Som inledning på lördagens kammarmusikkonsert i Grünewaldsalen spelades Elfrida Andrées Stråkkvartett i d-moll. Det var ett stycke med täta klanger; en underbyggnad där melodin lyftes fram. Även om verket inte innehöll stor dynamik, fanns det en skönhet i måttfullheten som Stenhammar Quartet gjorde rätt i att lyfta fram.
Sjostakovitjs Stråkkvartett nr 9 bjöd på större dynamik och mer vågade klanger. Här hände det oftare att violan eller cellon spelade i en motsatt riktning mot fiolerna, och periodvis fick hela stycket bäras av enbart ett av instrumenten i taget. Jag tycker verkligen om Sjostakovitjs musik.
Efter paus framfördes Beethovens Stråkkvartett Ess-dur op 127. Så vackert! Musikerna spelade med eftertryck, och växlingarna mellan starka klanger och glittrande virtuosa partier var något som de behärskade så väl. Framförandet var en triumf för såväl verket som ensemblen. Som ett underbart vemodigt memento mori fick vi till sist extranumret Elégie av Hugo Alfvén.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar