Handlingen rör sig framåt i dialoger. Ingen av de fyra hör ihop med någon annan. Några av personerna försöker liera sig med den andra. Den underliggande frågan är ständigt hur tätt lierad den andre är med någon av dem "utanför bild".
Foto: Sunil MunshiPjäsen är ett kammarspel på hög volym. De två männen känner ett avstånd från de inhemska arbetarna. Alboury är insläppt på arbetsplatsen på nåder. Leone som nyss lämnat Paris är mer isolerad och utsatt än hon själv insett. Hennes romantiserade drömmar om Afrika är otroligt naiva och orsakar skada för såväl henne som de övriga. När Alboury talar med henne på sitt eget språk, svarar hon på hans "utrikiska" genom att recitera Kindertotenlieder på tyska! Inte heller Cal är stabil, och att han rabblar sina hatiska tirader så sammanhängande är nästan mer skrämmande än om han skulle skrika och slåss.
Det mesta jag vet om ljuset och dofterna i Afrika är vad jag har läst hos Doris Lessing, så det kanske är naivt när jag säger att scenografin lyckas med att skapa den tunga afrikanska atmosfär som kan göra en galen. Men jag tycker verkligen om de plågsamt starka ljud- och ljuseffekterna och känslan de skapar. Sedan är det inte så att jag behöver en sensmoral för att känna mig nöjd, men jag önskar att pjäsen hade gett litet mer sammanhang än ögonblicksbilder. Den starka stämningen i varje enskild scen och den intressanta scenografin gör pjäsen ändå riktigt intressant.
Länk till Teater Giljotins sida om Negerns och hundarnas kamp
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar