Liksom igår inledde Bengt Forsberg med att kunnigt och engagerat berätta om kvällens verk och musiker. Två flyglar stod i en omfamning längst fram i Allhelgonakyrkan, och Forsberg och Anna Christensson tog plats på var sin sida för Sex etyder i kanonform op. 56 (1845). Alltså inte kanon som i en artilleripjäs, utan som i två pianomelodier som följer varandra i hälarna. Och det gör de, så att de tillsammans skapar en ny, vacker melodi och intressanta klanger. De båda pianisterna spelade så väl som om de vore en enda superpianist.
Tillsammans med Anna Christensson spelade sedan den unga cellisten Kristina Winiarski de vackra Fantasistycken op. 73 för cello och piano (1849). I vissa mellantoner fick cellon en knarrig ton, men i övrigt rörde sig musiken stadigt och säkert framåt.
Som sista stycke innan paus spelades Adagio och Allegro op. 70 för horn och piano (1849). Annamia Larsson och hennes horn kom in och gjorde Bengt Forsberg sällskap. Att hornet ibland missar någon ton vägs väl upp av att det har en så vacker klang. Och vilken virtuositet Annamia Larsson visade upp i Allegrot!
Ytterligare en cellist, Andreas Brantelid, uppförde Fem stycken i folkton op. 102 (1849); fem fantastiska melodier med stor variation och mycket skönhet. Brantelid spelade med en mild men intensiv ton, ja, närmast romantisk, och samspelet med Forsberg på piano var mycket gott; de båda drev varandra framåt utan att det någonsin kändes stressat. Det var kvällens vackraste verk, i såväl komposition som i framförande!
Som god tvåa utnämner jag det spännande Andante och variationer op. 46 (1843), för två pianon, två celli och horn. Vilken ensemble! Alla musiker från hela kvällen tog plats på scenen. De båda dubblerade instrumenten och hornet bär musiken på egen hand eller stöttar varandra. Musikerna var väl samspelta och skapade en riktigt vacker avslutning på en god kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar