fredag 26 mars 2010

Födelsedagskalaset på Stadsteatern

Det börjar med småprat, så trivialt och korkat att jag blir irriterad. Men när pjäsen är slut vänder jag tillbaka till den dialogen och Megs (Gunilla Nyroos) på ytan så trögfattade person. Meg och Petey (Ingvar Hirdwall) driver ett pensionat. Men just nu har de bara en gäst, Stanley (Shanti Rooney), inte särskilt mycket eller gott att äta, och Stanley spottar ut frukosten han får.

Vad gör Stanley där, avskild från världen, ständigt inomhus och med mörka glasögon? Det är ett av mysterierna i pjäsen. När han börjar förklara sin mardröm för Meg börjar det bli spännande och skrämmande. När så Goldberg och McCann (Peter Andersson och Reine Brynolfsson) stegar in genom stora ingången, börjar det verkligen brännas.

Hårda män med ett uppdrag, spända och diskuterande småsaker medan hotet ligger strax under ytan är en av Harold Pinters styrkor. Han är förfadern till Quentin Tarantinos kallpratande gangsters. Mellan Pinters roller pågår också ett ständigt maktspel; att sätta sig på en stol på den andres anmodan blir så laddat att det får en betydelse större än ögonblicket. De båda skådespelarna är perfekta i sina roller, Peter Andersson allra mest. Med kroppshållning, röst och ansiktsuttryck visar han hela tiden en så kall styrka att tanken på att stå ivägen för hans raseri fyller mig med skräck.

Männen vill något med Stanley, alla tecken pekar ditåt. När Meg säger att det är Stanleys födelsedag erbjuder de sig att ordna en fest för honom. Ett erbjudande man inte kan säga nej till. Meg och den inbjudna grannflickan Lulu (Lisa Wollter) roar sig kungligt medan Stanleys öde tynger hans person mer ju längre tiden går. Sällan har en omgång blindbock känts så olustig.

Vad vill de båda männen? Ju mer de berättar, desto mindre klart blir det. Vid ett tillfälle stannar Goldberg upp precis innan han skall säga något jag trodde skulle förklara mycket. Men nej, inga enkla svar. Det är inte ens säkert vad männen heter.

När jag såg Harold Pinters Hemkomsten på samma scen för några år sedan, undrade jag länge på vad den hade velat säga. Först efter flera veckor kom jag fram till början av en förklaring. Jag vet att Födelsedagskalaset kommer att ticka i mitt bakhuvud länge till, och jag ser fram emot att vända och vrida på den i mina tankar.

*********Spoilervarning
Megs roll är nog viktigare än den kan verka. I sina tankar blandar hon ihop saker hon hört eller varit med om. Hon väljer att glömma problem och minnas allt litet mer positivt än det var. När pjäsen är över och männen har fört bort Stanley kommer hon snart att minnas att han gick sin väg frivilligt med de trevliga männen, kanske till och med tackade henne för alla goda frukostar. Vem är hon? Är hon vi, oss själva närmast och snabba att glömma obehagligheter?

Länk till Stadsteaterns sida om Födelsedagskalaset

3 kommentarer:

kulturbloggen sa...

Hej vi måste ha varit där samtidigt?
Här skriver jag om Födelsedagskalaset på Stadsteatern:
http://kulturbloggen.com/?p=18901

Hermia sa...

Det låter som en jätteintressant och spännande pjäs - och vilka skådespelare!

Anonym sa...

.. den allra bästa Harold Pinter/Thommy Berggren-pjäs som jag har sett.
Ofattbart att Harold Pinter var en så ung man när han skrev detta mästerstycke någon gång på 1950-talet.
Visst är det en flyktingproblematik.....(också).
Läs gärna recensionen i VK!