Kulturella höjdpunkter mars 2010

Pffff... [aspirerad affrikata, tonlös] Nyss hemkommen från en tenta i rysk fonetik känns det bra att summera allt jag gjort för nöjes skull under mars. Vilken månad! Jag har sällan drömt så livligt och känt mig så inspirerad som under veckorna som Mahler-festivalen varade.

Bästa konsert
Måste jag välja? Nej, det kan jag inte. Jag väljer alla åtta symfonier jag hörde under Mahler-festivalen!

Bästa teater
Födelsedagskalaset på Stadsteatern

Bästa utställning
Lee Lozano på Moderna Muséet

Bästa bok
Theres av Steve Sem-Sandberg

Nu stundar påsken! Jag önskar mig soligt väder, så att jag kan sitta i min park och läsa emellan alla kyrkobesök och träningspass. Jag önskar också en fin påsk till alla som läser det här, och så önskar jag att många skall kommentera och berätta vad de gjort för intressant under mars!

Theres av Steve Sem-Sandberg

På 1970-talet, när terrorism förpestade samhällsklimatet i demokratier som Italien, Tyskland och bitvis Sverige, var jag alldeles för ung för att märka vad som hände. Lösryckta anspelningar när jag växte upp gjorde att jag var intresserad av att få veta vad som hade hänt och hur människor hade reagerat på det. 1996 när Steve Sem-Sandbergs bok Theres kom ut flyttade jag till Tyskland innan jag hann skaffa den. I stället fick jag se ett antal gedigna tyska dokumentärer om Rote Armee Fraktion och den terror de utövade i mitt nya hemland. Tack vare nytrycket av boken kan jag nu läsa den och få en pusselbit till.

Något som störde mig när jag t.ex såg filmen Der Baader-Meinhof Komplex var hur man från rättssamhället försökte resonera med terroristerna. Man svarade på de av deras argument som framfördes i ord, och man svarade med egna, ganska svaga ord. Samhällets svar på deras argument, ja, att man överhuvud taget försökte svara med ord som försökte följa brottslingarnas resonemang upplevde jag som en osäkerhet på sin egen rätt. Som att man inte hade tillräckligt starkt fäste i demokratin för att vara säker på att inte terroristerna kunde rätt. Nu var ju den tyska demokratin ännu ung och skakig efter nazisttiden, som bara låg några år bakåt i tiden. Det kan vara en förklaring till osäkerheten.

Nåväl, samhällets försök till svar på terroristernas försök till ideologi förde det goda med sig att de anklagade bröt samman i förpubertala förolämpningar på kiss- och bajsnivå, vilket gjorde bristerna i deras tankestrukturer tydliga. Citat i boken Theres säger rent ut att våldshandlingarna är sin egna ideologi.

Men ändå, har man begått ett våldsdåd finns det ett konkret brott att anklagas och dömas för. Det finns ingen anledning att resonera med brottslingens logik, speciellt inte på hans egna termer, mer än att säga: 'Du har gjort fel. Du har brutit den här lagen. Detta är ditt straff' under korrekta juridiska former.

De olika fragmenten av meningsbyten från rättssalen, Ulrike Meinhofs tankar, skrivna ord och minnen får mig i början av läsningen att tro att även den här boken skall vara alltför ursäktande och inkännande mot terroristerna. Som tur är stannar den inte där, utan blir en nyanserad bild av händelserna och Ulrike Menhofs motivation, och dessutom en god läsupplevelse.

Redan innan jag läste uttrycket "drömfakulteten" i texten hade jag börjat tänka på Sara Stridsbergs bok med samma namn. Repliker, tidningscitat, tankar och minnen ställs mot varandra och skapar en bild av händelserna, omgivningens reaktioner och hur handlingen drivs vidare.

En sak jag inte tycker om med biografier är att de lägger ord och tankar i huvudpersonens mun som man inte vet om de någonsin fanns där. Till en början gör det att jag inte lugnt kan läsa boken; jag funderar på vad som är belagt och vad som är uttänkt av Sem-Sandberg. Men tonen i hans berättelse ger mig förtroende för honom, och jag accepterar honom som uttolkare av Ulrike Meinhofs liv.

Jag var orolig för att Meinhof skulle framstå som oskyldig anklagad, någon som drogs med i lavinen hon satte igång. Den känslan ekas i några av de samtida tidningscitaten, och bokens Meinhof funderar själv på det och svarar på det. Mer och mer blir det maktspelet mellan personerna som driver våldshandlingarna vidare. Men fastän Ulrike Meinhof ser hur situationen i gruppen har låst fast personerna i sina roller, ger hon sig inte den enkla utvägen att känna sig som en gisslan.

Jo, visst blir det så att Meinhofs skymt av tvivel gör henne mer mänsklig, men inte tillräckligt mycket för att jag skall få direkta sympatier för henne. Hon blir inte heller reducerad till en könsmänniska, en evig kvinna vars moderskänslor gör henne till en sämre kämpe. Ändå: att stanna upp och tänka och känna, istället för att döva samvetet och lyda sin tomma ideologi, är i mina ögon inte ett tecken på svaghet utan sundhet.

När jag läser boken blir det också tydligt att 'revolution' och våldsromantik bara är ett själviskt och cyniskt medel att skapa kaos i ett demokratiskt samhälle. Vad skall komma efter kaoset? Alltför ofta har de självutnämnda revolutionärerna inte brytt sig om att tänka på om det de gör skapar något bättre för dem de vill 'befria', och den ökade våldsspiralen blir ett argument för sig självt. Nej, terrorism är inte ursäktligt, och att ursäkta terrorism och våldshandlingar i en demokrati är inte modigt utan ynkligt.

Fler böcker av Steve Sem-Sandberg
De fattiga i Łódź 

Stenhammar Quartet i Konserthuset

Som inledning på lördagens kammarmusikkonsert i Grünewaldsalen spelades Elfrida Andrées Stråkkvartett i d-moll. Det var ett stycke med täta klanger; en underbyggnad där melodin lyftes fram. Även om verket inte innehöll stor dynamik, fanns det en skönhet i måttfullheten som Stenhammar Quartet gjorde rätt i att lyfta fram.

Sjostakovitjs Stråkkvartett nr 9 bjöd på större dynamik och mer vågade klanger. Här hände det oftare att violan eller cellon spelade i en motsatt riktning mot fiolerna, och periodvis fick hela stycket bäras av enbart ett av instrumenten i taget. Jag tycker verkligen om Sjostakovitjs musik.

Efter paus framfördes Beethovens Stråkkvartett Ess-dur op 127. Så vackert! Musikerna spelade med eftertryck, och växlingarna mellan starka klanger och glittrande virtuosa partier var något som de behärskade så väl. Framförandet var en triumf för såväl verket som ensemblen. Som ett underbart vemodigt memento mori fick vi till sist extranumret Elégie av Hugo Alfvén.

Födelsedagskalaset på Stadsteatern

Det börjar med småprat, så trivialt och korkat att jag blir irriterad. Men när pjäsen är slut vänder jag tillbaka till den dialogen och Megs (Gunilla Nyroos) på ytan så trögfattade person. Meg och Petey (Ingvar Hirdwall) driver ett pensionat. Men just nu har de bara en gäst, Stanley (Shanti Rooney), inte särskilt mycket eller gott att äta, och Stanley spottar ut frukosten han får.

Vad gör Stanley där, avskild från världen, ständigt inomhus och med mörka glasögon? Det är ett av mysterierna i pjäsen. När han börjar förklara sin mardröm för Meg börjar det bli spännande och skrämmande. När så Goldberg och McCann (Peter Andersson och Reine Brynolfsson) stegar in genom stora ingången, börjar det verkligen brännas.

Hårda män med ett uppdrag, spända och diskuterande småsaker medan hotet ligger strax under ytan är en av Harold Pinters styrkor. Han är förfadern till Quentin Tarantinos kallpratande gangsters. Mellan Pinters roller pågår också ett ständigt maktspel; att sätta sig på en stol på den andres anmodan blir så laddat att det får en betydelse större än ögonblicket. De båda skådespelarna är perfekta i sina roller, Peter Andersson allra mest. Med kroppshållning, röst och ansiktsuttryck visar han hela tiden en så kall styrka att tanken på att stå ivägen för hans raseri fyller mig med skräck.

Männen vill något med Stanley, alla tecken pekar ditåt. När Meg säger att det är Stanleys födelsedag erbjuder de sig att ordna en fest för honom. Ett erbjudande man inte kan säga nej till. Meg och den inbjudna grannflickan Lulu (Lisa Wollter) roar sig kungligt medan Stanleys öde tynger hans person mer ju längre tiden går. Sällan har en omgång blindbock känts så olustig.

Vad vill de båda männen? Ju mer de berättar, desto mindre klart blir det. Vid ett tillfälle stannar Goldberg upp precis innan han skall säga något jag trodde skulle förklara mycket. Men nej, inga enkla svar. Det är inte ens säkert vad männen heter.

När jag såg Harold Pinters Hemkomsten på samma scen för några år sedan, undrade jag länge på vad den hade velat säga. Först efter flera veckor kom jag fram till början av en förklaring. Jag vet att Födelsedagskalaset kommer att ticka i mitt bakhuvud länge till, och jag ser fram emot att vända och vrida på den i mina tankar.

*********Spoilervarning
Megs roll är nog viktigare än den kan verka. I sina tankar blandar hon ihop saker hon hört eller varit med om. Hon väljer att glömma problem och minnas allt litet mer positivt än det var. När pjäsen är över och männen har fört bort Stanley kommer hon snart att minnas att han gick sin väg frivilligt med de trevliga männen, kanske till och med tackade henne för alla goda frukostar. Vem är hon? Är hon vi, oss själva närmast och snabba att glömma obehagligheter?

Länk till Stadsteaterns sida om Födelsedagskalaset

Rubens & van Dyck på Nationalmuseum

De målningar av Rubens och van Dyck som Nationalmuseum äger är redan älskade och beundrade av många. Med några unika inlån från andra muséer kan man nu se en stor utställning med tavlor av dem båda och av andra målare i deras samtid för jämförelse.

En väg att bli en god målare var att kopiera mästerverk ur historien. På en kortvägg hänger två stora målningar föresällande Adam och Eva; originalet av Tizian och den nästan likadana kopian som Rubens målade. I Rubens' version syns hur människornas vita hull blivit rundare och hur deras ansikten blivit mer uttrycksfulla. De två som i första bilden var symboler, roller i en känd handling, är nu två personer med känslor och medvetande om vad de håller på att göra.

Peter Paul Rubens, Adam och Eva
© Museo Nacionál del Prado, Madrid

Många av utställningornas tavlor visar upp ett överflöd; människor i dyra, vackra kläder, stilleben med ostar och bär så läckra att man vill smaka på dem, högar av villebråd efter lyckad jakt - ja, fåglarnas fjädrar och hjortarnas päls är imponerande, men det stelnade blodet i såren gör inte så mycket för min aptit. I alla fall är verken så rika på detaljer att man imponerad både av beställarnas rikedom och konstnärens skicklighet.

Mer liv är det i porträtten är av vänner eller av konstnärerna själva. Människorna möter avslappnat betraktarens blick, och eftersom de inte måste vara idealiserade eller stiliserade ser de mer verkliga och nästan tidlösa ut. I den bemärkelsen värmer det i hjärtat att se att Den Heliga Familjen hör till den närmaste kretsen! I van Dycks Vilan under flykten till Egypten lutar sig Jesusbarnet trött mot en kärleksfull men orolig Jungfru Maria, med Josef strax bakom.

Anthonis van Dyck, Vilan under flykten till Egypten

© Bayerische Staatsgemäldesammlungen München, Alte Pinakothek

Bland helgonporträtten syns en del avklädd hud, men för att verkligen få en chans att visa upp lustfyllda scener med halvnakna kroppar finns ju som tur är kittlande scener ur den grekiska och romerska mytologin!

Peter Paul Rubens, Europa och tjuren

© Museo Nacionál del Prado, Madrid

Det är så stor livsglädje och en hel del humor i bilderna av orgier i mat och kättja! Amor, Afrodite och deras knubbiga tillbedjare festar utan en tanke på morgondagen. Om man har för bråttom så blir överflödet av mustiga stilleben ett överflöd även för betraktaren, så det är bäst att ta sig tid och inte vara för hungrig när man ser utställningen.

Sommarnattens leende på Stadsteatern

På sommaren går allt lättare och snabbare: att bli förälskad, att söka upp en gammal älskarinna, att få sitt hjärta krossat... Speciellt en lång, ljus sommarnatt, i sällskap med någon man älskar i hemlighet, någon rival och någon man inte längre älskar.

En kärlekskomedi till vacker musik är vad Stadsteatern bjuder på: A Little Night Music av Stephen Sondheim. Sångerna är små pärlor med vackra melodier, smarta texter och fräcka rim. Som vanligt är skådespelarna och musikerna riktigt bra, och historien rullar på utan ett tråkigt ögonblick. Men jag är litet bekymrad över handlingen. Kärleksbekymmer skojas bort så snabbt, och lösningen på problem är att dansa vidare. Kalla mig gärna moraltant, men kalla mig hellre romantiker. Kärlek är viktigare än så! Och några av personerna i sagan är verkligt olyckliga och oroliga och borde inte bara kollras bort. Men OK då, det är en komedi och skall inte tas på allvar.

Det sprakar som bäst i alla scener med teaterstjärnan Desirée Armfeldt (Pia Johansson) och advokat Fredrik Egerman (Dan Ekborg). Det märks att de har en historia ihop och att känslorna inte dött helt. Sara Jangfeldt som tjänsteflickan Petra lyser också i både dans och sång, och Andreas Kundler låter sin stele dragonofficer Greve Carl-Magnus Malcolm vara jätterolig utan att bli löjlig. Ja, jag erkänner, uniformens blanka knappar får mig på fall. Och hela pjäsen är oemotståndlig.

Länk till Stadsteaterns sida om Sommarnattens leende

Mahler-festival: Symfoni nr 10

Mahler Pianokvartettsats
Andrew Litton piano
Melina Mandozzi violin
Ilze Klava viola
Agnese Rugevica cello

Mahler Symfoni nr 10 i Fiss-dur, version Carpenter
Bergen Filharmoniske Orkester
Dirigent Andrew Litton

Innan uppförandet av Gustav Mahlers sista symfoni bjöd de gästande musikerna på ett av hans första verk, en pianokvartett skriven i hans tonår. Det var ett trevligt stycke, men osjälvständigt och konventionellt i jämförelse med de fullvuxna verk vi fått höra under Mahler-festivalen. Vackert, men inte så spännande med de i huvudsak samstämmiga melodierna.

Samstämmiga instrument en masse var också var vi fick höra under de första satserna av den version av tionde symfonin som spelades. Många har vittnat om att Mahler brukade börja med att skriva mångstämmigt, för att sedan stryka mer och mer när han väl stod på dirigentpulpeten för att repetera in verket med orkestern. I den svarta sammetsmjuka bok som säljs till Konserthusets festival berättar Clinton Carpenter att han oftare dubblerat de skrivna noterna. Jag inbillar mig att det är det som bidrar till att de första satserna, i synnerhet den långsamma första, låter jämntjock och trög. När man just hört hur Mahler i den nionde symfonin så modigt låter enstaka instrument turas om att bära melodin vidare, känns det som att den tionde symfonin hamnar långt ifrån Mahlers musikaliska värld.

Som tur är får dynamiken komma till sin rätt i de två sista satserna. Sektioner och solister får träda fram, och växlingarna mellan högröstade och stillsamma partier ger musiken liv och en efterlängtad Mahlersk känsla. Det gör att den fjärde satsen får det djupa allvar den behöver, och att den sista satsen med utsökt skönhet tonar ut i ett intet. Andrew Litton ledde Bergen Filharmoniske Orkester väl, och det var en värdig avslutning på en underbar satsning av Konserthuset.

Jag är mycket tacksam för allt jag har fått höra under Konserthusets Mahler-festival. Sådana här evenemang med en utvald kompositör är inte bara publikdragare utan även en god inblick i ett konstnärsskap och ett tillfälle att få lyssna på orkestrar från andra städer. Jag ser fram emot fler festivaler med jubilerande kompositörer!

Mahler-festival: Symfoni nr 9

Symfoni nr 9 i D-dur
Malmö SymfoniOrkester
Dirigent Leif Segerstam

Med låga toner börjar Gustav Mahlers nionde symfoni. Det är som en röst ur djupet av jorden, och när fler sektioner tar vid är det i en glad, livsbejakande melodi, som om jorden genomsyras av Guds kärlek och glädje. Men klangerna förändras och blir mer aggressiva, och när satsen faller tillbaka till tystare toner igen är det med oro i rösten den talar. Vid nästa långsamma crescendo växer musiken och förändrar karaktär igen. Så varierar dynamiken i vågor genom första satsen och genom hela verket. Inslag med sparsam instrumentering blommar ut i kraftigare sättningar, tonstyrka och känsloutgjutelser.

Det efterföljande scherzot blandar in lättnynnade melodier, men tappar inte i allvar tack vare sina seriösa moderna harmonier. Den Rondo-burleske som följer kan ibland låta alltför burlesk och så vårdslös att den blir frånstötande. Men av Malmö Symfoniorkester och dirigent Segerstam tämjs den till njutbara klanger, mynnar ut i dansanta rytmer och det verkliga skämtet: ett slut på satsen som låter som ett pampigt slut för hela symfonin, men som förstås inte är det.

Avslutningen på verket är istället en genomgående långsam sats, långsam men inte bara lugn. Musiken reduceras till långa pianissimon från enskilda instrument, vilket inte enbart är lättlyssnat utan också litet tålamodskrävande. Den långa, långsamma rörelsen mot slutet är inte alltid rogivande, men spelar ändå upp ett stillsamt insomnande. Tonerna från orkestern svajar tyvärr tidvis, men det är ändå ett rörande och vackert framförande.

Mahler-festival: Symfoni nr 8 "De tusendes symfoni"

Symfoni nr 8 i Ess-dur
Kungliga Filharmonikerna
Dirigent Sakari Oramo
Eric Ericsons Kammarkör
Mikaeli Kammarkör
Katarina Kammarkör
Cappella Catharinae
Stockholms Motettkör
Wiener Sängerknaben
Adolf Fredriks Gosskör
Olga Pasichnyk sopran
Anu Komsi sopran
Hannah Holgersson sopran
Claudia Mahnke alt
Maria Streijffert alt
Mati Turi tenor
Anders Larsson baryton
Tuomas Pursio bas

Det är ingen blygsam start på De tusendes symfoni: ett majestätiskt ackord på orgeln och jublande körer. Vid uruppförandet lär 850 körsångare och 150 musiker ha framfört verket. Konserthusets körläktare är full av de deltagande sångarna, och längst fram står en rad av begåvade solister.

I den första delen i Mahlers åttonde symfoni sjungs Veni, creator spiritus; Kom skaparande; kom, Guds helige ande med kärlek och fred till jorden. Slutscenen ur Goethes Faust ligger till grund för den andra delen av verket. En glädjesång, en hyllning och en bön till kärleken från skilda delar av det jordiska livet: människor, änglar, gosskörer, kvinnoröster ur Bibeln och ur Faust.

Musiken stegrar sig ofta till stormstyrka, men den tappar ändå aldrig kontrollen, och inte heller nyanser. Orkestern spelar mycket bra, och flöjtsektionen låter klar och vacker. Körerna sjunger fint, och solisterna likaså, förutom den första sopranen som inte alltid prickar sina högsta toner. Att få den stora samlingen av musiker att låta så rent och så känslosamt i ett verk som kräver så mycket är en stor framgång för den engagerade dirigenten Sakari Oramo, och den långa, långa applåden efter det vackra framförandet var ett gott betyg till den underbara konserten.

Jane Eyre på Dramaten

Foto: Roger Stenberg

När Julia Dufvenius dyker upp på scenen är hon en liten flicka: en tioårig föräldralös Jane Eyre, omhändertagen på nåder av sina rika släktingar. Alla tar de varje tillfälle till att klaga på hennes elakhet och huta åt henne att veta sin plats som mindre värd än de själva. Vid fyllda tio har de fått nog och skickar henne till en välgörenhetsinrättning för ännu hårdare uppfostran. Det gör ont att se de vuxna människorna skälla på barnen och döma ut dem som onda. Vad blir man för människa om man har fått höra att man är alltigenom dålig?

Jane blir en stark och bra människa. Det är svårt att förstå hur hon orkar, men hon har en inre styrka och känner att alla glåpord är orättvisa. Vid arton års ålder kan hon lämna skolan och ge sig ut i världen som guvernant.

Hon har hamnat som guvernant åt lilla Adéle, otroligt roligt spelad av Basia Frydman. Som en liten näpen unge är hon ivrig och sprallig, har så mycket att berätta och pilar in och ut med små snabba steg. Det är inte bara hon som är lustig, det blir många anledningar att skratta till, men aldrig så att det känns respektlöst mot berättelsen. Nej, det är ju för att Jane är smart och snabbtänkt, och inte går i Mr. Rochesters (Michael Nyqvists) fällor utan svarar honom så att han själv får igen det när han försöker reta henne.

Jag tycker om att se den osäkra kärleken som växer fram mellan dem två när de munhuggs om moral och intellektuella frågor. Tänk att ha mött en jämlike i tanken! Båda två måste känna sig så kluvna över att råka på en så givande känsla som kanske ändå är förbjuden enligt konvenansen. Så båda växlar mellan att närma sig och att värja sig, och båda missförstår varandra... men attraktionen går ju inte att hindra. Inte heller går det att hindra resten av berättelsen att komma emellan dem. Även om man känner till den är den spännande gestaltad.

Efter paus tappar pjäsen fart, dels för att handlingen skiftar inriktning, dels för att den inte är lika förankrad i Janes känslor eller den fina scenografin som innan. Men det går inte att förneka att det är en spännande historia från början till slut. I den här uppsättningen får jag ännu mer beundran för Jane Eyre, som behåller sin integritet och moraliska hållning såväl när hon är bespottad av alla som när hon har trumf på hand.

Länk till Dramatens sida om Jane Eyre

Mahler-festival: Symfoni nr 7

Symfoni nr 7 i e-moll
Norrköpings Symfoniorkester
Dirigent Alan Buribayev

Mahlers sjunde symfoni är en skvader. Nog för att hans tidigare symfonier var och en innehåller stor spännvidd, men de här fem satserna spretar åt så olika håll att det är svårt att tycka om den sjunde symfonin. Gustav Mahler ville ju med sin musik pröva nya vägar, och här börjar hans musik närma sig modernare 1900-talsklanger, men det sker delvis snubblande.

Den första, långa satsen låter som en äventyrshistoria. En hotfull inledning, därefter en hjälte i hektisk ritt för att komma till undsättning, en stunds vila, en svår kamp och så ett heroiskt slut. Men det är inget lyckligt slut, för oron som dominerat i satsen finns med hela vägen. En del melodislingor är så barnsliga att jag blir generad, men jag påminner mig om att Mahler vid det här laget var en mogen kompositör och måste ha menat vad han gjorde.

Den andra satsen är den första med namnet Nachtmusik. Det är ett glatt och underhållande stycke, som något som är tänkt att spelas på en kurort eller snarare illustrera sällskapslivet på en kurort. Därefter följer den mest moderna och mest lyckade satsen, Schattenhaft. Där har Mahler lyckats skapa klanger som inte så lätt förnöjer örat, men som ändå är njutbara. Deras disharmoni orsakar inte längre olust utan ett översinnligt vemod. Vackert.

Den fjärde satsen, som också heter Nachtmusik, är en mer romantisk historia än den förra nattmusiken. Kanske en begynnande, försiktig förälskelse? Några ögonblicks ro innan den avslutande satsen, som bjuder på mer konventionellt vacker musik: lekfullt och glädjerikt utan att bli trivialt. Efter alla experiment och humörväxlingar är det mycket välkommet. Men även här sker några utbrytningar i nya takter och temperament, och nu har mitt tålamod börjat sina. Som tur är mullrar symfonin in i ett magnifikt slut med kraft och litet humor.

Norrköpings Symfoniorkester spelade hela verket sammanhållet och kompetent, burna av Alan Buribayevs energi. Även om verket är svårt och svårlyssnat, var det mycket väl spelat och hela kvällen en intressant upplevelse.

Pause/Play av Yesim Bilgiç

En skildring av storspelarna i Stockholms inneliv. Det största rovdjuret i fiskdammen, en grandios egoist som bara beter sig värre och värre mellan sina återkommande nervsammanbrott. Pengar, lyx, sex, droger i mängder. Yesim Bilgiç har jobbat som makeupartist och har säkert täckning för det hon berättar om.

En del är fascinerade av den här glassiga världen, och jag kan väl medge att den intresserar mig litet också, men inte så att jag blir avundsjuk på jetsettarna. Speciellt inte efter att ha läst den här boken. Den är ganska spännande som underhållning, men jag tycker inte att den berättar något nytt. Själva grundstoryn är också ganska simpel, och jag tycker inte det är någon höjdare att skriva in sig själv som mogen utomstående betraktare i berättelsen.

Vad jag gillar är Bilgiçs språk som travar på med bra fart. Hon stannar inte upp för att fästa extra stor vikt vid det som kan anses som chockerande utan rusar vidare. Jag tänker ett tag att hon skulle kunna skriva en rätt så bra bok om hon valde en mer krävande historia. Men så läser jag på baksidan att detta är första boken i en serie om manliga psykopater i Stockholmsmiljö. Äsch då.

Mahler-festival: Symfoni nr 4

Baryton Anders Larsson
Mezzosopran Charlotte Hellekant
Piano Matti Hirvonen

Med sånger ur Des Knaben Wunderhorn inleddes söndagens Mahler-konsert. Anders Larsson sjöng med stor kraft, Charlotte Hellekant med lätt ansträngd stämma som dock blommade ut efter första sången. Tungrodda sångstycken kan ibland få en karaktär av intensivt springande på samma fläck; så även de första sångerna här. För att göra dem mer rörliga levde sig sångarna in i orden och lekte med varandra på scen. Nu är jag inte så förtjust i varken de lättsinniga texterna eller de glada melodierna. Däremot uppskattade jag den allvarliga och kusliga Der Tambourg'sell. Och genomgående var Matti Hirvonens lyriska pianospel ett mycket stort nöje att lyssna på.

Symfoni nr 4 i G-dur Finska Radions Symfoniorkester
Dirigent Sakari Oramo
Sopran Anu Komsi

Efter de tre tidigare symfonierna med uttalat tema, har den fjärde inget liknande, förutom en rörelse mot himmelsk lycka i den avslutande satsen. De inledande tonerna är något av det vackraste som skrivits, och Finska Radions Symfoniorkester spelar det så fint som verket förtjänar: lekfullt och dansant utan att tappa skärpa. Så nära en wienervals som musiken kan komma utan att lämna fyrtakten!

Till det krävande solopartiet i den sista satsen beträder Anu Komsi scenen och sjunger den sköna melodin och de trösterika orden så underbart! Jag kan bara hoppas att hennes röst bar sig ända ut i hela salen, för hon lät som ljuvligast i de svagaste pianissimona. Tillsammans med orkestern och dirigenten gjorde hon tolkningen av Mahlers gudomliga vision till en kristallklar upplevelse av skönhet.

Negerns och hundarnas kamp på Teater Giljotin

Fransmannen Bernard-Marie Koltès skrev ett antal pjäser som handlar om våldsamma krockar mellan livsstilar, varav ett par utspelar sig i Afrika. I Negerns och hundarnas kamp är platsen en arbetsplats i Västafrika, styrd av de två vita männen Horn (Claes Ljungmark) och Cal (Niklas Engdahl). Horn har nyligen kommit tillbaka från Paris med en kvinna han tänker gifta sig med, Leone (Malin Morgan). Det har hänt en olycka på arbetsplatsen, en man har dött, och hans bror Alboury (Migel Gatsinzi) har kommit för att hämta hans kropp.

Handlingen rör sig framåt i dialoger. Ingen av de fyra hör ihop med någon annan. Några av personerna försöker liera sig med den andra. Den underliggande frågan är ständigt hur tätt lierad den andre är med någon av dem "utanför bild".

Foto: Sunil Munshi

Pjäsen är ett kammarspel på hög volym. De två männen känner ett avstånd från de inhemska arbetarna. Alboury är insläppt på arbetsplatsen på nåder. Leone som nyss lämnat Paris är mer isolerad och utsatt än hon själv insett. Hennes romantiserade drömmar om Afrika är otroligt naiva och orsakar skada för såväl henne som de övriga. När Alboury talar med henne på sitt eget språk, svarar hon på hans "utrikiska" genom att recitera Kindertotenlieder på tyska! Inte heller Cal är stabil, och att han rabblar sina hatiska tirader så sammanhängande är nästan mer skrämmande än om han skulle skrika och slåss.

Det mesta jag vet om ljuset och dofterna i Afrika är vad jag har läst hos Doris Lessing, så det kanske är naivt när jag säger att scenografin lyckas med att skapa den tunga afrikanska atmosfär som kan göra en galen. Men jag tycker verkligen om de plågsamt starka ljud- och ljuseffekterna och känslan de skapar. Sedan är det inte så att jag behöver en sensmoral för att känna mig nöjd, men jag önskar att pjäsen hade gett litet mer sammanhang än ögonblicksbilder. Den starka stämningen i varje enskild scen och den intressanta scenografin gör pjäsen ändå riktigt intressant.

Länk till Teater Giljotins sida om Negerns och hundarnas kamp

Mahler-festival: Symfoni nr 3

Symfoni nr 3 i d-moll
Finska Radions Symfoniorkester
Damkör ur Eric Ericsons Kammarkör
Adolf Fredriks Gosskör
Dirigent Sakari Oramo
Alt Jane Irwin

En skapelseberättelse är vad Mahler ger oss i sin tredje symfoni. Den första satsen illustrerar den stillastående trögheten i ett hett stenlandskap, men avbruten av livligare partier. Sakari Oramo dirigerar Finska Radions Symfoniorkester så att marsch-känslan infinner sig redan i de inledande takterna, innan militärorkestern senare symboliskt gör sitt intåg in i verket. Träblåssektionen låter klart och vackert både i den långa första satsen och i den andra, där markens gröda, örter och fröbärande växter dyker upp och ger en lätt, dansande karaktär åt musiken.

I tredje satsen jagar djuren fram över jorden. I ett långt solo för posthorn står en kornettist vars namn jag inte vet utanför konsertlokalen och spelar ypperligt sina kallande toner. Underbart!

Och så gör människan entré, när Jane Irwin sjunger "O Mensch!" stabilt och innerligt. Människans villkor besjungs, glädje och smärta och stor inre kamp som leder till lättsammare glädjesånger i den femte satsen. Här kommer tyvärr inte de båda körerna riktigt till sin rätt, tycker jag.

Den avslutande sjätte satsen är ovanligt nog långsam, och beskriver ett tillstånd av upplyst ro, dock inte utan stråk av oro. Jag inbillar mig att det är ett drag av finskhet som ger några av harmonierna en kall och klar skönhet. Men så vackert och vilsamt ändå, in i evigheten med de sista jublande tonerna.

Mor Courage på Orionteatern

Det behövs krig för att få ordning, säger den förste soldaten som kommer in på scenen. Men den ordning som kriget ger är ingen jag skulle överleva i. Det har alltid varit ett mysterium för mig hur människor klarar sig på att köpa och sälja saker när folk runt omkring varken har saker eller pengar. Men Mor Courage (Lena Strömdahl) frodas.

Foto: Martin Skoog

I sin blå husbil följer hon kriget, för hon har alltid något att sälja till armén. Men armén är inte bara intresserad av hennes skjortor och bröd. I hennes pan-europeiska barnaskara finns två stora pojkar och en flicka. Dem har Mor Courage lyckats hålla undan krig och överfall, men nu får värvarna syn på den äldste, Eilif (Richard Ahlman).

Mor Courage är en överlevare, en smart förhandlare och kommer blixtsnabbt på vad hon skall göra i alla situationer. Barnen har inte blivit lika klipska än, och deras mänskliga egenskaper kommer att leda dem in i armarna på mer hjärtlösa personer. Värvarna hetsar Eilif till att gå in i armén. Andre sonen Schweizerosten (Martin Hasselgren) är så dumsnäll och pålitlig att han får ta hand om arméns kassa. Men ett sådant hedersuppdrag blir ju en dödsfälla när övertaget vänder till motståndarnas fördel.

Bertolt Brechts pjäs är skriven med ett rakt och enkelt språk som förklarar vad som händer i varje scen och driver handlingen framåt. Det blir ingen tid till att stanna upp och känna efter vad som just har hänt, men den snabba rörelsen framåt är inte bara typisk för pjäsen utan även för Mor Courage och hennes liv. Ett undantag är den lilla stumma dottern Kattrin (Lydia Flores Garcia). Ordlös som hon är, är hon van att stå i bakgrunden när något viktigt händer, och uttrycka sina känslor med hela kroppen. Scenen när hon har fått tag i ett par röda skor och prövar sig fram i lekfullhet och kvinnlighet är rolig och rörande. Och när jag vant mig vid det raka språket njuter jag verkligen av hur Mor Courage charmar männen utan att sälja sig själv, och hur hon säger som det är när orättvisan spottar henne i ansiktet.

Den nakna spellokalen och den blå husbilen används till max för att ge känslan av att livet hänger på en tråd. Sälj till rätt pris, säg ett ord i rätt tid, tig även när hjärtat brister. Över betonggolvet löper skådespelarna i bakgrunden och ger känslan av att de är många fler än de faktiskt är. Alla i ensemblen spelar och sjunger väldigt bra och är mycket väl samspelta. Mor Courage på Orionteatern är verkligen sevärd.

Om man ser pjäsen på fredagar eller lördagar får man dessutom se det fina sångspelet Barnkorståget. Texten, en dikt av Brecht, ligger med i programbladet, och den är ganska naiv. Men när den framförs av en massa barn i smutsiga ansikten blir det inte bara hjärteknipande utan riktigt gripande.

Länk till Orionteatern

Mahler-festival: Symfoni nr 2 "Uppståndelsen"

Symfoni nr 2 i c-moll
Kungliga Hovkapellet
Kungliga Operans Kör
Eric Ericsons Kammarkör
Dirigent Gilbert Kaplan
Sopran Miah Persson
Mezzosopran Anna Larsson

I närvaro av det svenska kungaparet dirigerade Gilbert Kaplan Mahlers andra symfoni, med temat uppståndelsen. Första satsen börjar i kistan - den döda väcks till liv igen! Vilken storm av känslor över att åter kunna röra lemmarna och se världen! Euforin övergår i ett stillsamt betraktande och återupplevande av världen i den andra satsen, efter den stipulerade pausen på närmare fem minuter.

I de stillsammare partierna spelar orkestern återhållet, faktiskt för stramt för min smak. Segmenten av korta, studsande toner får en alltför simpel karaktär, och i den andra satsen låter vissa partier som en högdragen wienervals utan själ. Det tycker jag inte om, och jag önskar att man spelat mer hängivet även här.

På uppståndelsen följer så den Yttersta Domen: rädsla och osäkerhet, när agnarna skiljs från vetet. Den stora och välutrustade slagverkssektionen arbetar intentsivt för att skapa den dramatiska stämningen, liksom halva hornsektionen, som även idag får stå utanför konsertlokalen och spela. Från foajéerna utanför balkongernas båda sidor hörs deras kallande toner.

Efter det mycket vackra flöjtsolot träder mezzosopranen in i verket. Anna Larssons stadiga och vackra stämma förklarar och ledsagar oss genom händelserna. Och efter närmare en timme stiger hela mänsklighetens röster in i musiken från körläktaren i form av den stora kören, tillsammans med sopranen Miah Persson, harpor, och i de sista takterna orgeln uppifrån sin läktare. Det är mäktigt, och det griper mig ända in i själen. De paradisiskt vackra harmonierna berättar att alla sorger är över. För de utvalda som har överstått prövningarna och hållit ut, ligger nu glädje och fullkomlighet framför dem i evighet. Det är vackert och det är verkligen sant; den samlade kraften från orkestern, körerna, solisterna och orgeln i Gustav Mahlers fantastiska andra symfoni får mig att tro på gudomlig nåd och lycka, ikväll i Konserthuset och så länge som jag kommer att minnas konserten.

Här är en länk till en innerlig och djupgående understreckare om Mahlers andra symfoni.

Mahler-festival: Symfoni nr 1 "Titan"

Lieder eines fahrenden Gesellen
Piano Matti Hirvonen
Baryton Karl-Magnus Fredriksson

Symfoni nr 1 D-dur "Titan"
Kungliga Filharmonikerna
Dirigent Sakari Oramo

Under Gustav Mahlers jubileumsår 2010 (150 år sedan hans födelse) spelar Konserthuset alla hans tio symfonier och några av hans sångcykler. Vilket underbart tillfälle att ge sig in i Mahlers värld!

Första tonerna på första konserten tillhörde Matti Hirvonen och Karl-Magnus Fredriksson i Lieder eines fahrenden Gesellen. Det passar bra att spela dem tillsammans med den första symfonin, eftersom de har några teman gemensamt. Men sångerna står för sig själva, och de är ju så fina! För att framföra dem väl krävs inlevelse och utlevelse, och det har Karl-Magnus Fredriksson. Hans starka och vackra röst tar oss genom den kärlek, längtan och sorg som Mahler fäste i sina Lieder.

Efter paus ljuder orkestern samstämmigt i den smygande inledningen av Symfoni nr 1. Varje enskild sats i en Mahlersymfoni bjuder på flera känslostormar än hela symfonier av tidigare tonsättare, och första symfonins första sats är ett gott exempel på det: mystik, eufori, stillhet och dramatik följer på varandra. Det är inte konstigt att publiken blev överrumplad av den stora variationen vid de första uppförandena. Tack och lov blir vi inte lika förnärmade idag, utan låter oss gärna överrumplas.

Och så tredje satsen! Den som börjar med en mollstämd Broder Jakob i först kontrabas (mycket vackert spelat), sedan fagott, cello och tuba i kanon. När oboen dyker upp med sin sprittande variation låter det nästan hånfullt, men den allvarliga stämningen kan inte förstöras. Den lugnare tredje satsen blir ett fint avstamp inför den stormande fjärde och avslutande satsen.

Filharmonikerna spelade samlat och engagerat genom hela den krävande symfonin, med god hjälp av Sakari Oramos kunnighet och entusiasm. Applåderna ville inte ta slut efter konserten. Det var en bra start på Mahler-festivalen, och det bådar gott för de närmaste veckorna!

Evert Lundqvist på Moderna Muséet

På Moderna Muséet visas just nu en unikt stor samling av Evert Lundqvists målningar. Han levde mellan 1904 och 1994, och det han åstadkom på 30-talet och senare väckte djup respekt hos många samtida konstnärer. Han målar ofta med kraftiga färger, grova penseldrag och tjocka lager av färg.

Det är inga enkla avbildande tavlor, utan motivet verkar nästan få kämpa sig fram genom måleriet. Ofta ser jag tydligare om jag står mitt framför tavlan och kisar med ögonen. Jag inbillar mig att konturerna blir klarare och fler detaljer framträder. Det är litet spännande men mest ansträngande, och jag blir inte gripen av Evert Lundqvists måleri. Det är det dock många andra som blivit, bland andra Hermia. Jag får väl medge att även om det går mig förbi, så förstår jag att Lundqvist måste ha en kvalitet och en vision som står sig.

Länk till Moderna Muséets sida om Evert Lundqvist

Oscarsgalan 2010

Äntligen är det dags för Oscarsgalan! Inatt skall jag för första gången sitta uppe och se utdelningen live. Det känns spännande, eftersom jag har sett flera av de nominerade filmerna och tycker att många av dem är väldigt bra. Jag hoppas på belöning till mina favoriter, och på underhållande mellansnack av de gamla "showbiz-fienderna" Steve Martin och Alec Baldwin.

Bästa kvinnliga biroll
Penélope Cruz (Nine)
Vera Farmiga (Up in the Air)
Maggie Gyllenhaal (Crazy Heart)
Anna Kendrick (Up in the Air)
Mo'Nique (Precious)

Maggie Gyllenhaals del i Crazy Heart var inte dålig, men ingen utmaning, och Penélope Cruz' roll i Nine var en pinsamhet för den som skrev den. Jag tyckte att både Anna Kendrick och Vera Farmiga var bra i Up in the Air, men var litet mer imponerad över hur Vera Farmiga kunde matcha och leka med George Clooneys starka rollfigur. Men den allra starkaste prestationen kom från Mo'Nique i Precious, och jag hoppas innerligen att hon får priset.
Facit: Stort grattis till Mo'Nique! När jag ser scenerna ur filmen får jag tårar i ögonen och längtar efter att se om den igen.

Bästa manliga biroll
Matt Damon (Invictus)
Woody Harrelson (The Messenger)
Christoffer Plummer (The Last Station)
Stanley Tucci (The Lovely Bones)
Christoph Waltz (Inglourious Basterds)

Av de här filmerna har jag bara sett Inglourious Basterds. Jag tyckte att Christoph Waltz gjorde det bästa han kunde med sin roll, men jag kan ändå inte tycka att det var något storverk.
Facit: Christoph Waltz för Inglourious Basterds. Grattis!

Facit, mellanstick: Två priser för ljudet i Hurt Locker till svenske Paul N.J. Ottosson, grattis! Ja, alla detaljer i Hurt Locker, inte minst ljudet, hjälpte till att skapa stämningen.

Bästa kvinnliga huvudroll
Sandra Bullock (The Blind Side)
Helen Mirren (The Last Station)
Carey Mulligan (An Education)
Gabourey Sidibe (Precious)
Meryl Streep (Julie & Julia)

Trots att jag har missat de två första filmerna på listan, så önskar jag av allt hjärta att Gabourey Sidibe skall vinna för sin trovärdiga gestaltning av Precious, genom glädje, sorg, förtvivlan och hopp. Hoppas, hoppas!
Facit: Sandra Bullock, som höll ett fint och känslosamt tal till sin mamma. Jag hoppas av allt mitt hjärta att hon och filmen skall vara bra, och ser fram emot att se den.

Bästa manliga huvudroll
Jeff Bridges (Crazy Heart)
George Clooney (Up in the Air)
Colin Firth (En enda man)
Morgan Freeman (Invictus)
Jeremy Renner (Hurt Locker)

Här tycker jag att både George Clooney och Jeremy Renner har gjort helgjutna porträtt med viktiga nyanser. Men Morgan Freeman som Nelson Mandela kan ju näppeligen misslyckas.
Facit: Jeff Bridges. OK, han var inte dålig, fast jag tyckte inte han var bäst av de fem. Men så glad han blev! Alla fem nominerade presenterades fint av gamla partners från tidigare filmer.

Bästa regi
James Cameron (Avatar)
Kathryn Bigelow (Hurt Locker)
Quentin Tarantino (Inglourious Basterds)
Lee Daniels (Precious)
Jason Reitman (Up in the Air)

Tre av de här filmerna, The Hurt Locker, Precious och Up in the Air, har en berättarteknik utöver det vanliga, och det är de respektive regissörernas förtjänst. Alla tre är mycket väl förtjänta av priset, och jag kommer att lida med de två (tre?) av dem som inte vinner det.
Facit: Kathryn Bigelow! Yesss! En riktigt bra film med en bra vision och nerv från början till slut.

Bästa manus
Hurt Locker
Inglourious Basterds
The Messenger
A Serious Man
Upp

Bröderna Coen är fantastiska på att skapa en god historia i film-form, och A Serious Man är så ovanlig att den är svår att glömma. Men Hurt Locker är också ett mästerverk i sin okonventionella uppbyggnad: en spänning som aldrig släpper, en historia utan enkelt slut. En av dem förtjänar att belönas.
Facit: Hurt Locker. Bra! Fast i efterhand, eftersom den fick så många andra priser kunde det varit fint om A Serious Man fått priset.

Bästa manus efter förlaga
District 9
An Education
In the loop
Precious
Up in the Air

Att District 9 och An Education bygger på böcker gör att filmerna har litet mer djup än filmer i regel, men jag satt och undrade om de kanske inte kunnat bli ännu mer intressanta. Däremot är det fantastiskt hur både Precious och Up in the Air, som sinsemellan är så olika, kunnat bli så kompletta, helgjutna och sammanhållna historier. Jag hoppas på vinst till någon av dem två.
Facit: Hurra, Precious, till en mycket rörd Geoffrey Fletcher. Grattis!

Bästa film
Avatar
The Blind Side
District 9
An Education
Hurt Locker
Inglourious Basterds
Precious
A Serious Man
Upp
Up in the Air

Bästa film, bästa film, bästa film! Så kul att man ökat antalet nominationer till tio så att ännu fler filmer kan bli nämnda. Vid det här laget kanske det framgår vilka tre filmer som är mina favoriter: Hurt Locker, Up in the Air och Precious. Av alla Oscarsnominerade filmer jag har sett de här veckorna är det de tre som jag har tänkt på mest. För just den här, den allra viktigaste kategorin, känner jag att en av filmerna är litet, litet bättre än de andra, och det är den fantastiska Precious.
Facit: Hurt Locker igen, strax efter att Kathryn Bigelow fått regi-priset. Hon fick vända och komma in och ta emot sin andra guldgubbe direkt. Ett bra val, fast jag önskar ändå att Precious fått priset.

Det finns några bra filmer jag tycker har blivit förbisedda eller som bara fått mindre nomineringar, och det är Bright Star, The Informant!, The Imaginarium of Dr Parnassus och Fish Tank. Jag tycker också att Nine, Upp och Avatar har fått mer uppskattning än de förtjänar, och hoppas innerligt att Avatar inte vinner ett enda av de större pris den är nominerad till. Jag är inte bara älskare av kvalitet utan även av goda science fiction-berättelser, och Avatar har stora brister i båda kategorierna.

Slutord: Storslam för Hurt Locker, och jag kan bara gratulera och buga, även om jag gärna hade sett att några fler av priserna gått till underbara Precious.
Morgontidningen kom för en timme sedan och en fågel kvittrar utanför mitt fönster. Jag kommer att borsta tänderna och sova någon timme, om jag nu kan somna efter den här härliga Oscarsvakan. Timmarna gick fort och jag hade roligt hela tiden. Hurra för Hollywood!

Glamourbibliotekaren på röda mattan
Glamourbibliotekarens live-uppdatering av Oscarsgalan

Crazy Heart

En sliten artist som reser från småstad till småstad, sjunger sina gamla hits tillsammans med lokala band, träffar galanta damer och krökar sig till sömns - ja, det låter som ett genuint liv för en countrymusiker. Sån't är livet för Bad Blake (Jeff Bridges). Litet surt är det att Bads unge lärling Tommy Sweet (Colin Farrell) drar tiotusentals fans med sin poppigare form av country.


Jag har inte så svårt att tro på de småstadsgroupies som vill ha en bit av Bad som minne, men jag har litet svårare att tro på att smarta, söta småbarnsmamman Jean (Maggie Gyllenhaal) faller för hans whiskeydränkta charm. Men jag kan i alla fall tro på det tillräckligt för att tycka om den här filmen. Allra bäst tycker jag om scenerna med Bad och Wayne (Robert Duvall) som lyser av gammal, god vänskap. Fastän jag inte är förtjust i country, gillar jag också musiken så mycket att jag ett kort tag funderar på att köpa soundtracket. Det är ingen oförglömlig film, men en feelgood-film av bästa sorten.

4x Mark Ravenhill på Stadsteatern

Fyra pjäser ur Mark Ravenhills samling av stycken, Shoot / Get Treasure / Repeat, visas på scener och i utrymmen mellan scenerna i Kulturhuset. Kvinnan som guidar oss (Kajsa Reinhardt) framför sin del medan vi rör oss. Det är vid första åhörandet en berättelse om hennes magproblem, men det utvecklar sig till en berättelse om ett djupare problem; en åkomma som söker en orsak och ett tillstånd av oro som söker ett utlopp.

I det första sammanhängande stycket vi får se, Fruktan och elände, kretsar en man (Johannes Bah Kuhnke) och en kvinna (Lena B Eriksson) och deras samtal kring en babymonitor och deras nervösa omsorg om sitt barn. Som ett överaktivt immunförsvar försöker de gå till botten med varje möjlig orsak till oro för barnet. Oron förstör deras relation till varandra; de prövar varandras kärlek, misstror varandra, och när de äntligen verkar ha kommit nära varandra dyker det upp ett ord av tvivel som får dem att fara ut mot varandra igen.

Längre in i byggnaden stannar vi upp i ett lager där stolar och rekvisita är staplad. Men vi hör fågelkvitter och naturljud. För de två blinda män (Jan Mybrand och Ulf Eklund) som kommer in kan vi lika gärna vara i den trädgård de talar om. Kärleksfullt småprat om det gemensamma huset och trädgården som den ene just renoverat klart för den andres skull. Men under den sköna ytan finns hårda känslor. Kan man leva vidare stoiskt och belevat med cancern rivande i kroppen? Kan man fortsätta älska och hjälpa när ens älskade har önskat sin cancer på en själv och velat spränga och döda alla han ser? Det är de sista meningarna i stycket som bränner till.

Sist får vi alla kliva ut på Lilla Scenen för Yesterday an Incident Occurred, som kanske är tänkt att vara en upprivande avslutning men som är den svagaste länken i kedjan. De agitoriska skådespelarna vill egga oss till en kamp för demokratin, mot rötäggen. Bristerna i Ravenhills samhällsupprop blir alltför tydliga: logiska luckor och missriktat patos, precis som i Snittet som Stadsteatern spelade för några år sedan. Och dessutom: jag har alltid uppskattat Stadsteaterns skådespelares okonstlade spelstil. Men när de står intill oss och ropar slagord kan jag inte ta dem på allvar. Det beror förstås på det banala materialet de har att jobba med. Min beundran för skådespelarna kvarstår. Men 4x Mark Ravenhill var inte så intressant som jag hade hoppats.

Länk till Stadsteaterns sida om 4x Mark Ravenhill

Nine

Passion, drama, drömmar, dans, vackra kvinnor, utlevande män - det som gjorde italienska filmer så vilda och sevärda på sextiotalet. Kan man skaka liv i det igen, förpacka det för vår tid och återuppväcka känslan av att det är spännande att gå på bio? Tja, det borde gå... men det är inte Nine som lyckas med det. Allt det sämsta av sextiotalets frigjordhet och inte särskilt medryckande låtar är vad vi får istället.

Guido Contini (Daniel Day-Lewis), en prisad regissör i en svacka, skall göra en ny film. Förhoppningarna är lika stora som på filmen vi ser, och resultatet blir viktigare för att även hans egen karriär står på spel. Men de inledande scenerna med stöttande inspelningspersonal, producenter och assistenter och ivriga journalister är så avgudande att jag har svårt att tro på dem. Hur kan en inte ens påbörjad film vara en så stor angelägenhet? Jag är trött på det här manliga geniet redan innan jag har sett ett enda av hans verk, och jag kan inte skaka av mig känslan av att han är överskattad.

Inte bara överskattad, utan irriterande. Redan från början står det klart att han inte har något manus och inte ens någon idé för filmen som skall börja spelas in när som helst. Han lämnar sin redan försummade fru Luisa (Marion Cotillard), tar in på ett litet pensionat för att tänka, men kan inte låta bli att ringa på sin älskarinna Carla (Penélope Cruz). Ja, kvinnorna virvlar förbi i Guidos liv, många av dem pilska och vackra och ute efter hans kropp.


Ännu konstigare än hur de kan intressera sig för Guido är hur deras förförelsekonster kan vara så osexiga. Jag kan inte bara bortförklara det med att jag är en jättestraight kvinna. Det är obegripligt hur Penélope Cruz, begåvad skådespelerska och en av världens snyggaste kvinnor, kan dansa runt halvnaken utan att det är det minsta spännande. Kate Hudson har glimten i ögat och sväng i höfterna när hon dansar i svartvitt, men det blir aldrig hett, bara halvljummet. Mest gnista har Fergie och de många dansarna i den enda starka låten Be Italian.

Så många begåvade skådespelare (Sophia Loren och Dame Judi Dench inte att förglömma), så läckra dräkter och scener (både Rom och dansgolvet), och så mediokert resultat. Med en kvinnosyn så rutten att den försöker krypa undan av skam, melodier som inte är minnesvärda, och ett persongalleri som inte engagerar, känns filmen Nine som att sätta tänderna i en läcker dessert och istället få tugga på glitter och cellofan i två timmar.

Silversjön på Folkoperan

En opera har ofta osannolik och invecklad historia. Silversjön av Georg Kaiser och Kurt Weill är inget undantag, om än med en handling hämtad ur samtiden, trettiotalet med depression, arbetslöshet och svält. Polismannen Olim skjuter en tjuv, Severin, så att han blir förlamad i benen, men det visar sig att det enda han stulit var en ananas. Olim grips av ånger över att han överreagerat, vinner strax därefter på lotto, och köper ett slott där han tar hand om Severin. Severin är bitter och full av hämndlystnad, men vet inte om att det var Olim som orsakade hans förlamning - inte än i alla fall...

Den krångliga handlingen i en opera kan man strunta i om de enskilda scenerna och ödena är tillräckligt gripande. Så är det tyvärr inte i den här uppsättningen. En hel del av personerna är så stereotypt framställda att de bara blir dockor: Olims auktoritetstrogna överordnade och de två butiksbiträdena som är så hjärntvättat naiva att man inte skall behöva bry sig om att den ena blir rånad av tre hungriga män.

Regin övergår under första akten från att vara förvirrande konstlad till att bli en överkoreograferad slapstick. Det tycker jag är ytterst larvigt och inte alls underhållande, även om Torkel Peterssons akrobatkonster imponerar. Många av de talade partierna känns också som alltför långa transportsträckor.

Foto: Mats Bäcker

Det goda med uppsättningen är att alla sångare är bra, även Torkel Petersson (Olim) i sina korta sångpartier. Allra bäst låter Ulrika Mjörndal (Fennimore), som har vacker röst och god inlevelse. Dessutom tycker jag om Conny Thimander, som med röst och mimik gör det bästa av sin fåniga roll.

Den vackraste melodin i operan är den som Severin sjunger när han kommer till rätta med sitt hämndbegär och inser vad som är viktigt i livet. Det är intressant att föreställningen slutar i en serie kristna bilder. Jordiska ägodelar är inte det viktigaste; förlåtelse öppnar för en ny styrka i livet; en sjö blir inte delad men fryser till is så att man kan gå över den; Severin och Olim och deras öde skall bli något man talar om och som ger hopp.

Lee Lozano på Moderna Muséet

Ah, sextiotalet! Playboy Magazine fotograferade nakna kvinnokroppar. Experimenterande konstnärer målade nakna kvinnokroppar. Som om inte konstnärer målat nakna kvinnor i hundratals år... Även Lee Lozano målade nakna kroppar, eller snarare kroppsdelar i olika kombinationer. En erigerad manslem, ett par pigga bröst, öron och små flygplan med starka konturer och färger.


Jag tycker att Lozano elegant visar hur könsdelar blivit till byggbitar att använda sig av - om det är bra eller dåligt skriver hon oss inte på näsan. En del av bilderna ser ut att vara tecknade med kraftig energi, kanske ilska, men de har ändå vackra proportioner och placeringar av färgfälten. De vridna kroppsdelarna ser inte våldsamma eller plågsamma ut.

Bilderna av genitalier som verktyg kanske naturligt gav steget till geometriska tavlor och närbilder av borrstycken och skruvar. De monokromatiska tavlorna är skurna i trianglar och sammansatta igen, och målade så att penseldragen skapar raka linjer. Tavlorna av skruvgängor är jättestora och målade i noggrann grafisk detalj. Lozano börjar skapa verk efter vetenskapliga utgångspunkter (ökande perioder av sinusvågor), och det ger intressanta resultat.

Efter några år övergick Lee Lozano till att skapa installationer, Language Pieces. Inte spontana utbrott av kreativitet utan åter igen noggrant planerade händelser, men eftersom de inblandade inte kände till sin medverkan gjorde slumpen att utfallet inte kunde förutses. Jag stod i några minuter och läste planeringen och resultatet av ett "verk" där Lozano förvarade pengar i en burk och erbjöd besökare att ta vad de ville. Hennes lakoniska anteckningar om vem som tar hur mycket, någon som lägger i pengar och flera personer som vägrar att ta något är mycket underhållande.

Men även om man lägger ned tid på att läsa om verken och dess utförande, känns det som att man missade det viktigaste. De små bokstäverna på de små papperslapparna kan inte sammanfatta något som hände under flera dagar. Jag tycker om Lozanos idé att skapa speciella upplevelser för några personer, men eftersom det av naturliga skäl mest blev för hennes närmaste vänner, så blir det inte allmängiltigt. Det tycker jag är synd. Jag vill inte bara få smulorna av det som blir över! Men jag vill inte klaga; Lee Lozanos Language Pieces och, tyvärr, hennes Dropout Piece där hon lämnar konstvärlden, är intressanta, liksom allt hon skapade innan det. Utställningen rekommenderas!

Länk till Moderna Muséets sida om Lee Lozano

Julie & Julia

För mig som växte upp på en tysk-svensk diet av fiskpinnar, knödelsoppa, jättegoda kakor till jul och så skolbespisningen, var det en fröjd och ett mysterium när jag som vuxen fick smaka på maten som serverades av min franska väninna när hon bjöd till fest. Varje liten perfekt petit-choux smakade så gott att jag instinktivt förstod hur mycket arbete och skicklighet som låg bakom dem. Skulle vem som helst kunna lära sig laga så god mat? Det var ju det som Julia Child tänkte sig, när hon skrev in sig i Le Cordon Bleu, skolan för kockar med topp-ambitioner.

Filmen Julie & Julia skildrar hennes liv tillsammans med sin älskade make, på regeringsuppdrag i Frankrike. De spelas livfullt och kärleksfullt av Meryl Streep och Stanley Tucci, och man bör inte se filmen på tom mage. Fisken med gyllene frasig yta som serveras i första scenen får det att vattnas i munnen på mig. När Julia Child bestämmer sig för att inte bara äta den ljuvliga franska maten, utan även laga den, får hon kämpa hårt för att övervinna sin egen fumlighet och sin missnöjda franska fröken.


Det är en sak jag tycker så mycket om med hennes historia: hon ger inte upp fast hon är "fel", hon övar och övar och lär sig mer, hon blir faktiskt riktigt bra, men hon slutar aldrig att vara sig själv; stor, glad, litet fumlig och full av entusiasm. Och tack gode Gud för att hon kom till att skriva en kokbok med sina insikter, lättförståelig och användbar för dem som aldrig tidigare kommit i kontakt med det franska kökets grundlighet.

Parallellt med Julias historia berättas Julies historia. Julie Powell (Amy Adams) är en New York-bo i nutid som bestämmer sig för att under ett år laga alla rätter i Julia Childs nu klassiska kokbok. Och blogga om det! Ahh, litet igenkänning och klapp på axeln för oss med en egen skrivhörna på nätet. Fler än jag känner väl hur ens blogg är en blandning av dagbok, underhållning och uppmuntran för andra, och en anledning att inte ge upp ett projekt man startat. Och så en önskan om att många skall läsa vad man skriver, förstås.


En sak som slår mig när jag ser filmen är hur Julie Powell med sitt projekt sliter för att bli sedd och uppskattad av andra, medan Julia Child inte behöver anstränga sig för att bli älskad, tvärtom. Allt Julia gör gör hon av en inre drivkraft, och hennes genuina glädje gör henne därför mycket lättare att tycka om. Filmen drar inte stora växlar på det, men det är tänkvärt. Framför allt längtar jag efter att ställa mig vid spisen med en hög råvaror och några lediga timmar för att laga en riktigt god gryta.