Kris Kelvin landar på rymdstationen utan att ha hört något från dess besättning. Han är psykolog och utsänd för att skriva en rapport om tillståndet på forskningen om den underliga planeten över vilken skeppet har kretsat i åratal. Till slut dyker Doktor Snaut upp men svarar undvikande på frågor. Professor Sartorius är ännu mer avvisande. Efter hand framgår det att Professor Gibarian, den ende som Kris Kelvin haft kontakt med innan, just tagit sitt eget liv. Om Kelvin sover så kommer han att förstå mer, övertalar honom de båda männen.
En kvinna som helt och hållet liknar Kelvins döda hustru Harey finns där när han vaknar. Det är obegripligt. Kelvin löser mysteriet genom att göra sig av med det, och skicka ut varelsen i en rymdsond. Men det hjälper inte, snart dyker ännu en exakt kopia av Harey upp. Vi får inte (direkt) veta vilka plågsamma minnen som tagit form för Snaut och Sartorius, men de berättar att "gästerna" började dyka upp efter att Gibarian bestrålade planeten med röntgenvågor.
Redan innan spöken från det förflutna dök upp i fysisk form lär männen på forskningsskeppet ha varit på väg in i galenskap, efter åratal av isolering och fruktlösa försök att förstå det obegripbara. Med bara halvt underbyggda resonemang kastar Sartorius och Snaut fram idéer om ett nytt experiment för att få en reaktion från planeten.
Kris Kelvin kastade inte ut den andra kopian av Harey, och halvt motvilligt låter han sig tillsammans med henne vaggas in i en kopia av den kärlek de hade på jorden. Harey-gästens ständiga frågor och konstateranden utvecklas från naiva till mer komplicerade, och framstår som rationella och faktiskt mer mänskliga än forskarnas halvt förvirrade teorier.
Dramatiseringen av Stanislav Lems bok Solaris gör det lågintensiva kaoset och svårhanterade smärtan synlig i Snauts och Sartorius irrfärder över scengolvet, väl spelade av Danilo Bejarano och Erik Ehn. Nina Togner Fex är lysande som "gästen" Harey; lätta glidningar mellan tydliga människominnen och insikten om att hon är något helt annat. Att huvudrollen Kris Kelvin är märkligt anonym och passiv kan inte Rasmus Luthander lastas för. Några detaljer i uppsättningen skär; användandet av verbet "lämna" (även om jag vet att denna anglicism nu officiellt godtas), och att Kris Kelvins alltför raskt upplästa inledningsmonolog skapar en stress när det vore bättre att börja pjäsen med ett segt lugn. Men det är ändå övervägande bra att få se och tänka över den här klassiska berättelsen i ett nytt format.
 |
| Foto: Sören Vilks |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar