Robots and Empire av Isaac Asimov

År 1985 skrev Isaac Asimov ytterligare en bok som tillika med The Robots of Dawn utgjorde en brygga från Robot-serien till Foundation-serien. Den utspelar sig på fyra olika planeter - Aurora (två nedslag), Solaria, Baleyworld och Jorden - vilket ger intressanta inblickar i olika samhällen och också mindre utrymme för Asimov att breda ut sig i mindre intressanta sidospår.

Det har gått c:a tvåhundra år - tjugo decennier, som man räknar på Aurora - sedan händelserna i The Robots of Dawn. Elijah Baley lever inte längre men Gladia gör det, med robotarna Daneel Olivaw och Giskard Reventlov vid sin sida. Nu får vi höra om mysteriet att Solaria övergivits av sin mänskliga befolkning. Ingen vet vart de har tagit vägen, men de har lämnat planeten intakt och skött av sina många robotar. Mycket väl skött och skyddat, verkar det som, då landande skepp skjuts i bitar. Men de driftiga Settlers, alltså de jordbor som flyttat ut och koloniserat nya planeter under de senaste seklen, är sugna på att ta tillvara på de kvarvarande robotarna och sälja dem till övriga Spacers. En av dem, D G Baley från Baleyworld, anhåller om att Gladia skall följa med honom då hon ju vuxit upp på Solaria och kan hjälpa till att kommunicera med planetens robotar.

Redan i de tidigare böckerna har Asimov låtit sina huvudpersoner signalera att de mer kortlivade jordborna har energin för att sprida sig i galaxen och bygga ett imperium, medan de Spacers som först lämnade jorden byggt sina samhällen och liv så bekväma med hjälp av robotar att de förr eller senare kommer att minska i antal och dö ut. Nu är det just det vi har sett på Solaria. Men samtidigt finns det krafter bland Spacers, och då i synnerhet Auroranen Kelden Amadiro, som absolut inte vill ge jordborna övertaget utan låta Spacers fortsätta expansionen till nya planeter. Vi får följa ett antal viktiga skeenden som i tur och ordning har stor signifikans för vilken sida som skall vinna tävlingen.

I Robots and Empire är det till stor del Daneel och Giskard vi följer, och deras privata diskussioner är mycket intressanta. Då och då framför de de mest trovärdiga förklaringar jag hittills hittat till hur robotar kan känna något som motsvarar mänskliga känslor och vilja.

Daneel said, 'After a long time, I decided that the Three Laws govern the manner in which my positronic pathways behave. At all times, under all stimuli, the Laws constrain the direction and intensity of positronic flow along these pathways so that I always know what to do. Yet the level of knowledge of what to do is not always the same. There are times when my doing-as-I-must is under less constraint than at other times. I have always noticed that the lower the positronomotive potential, then the further removed from certainty is my decision as to which action to take. And the further removed from certainty I am, the nearer I am to ill-being. To decide an action in a millisecond rather than a nanosecond is a sensation I do not wish to be prolonged.

Det är i den här boken som Daneels och Giskards diskussioner kommer att föra dem närmare den Nollte Lagen, the Zeroth Law, med hälsosamma invändningar från båda sidor. De båda spekulerar också i en form av psykohistoria som skulle kunna guida dem till att fatta rätt beslut med hänsyn till vad som är bäst för hela mänskligheten. Låt oss (snälla!) vara överens om att alltför många diktatorer och agitatorer i mänsklighetens historia varit övertygade om att de vetat just det, och välvilligt se på Giskards och Daneels försök till vetenskapliga kartläggningar som något som kan lyckas i Asimovs universum. Och hur väl det lyckas får vi läsa om i senare böcker.

Fler böcker av Isaac Asimov:

The End of Eternity

I, Robot

The Rest of the Robots

The Caves of Steel

The Naked Sun

The Robots of Dawn

The Stars, Like Dust

The Currents of Space

Pebble in the Sky

Prelude to Foundation

Forward the Foundation

Foundation

Foundation and Empire

Howard Jones i Fållan

Jo, många rockband använder också syntar men syntpoppen var ett eget, underbart sound och på 80-talet fanns det många syntband som gjorde musik i egna originella stilar under syntens fina, rosa parasoll. Surmagade recensenter kunde gnälla på att ett band inte förnyade sig om soundet var sig likt på andra plattan, något man aldrig anklagar gitarrband för. I syntmusik är det både melodin och produktionen viktig, och på 80-talet fick vi många vackra melodier och kloka texter, i synnerhet från den vänlige Howard Jones. I Fållan på Slakthusområdet klingar inte hans syntar lika skarpt som på skiva i betongakustiken, men musiken är bärkraftig ändå.

Fina Pearl in the Shell inleder, följt av Hunt the Self och Equality, alla från plattan Human's Lib, Howard Jones debutplatta producerad av den fantasiskt skicklige musikern Rupert Hine. Efter en annan tidig låt, Like To Get To Know You Well vill jublet nästan inte ta slut och Howard Jones skrattade glatt åt den stora uppskattningen innan bandet kunde börja spela igen. Näst senaste singeln The One to Love You har stora, svepande syntljud och datormanipulerade röster - ingen fåning autotuning utan sådär skönt robotliknande. I outrot kommer några takter av inledningen till Assault and Battery från elpianot. Syntljuden skalas ned och nu får vi Life In One Day med allsång - fast tyvärr kan publiken inte svarstexterna i refrängen så herr Jones får hjälpa till och sjunga dem också, och sedan blev det litet boogiewoogie på slutet. Formed by the Stars och No One Is To Blame bildar ett lugnare parti.

Bandets basist Nick Beggs spelade i Kajagoogoo på 80-talet, så visst vill vi höra låten han skrev, Too Shy! Det blir jättemycket mer allsång från den tacksamma publiken. Inte lika mycket medsjungning i Celebrate It Together från det nysläppta albumet, men ett tungt syntljud igen och ett dundrande komp med starkt framåtdriv, något som kommer igen på fler låtar på den nya skivan och även i nästa låt, The Human Touch. Så blir det litet stillsamt elpianointro till New Song... men så klickar den igång med den välkända, efterlängtade syntproduktionen. "I've been waiting for so long / To come here now and sing this song" - ja, många av oss har haft konsertbiljetten i över två år - "I bet you'd forgotten you had tickets" säger Howard Jones, men nu sjunger vi med i de upplyftande orden.

Everlasting Love börjar också som en pianoballad men slår ut i synt-blom, vilket maximeras i Who You Really Want To Be, ännu en låt med stadigt framåtdriv från den färskaste plattan. Sedan får vi ändå den pinglande syntkänslan i What Is Love?, och också starka känslor av nostalgi, lycka och kärlek, för även den texten är ju också i grunden positiv och tänkvärd. 

Det är en ljuv känsla att höra några kända ackord och veta vilken älskad låt som står på tur. Angående första extranumret Things Can Only Get Better kan man ju tolka den titeln som att vi är på botten. Men den gode Mr. Jones säger att det betyder "if we make a mess, we can fix it!" och det känns att han menar alla sina uppmuntrande sångtexter och önskar det bästa för sin publik och hela världen. Efter en 80-talstrogen version av låten vrider bandet upp till dundrande technodisco och blinkande scenbelysning. Men sedan får vi, av en ensam Howard Jones på scenen, en lugn och fin och svindlande historia att följa med oss hem: den vackra Hide And Seek.

Black Panther: Wakanda Forever

Tillsammans med Wakanda får vi gott om tillfällen att sörja att T'Challa är död - och därtill Chadwick Boseman, den begåvade skådespelaren som gav honom gestalt. Black Panther är borta och ävenså den hjärtformade plantan som frammanade styrkan hos varje ny inkarnation av Black Panther. Lillasyster Shuri plågas fortfarande av att hon inte hann rädda sin bror när han dog av en okänd sjukdom.

Utanför Wakandas gränser växer förstås omvärldens girighet efter det unika vibranium som har hjälpt till att bygga upp deras högteknologiska kultur. Över hela världen söker resursstarka regeringar efter andra källor till vibranium, men hejdas av en övermänsklig styrka som reser sig ur vattnet. Trots att några hinner viska "... de är blå..." innan de går under så riktas misstankarna mot Wakanda självt.

Men Wakanda hamnar självt under hot från den här hittills okända civilisationen. Till och med deras kraftfulla vapen och vältränade Dora Milaje har svårt att stå emot angriparna som är skickliga krigare såväl på land som i luften. Deras ledare Namor har några egenskaper som passerat gränsen för trovärdighet, men om man accepterar att de följer en serietecknares idéer från för sjuttio år sedan så kan man acceptera de små vingarna på anklarna som låter honom flyga och hovra snyggt.

Wakanda Forever är inte bara action utan väver in berättelser som ger bakgrund till handlingen och flera längre scener där svåra val föregås av djup förankring i känslor - det må vara sorg, beslutsamhet eller hämndlystnad. En otålig tittare kan kanske irritera sig på det men för egen del var det välkommet, särskilt när scenerna fokuserade på den magnifika drottning Ramonda, utmärkt spelad av Angela Bassett. Man kunde också tidigt gissa att den smarta Shuri som brukade reta sin storebror T'Challa inte skulle stanna i sin bana som vinglig och nördig chefsingenjör. Nu måste hon istället möta sina inre drivkrafter som inte alltid är så ädla som T'Challas. Vilken väg skall hon gå, försoning eller hämnd? Stora och allvarliga strider blir det i vilket fall som helst. Black Panther: Wakanda Forever är en snygg och stark film.

The Candy House av Jennifer Egan

I Jennifer Egans A Visit From The Goon Squad skapades ett mönster av viktiga händelser ur flera olika personers liv. Handlingen var inte en människas linjära upplevelser, utan nedslag på olika ställen i världen och tiden där en bifigur i förra kapitlet kunde få fokus och ge ny förståelse av händelserna i kapitlet som följde. I sina zick-zack-rörelser genom tiden tog sig boken tio år in i sin egen framtid (vår ungefärliga nutid) och plockade upp saker som inte riktigt blev som Egan presenterade dem - mobiler, influencers - men ändå kan upplevas som trovärdiga med facit i hand.

Det är bra att läsa (om) A Visit From The Goon Squad innan The Candy House. Personer och händelser från den förra boken refereras ofta i den nya boken, även om den nu oftare följer generationen efter, de som tidigare flimrade förbi som barn. Det känns som ett förbjudet nöje att få återvända till scenerna och se hur Egan broderar ut bakgrunderna och vidgar kartan över hur människorna hänger ihop. Nästan till den grad att det blir för mycket, men innan det tippar över börjar hon mitt i boken att väva in nya personer i den stora väven.

De stora sammanhangen och trådarna mellan människor är också ett av de bärande elementen i boken. Teknik som är lockande men farlig hade sin roll i A Visit... och ävenså här, till och med i högre grad i form av Bix Boutons uppfinningar (som inte riktigt ligger inom det rimligas gränser än på många år, efter min bedömning). Frivilliga (och självförhärligande) uppladdningar på sociala medier hamnar i bakvattnet av Bix' Own Your Unconsciocus där alla (som vill) människors minnesbilder laddas upp och blir sökbara, så att man kan spåra en persons liv genom andras ögon. Det låter som ett fruktansvärt inkräktande på privatlivet men ändå rimligt i en värld där så många vill bli sedda, och se andra utan censur. Tekniken medför också att gamla kriminalfall kan lösas och en del andra fördelar, och den baseras på upptäckter av en antropolog vi mött tidigare, Miranda Kline, som blivit applicerbara på hela mänskligheten.

Patterns of Affinity introduces, with elegant simplicity, formulas for predicting human inclinations. In order to work, the algorithms require intimate knowledge of the individuals in question: a breadth of information that our mother could acquire 

only in a remote, insular community where the history of each member was known to all the rest. At the book's conclusion, she speculates that her formulas' predictive powers could, theoretically, be applied to people living in a complex, mobile environment... but doing so would require exhaustive personal information that would be impossible to acquire in a modern setting without posing an array of intrusive questions whose answers few people, if any, would be willing to supply.

Wrong, we thought. They're giving it away for a song.

Ett annat bärande element i båda böckerna är musiken och musikbranschen, där ju den senare har förändrats grundligt av ny teknik, inklusive algoritmer som räknar ut hur en sång skall ändras så att den blir så effektiv som möjligt i att fånga lyssnare. The Candy House är nu häxans pepparkakshus som lurar in dig med gratisgodis och sedan har dig fången.

Own Your Unconscious och allt som följer av den tekniken låter som en kuslig utveckling. Dock kommer jag att tänka på att vad tekniken gör, då den låter oss se ett liv beskrivet av andras blickar, liknar vad författare (ibland) gör, i synnerhet Jennifer Egan i den här boken. En del läsare har klagat på att bokens framställning är splittrad, och visst kan man förstå att inte alla vill hålla reda på de många trådarna. Då går det ju ändå att läsa boken som en novellsamling, särskilt som alla partier har olika ton och framställning. Där finns några sidospår som är roliga eller spännande även fristående från allt annat, som Alfred som på irriterande vis försöker nå fram till autenticitet, eller Chris' förvirrande motorcykeläventyr. Där finns också många fina ögonblick av ett stilla blickande mot månen, där meningen med livet inte direkt kommer till skänks, men stunden ändå ger en inre ro. Dem uppskattar jag till och med mer än det härliga pusslandet Egan måste ha roat sig med när hon till sist samlar fler trådar än man skulle kunna tro till en trasslig men fascinerande väv.

Fler böcker av Jennifer Egan:

A Visit from the Goon Squad

Tora Vega Holmström på Thielska Galleriet

Tora Vega Holmström var en konstnär både i takt med tidens intressanta strömningar och på egen bana då hon levde mellan åren 1880 och 1967. Thielska Galleriet introducerar henna väl med flera av hennes verk och initierade bakgrundstexter till dem.

Pointillismen var ett tidigt intresse, som i det här verket från 1903, och Holmström skulle komma att använda den på ett eget sätt.

Familjemedlemmar har stått porträtt för flera av teckningarna och målningar. Det är intressant att se hur Holmström låtit systerns ansiktsdrag (som vi kan se i andra bilder) överdrivas i en av teckningarna, och sedan drivit det vidare i en kolteckning av ett huvud som närmar sig en icke-realistisk serietidningsstil. (Första bilden är dock en annan syster.)

Holmström studerade för konstnärer i flera olika städer såsom Göteborg, Dachau, Paris och Stuttgart, och reste till så olika platser som Florens, Västerbotten, Finland och Algeriet. Tavlorna från tiden i Finland och Algeriet visar hur hennes pointillism nu liksom inte längre bygger upp motiven utan dekorerar dem.

I olika perioder drogs Holmström till olika färgskalor, som i Ung man med fiskar (1918) från en ljusare period. Men starkare färger kom åter till tavlorna i nya intressanta format på 1930-talet, vilket syns i porträttet av Gabrielle Josephson och Månsken över Österlen. Linjärt landskap (1955) visar hur Tora Vega Holmström fortsatte att intressera sig för nya uttryckssätt även vid relativt hög ålder, och det är mycket bra att Thielska Galleriet visar hur hennes stil förändrades under hela livet.

Länk till Thielska Galleriets sida om Tora Vega Holmström

Night Sky

Irene och Franklin York har en hemlighet som är ett mysterium även för dem själva. I ett skjul på bakgården kan de gå ned till en ovanlig hiss som tar dem till en fantastisk utsikt - över en annan planet, en annan natthimmel än vår. Under åren de har känt till den har de gått ned och sett på den ovanliga himlen över 800 gånger - Franklin har räknat. Men de har inte gått ut genom dörren bredvid panoramafönstret. Franklin satte ut möss där en gång, och de dog.

Vad de inte vet är att deras annorlunda rymdhiss bara är en del, kanske en bortglömd återvändsgränd, i något större. I nästa avsnitt får vi möta Stella som vaktar något under ett kyrkorum i en avlägsen del av Argentina. Hon har bevarat hemligheten i åratal och nu kan det vara dags att inviga tonårsdottern Toni i traditionen. Men först får de ett uppdrag av besökaren Cornelius.

Franklin och Irene har också fått en besökare, Jude, som kanske har kommit in från det steniga landskapet utanför dörren. Men han verkar vara mänsklig och känna till mänskligt liv, även om han säger att han inte kommer ihåg något från sitt tidigare liv. Förutom att han letar efter sin far, som också skall ha kommit hit, till den sömniga staden Farnsworth.

En berättelse om en dold hiss till en annan planet borde sporra såväl tittare som aktörer till upptäckarlusta och en vilja att undersöka det omöjliga. Men Night Sky visar det motsatta, och gör det så fint att det känns viktigare än äventyr och möjliga rymdresor. Det vi istället får se är hur vyn över stenplaneten blivit en vilopunkt för paret Franklin, hur båda två har påverkats litet olika, och hur kärleken mellan dem båda är stark genom påfrestningarna då de båda efter decennier tillsammans fortfarande delvis är främlingar för varandra. Därtill får vi många scener med människorna runt omkring dem med detaljer som kan verka oviktiga, men som jordar serien vackert och inkännande. Den påflugne grannen Byron, Tonis vänskap med och frigörelse från Stella, Chandra som är kleptoman och samlat på sig intressanta saker genom åren.

Och till denna fina småstadsskildring kommer mysteriet, som inte heller tar sig stora uttryck utan framstår som en kosmisk konspiration som tagit skydd i skuggan av en annan instituion som funnits i tvåtusen år, kyrkan med sina heliga platser och betydelsefulla sentenser på latin. Halvvägs genom serien börjar de många frågorna att få svar. Ytterligare två avsnitt senare kan man börja misströsta om att för mycket av mysteriet skall lämnas oförklarat, eller få en snabb och banal förklaring, särskilt med det i åtanke att Night Sky lades ned efter första säsongen. Men de sista två avsnitten ökar insatserna, skakar om i handlingen och ger några svar att spinna vidare på i enskildhet medan man önskar att serien fått en säsong till. I brist på det hoppas jag på fler välbalanserade serier av Holden Miller som skrivit och regisserat Night Sky, en mycket imponerande debut av honom.

Nordiska Gudar av Johan Egerkrans

Vi är nog många som haft en period då vi slukat allt vi kom över om de gamla nordiska gudarna. En del av det vi läste då finns kvar i bakhuvudet men mycket har hunnit glömmas. Just som med förra boken Nordiska Väsen tar Johan Egerkrans och återupplivar våra minnen av hur asarna är släkt med varandra och hur vänskaper och fiendskaper går dem emellan dem och med de andra varelserna som lever i Yggdrasil.

Nu är det hela världar som Johan Egerkrans beskriver och hans illustrationer fyller hela boksidan så att man riktigt känner att proportionerna är enorma. Han börjar från början, när Oden, Vile och Ve slår ihjäl Ymer och av hans kvarlevor formar världen i Ginnungagap.

I Midgård lever asarna och vi får läsa om deras styrkor, egenheter och mäktiga vapen, verktyg och riddjur. Ganska kort berättas också några av de många historier som fanns om de olika asarna, som när Tor kämpade mot svårövervinnliga motståndare hos jätten Geirröd. Loke är ofta med på äventyren eller har orsakat dem själv av oförsiktighet eller illvilja.

Johan Egerkrans gestalter är ofta litet kantiga vilket bidrar till att de ser oförutsägbara och farliga ut. Jättehäxan Angerboda har tillsammans med Loke fött Midgårds stora fiender Fenrisulven, Midgårdsormen och dödsrikets gudinna Hel. 

På bokens sista sidor finns en litteraturlista och Johan Egerkrans egna ord om hur han har läst och uppmanar andra att läsa Snorre Sturlasson och andra viktiga böcker. Dock finns det ju andra källor och forskare som håller på andra utföranden av de nordiska myterna, så Nordiska Gudars framställning av gudarna och skeendena bör inte ses som facit utan en av många källor.

De mäktiga gudarna och deras rike varar inte för evigt. Från skapelsen över roliga och sorgliga äventyr mot varslen om undergång kommer vi till sist till Ragnarök, imponerande skildrat över ett helt uppslag. En era är till ända men för människosläktet var det inte slutet.

Fler böcker av Johan Egerkrans:

Nordiska Väsen

Drakar