenhill var inte så intressant som jag hade hoppats.
Länk till Stadsteaterns sida om 4x Mark Ravenhill
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar