Silversjön på Folkoperan

En opera har ofta osannolik och invecklad historia. Silversjön av Georg Kaiser och Kurt Weill är inget undantag, om än med en handling hämtad ur samtiden, trettiotalet med depression, arbetslöshet och svält. Polismannen Olim skjuter en tjuv, Severin, så att han blir förlamad i benen, men det visar sig att det enda han stulit var en ananas. Olim grips av ånger över att han överreagerat, vinner strax därefter på lotto, och köper ett slott där han tar hand om Severin. Severin är bitter och full av hämndlystnad, men vet inte om att det var Olim som orsakade hans förlamning - inte än i alla fall...

Den krångliga handlingen i en opera kan man strunta i om de enskilda scenerna och ödena är tillräckligt gripande. Så är det tyvärr inte i den här uppsättningen. En hel del av personerna är så stereotypt framställda att de bara blir dockor: Olims auktoritetstrogna överordnade och de två butiksbiträdena som är så hjärntvättat naiva att man inte skall behöva bry sig om att den ena blir rånad av tre hungriga män.

Regin övergår under första akten från att vara förvirrande konstlad till att bli en överkoreograferad slapstick. Det tycker jag är ytterst larvigt och inte alls underhållande, även om Torkel Peterssons akrobatkonster imponerar. Många av de talade partierna känns också som alltför långa transportsträckor.

Foto: Mats Bäcker

Det goda med uppsättningen är att alla sångare är bra, även Torkel Petersson (Olim) i sina korta sångpartier. Allra bäst låter Ulrika Mjörndal (Fennimore), som har vacker röst och god inlevelse. Dessutom tycker jag om Conny Thimander, som med röst och mimik gör det bästa av sin fåniga roll.

Den vackraste melodin i operan är den som Severin sjunger när han kommer till rätta med sitt hämndbegär och inser vad som är viktigt i livet. Det är intressant att föreställningen slutar i en serie kristna bilder. Jordiska ägodelar är inte det viktigaste; förlåtelse öppnar för en ny styrka i livet; en sjö blir inte delad men fryser till is så att man kan gå över den; Severin och Olim och deras öde skall bli något man talar om och som ger hopp.