Fyra män spelar Winston Smith, och hans inre tankar blir till diskussioner mellan dem, eller en ordlek där de avslutar varandras meningar, eller en talkör där alla fyra säger samma sak samtidigt. På så sätt verkar han mindre ensam i sina tankar än hur man annars kan tänka sig att en människa i ett totalitärt system känner sig, men det låter honom också framstå som en fullödig människa i ett samhälle som vill att alla skall tjäna staten utan invändningar. Scenografin med två spegelväggar satta som en kil låter ibland de fyra männen bli till en oöverskådlig folkmassa.
Julia spelas av bara en skådespelerska, men en trio sångerskor i likadana trenchcoats kvadruplerar henne, och bidrar med klanger av Annunziata Matteucci som låter eviga och svårfångade; tidvis som gregoriansk sång, tidvis som folkmusik från avlägsna länder.
I Luk Percevals uppsättning ställs Winstons och Julias inställning till livet tydligare mot varandra, när hon sorglöst klättrande på strukturerna som håller upp spegelväggarna berättar hur hon söker hemliga ögonblick av lycka utanför det tvingande livet i diktaturen, som nu den otillåtna kärleksförbindelsen med Winston. Samtidigt söker Winston fortfarande utvägen i ett uppror mot Big Brother; det revolutionära brödraskapet som ingen egentligen vet om de finns.
De följande turerna av hopp, svek, förnedring och tortyr i historien är välkända och nästan ordagrant minnesvärda. När O'Brien förhör och plågar Winston är det hans röst som framförs unisont av den manliga skådespelarna, medan Winston är en ensam stämma, utan chans mot diktaturens allomfattande apparatur som täcker allt och kommer att finnas kvar i tusentals, miljontals år.
 |
| Foto: Jörg Brüggemann |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar