Färjan

Bakom de många hyttdörrarna på en finlandsfärja finns så många olika människor som gett sig ut på resan med skilda förväntningar. För någon är det ett försök att bryta ensamheten, för någon annan är det en återkommande festlig flykt från vardagen, ytterligare några andra försöker sig på en familjeåterförening trots att gammalt groll och personliga problem förpestar stämningen. Och med just den här färjan reser också två personer som kanske kommer att störta alla på fartyget, besättning och passagerare, i kaos och evigt elände. 

Edith gör vad hon kan för att hålla sonen Walter i schack, men hunger och list gör att pojken lyckas smita och dricka sig mätt - av människorna på färjan. Edith har försökt att hålla deras blodtörst hemlig i hundra år, men Walter bekymrar sig inte om sådant. En hjälpsam medpassagerare luras in i hytten, överfalls och töms på sitt blod. Av de ymniga blodfläckarna kan man tro att han är död, men snart reser han sig med en egen törst på blod. 

En efter en börjar personerna på färjan inse att det faktiskt händer något obegripligt men livsfarligt mitt framför ögonen på dem. Människorna vi fick lära känna i de första avsnitten måste välja vad de skall göra, och de reagerar på olika sätt. Det är inte alla som kan tänka klart och göra det de borde när det gäller. Förutom det faktum att även utbildade och förberedda människor kan få panik eller frysa när något skrämmande händer, gäller det nu något man inte vill tro skall finnas på riktigt - vampyrer?! Som sprider sig över hela färjan? 

Människor som kommit ifrån den de älskar måste välja mellan att rädda sig själva och leta efter sina närmaste med fara för sitt eget liv. Pia som ansvarar för säkerheten på färjan ser nyktert på de osannolika händelserna och hanterar de situationer hon kan även när hon är livrädd. I farans stund kan två främlingar hjälpa varandra, medan andras inre natur visar sig i att de kan offra andra för att rädda sig själva.

Skräcken i TV-serien Färjan inte så mycket jump scare eller frossande i gruvliga plågor. Istället visar en smygande, växande rädsla inför något onaturligt som kommer närmare, och hur människor letar efter gömställen och andra människor att lita på. Precis som i boken Färjan som ligger till grund för serien med samma namn, så är berättelsen väl planerad över de sex avsnitten. Spänningen hålls uppe hela tiden, vare sig det handlar om relationsproblem, trevande kärlek eller en grym död bakom hörnet i de trånga korridorerna. 

The Book of Love av Kelly Link

Laura, Daniel och Mo har kommit tillbaka från döden, eller något som liknade döden men kanske var något annat. De vet inte hur de dog, eller hur de kom tillbaka till vår värld, men nu står de inför sin musiklärare Mr. Anabin. Uppenbarligen kan han mer än musikhistoria och instrument, för han kan göra så att ingen i hemstaden Lovesend kommer ihåg att ungdomarna har varit döda. Istället minns alla det som att de for till Irland på stipendium för att studera musik.

Men innan vi får veta det här möter vi Lauras syster Susannah, så hårt drabbad av sorg att en annan människa skulle bli förlamad av den, men trogen sitt temperament lever Susannah ut sin ilska genom att krossa systerns gitarr. En flisa från den fastnar i hennes fot, och genom boken kommer den där värkande flisan att kunna påminna om att verkligheten faktiskt såg annorlunda ut för ett tag sedan.

Det är mycket mer som är konstigare än vanligt i Lovesend. Förutom de återkomna ungdomarna; en extra återkommen person som inte ens själv vet vem hen är; Mr. Anabin och hans motpol Bogomil, så rör sig Malo Mogge och hennes tjänare Thomas från periferin in mot händelsernas centrum, medan de leker ofta grymma lekar med människor som kommer i deras väg.

Kelly Links The Book of Love tecknar inte upp en hjälte mot en mäktig motståndare, utan ett antal förvirrade personer som reagerar på olika sätt inför de många nya mysterier de ställs inför. Som läsare kan man känna hur underlig deras närvaro är på platser som borde vara trygga hem, även om ungdomarna i berättelsen själv flera gånger beter sig som att de inte förstår allvaret i vad som krävs av dem. Men kanske är det förståeligt på ett annat sätt, att de delvis engagerar sig men delvis inte vill tänka på vad som hänt och kan komma att hända. 

Under handlingens gång rör sig alla inblandade i krokar kring förståelsen av vad som har hänt och vad de egentligen är ute efter, och fastän boken är närmare sexhundra sidor lång hålls intresset uppe hela tiden med nya vändningar, men också av de skiftande relationerna mellan personerna. Susannah är ofta taggig och jobbig mot människorna i sin närhet som ändå gör sitt bästa för att älska henne. De tre (fyra) som måste göra något svårdefinierat för att kanske få stanna kvar i livet lär sig mer om sig själva och sina närmaste.

Laura, Susannah och Daniel spelade tillsammans i ett band, och på sitt rum skriver Mo musik som ingen får höra. På flera sätt är musiken och hur den påverkar dem som lyssnar en egen sorts magi, att jämföra med den som dragit ungdomarna ut ur och tillbaka in i vår värld. För oss som inte var på plats i Lovesend utan bara läser om vad som hände där, känns musiken som en egen möjlighet till livsomvälvande äventyr.

Fler böcker av Kelly Link:

Magic for Beginners

Pretty Monsters

Det ljuva livet på Thielska Galleriet

Ja, minsann om inte det vackra huset som utställningen visas i faktiskt var ett nav av det ljuva livet i Sverige vid nittonhundratalets början! 1907 invigdes det med en maskerad under rosenblad, och ett foto visar ännu en maskerad där deltagarna tillhörde dåtidens svenska kulturelit. Den omsorgsfullt utvalda konstsamlingen innehåller förstås flera verk från tiden vilka visar nöjeslivet omkring det intressanta sekelskifte då böljande klänningarna och cancan-sparkarna i La Belle Epoque bit för bit tog sig mer lättrörliga uttryck.

Arvid Fougstedt, Självporträtt i karneval

Vi åskådare märker dock att de flesta av motiven hämtas från Paris där festandet går allra livligast till, och dit konstnärerna redan sedan länge har samlats för att utvecklas sitt måleri.

Otte Sköld, Kabaret

Brita Nordencreutz, Barinteriör (1921)

... men också Köpenhamn låg litet närmare kontinenten och bjöd på glam, när första världskriget bröt ut och svenska konstnärer inte kunde ta sig lika långt ut i Europa. Otte Sköld representeras i utställningen av flera färggranna tavlor från 1910-talet inspirerade av kubismen...

... men också av den intrikat komponerade Baren i Paris (1923-24) med en mer dämpad och harmonierad färgskala. (Mina tankar går till Archibald Motleys tavlor från Harlem Renaissance på 1920-talet.)

Gösta von Henning kallades "cirkusmålaren" då han ofta målade scener från cirkusen. I hans målningar kan man läsa de allvarliga känslor som cirkusakterna inte är tänkta att förmedla, men som en åskådare kan tänka sig: vemodet hos Den gamle gycklaren, den halvintresserade publiken intill Akrobatflickan, och det absoluta slutet i tavlan Han är död.

Till det ljuva livet hör inte bara nöjen i form av föreställningar, utan friheten att klä sig personligt, flanera vart man vill och välja vänner som uppmuntrar ens lycka.

Länk till Thielska Galleriets sida om Det ljuva livet

Arvid Fougstedt, På Bambino, Kinematograf, Paris (1913)

Brita Nordencreutz, Fyra kvinnor på promenad (1920-tal)

Alien: Earth

Filmen Alien utspelar sig i ett tomrum, på flera sätt. Besättningen på fraktskeppet Nostromo har ingen aning om vad det är de plockar upp, och när monstret sluppit lös rör det sig strax utom synhåll för människorna som försöker se det och överleva. Men nu har vi sett olika varianter av xenomorpher i flera filmer, så för oss i publiken är den ingen hemlighet längre. Det var den inte hellre för androiden Ash, som hade direktiv från ägarna på jorden att föra hem denna utmärkt skrämmande livsform, på bekostnad av hela besättningen om nödvändigt. I serien Alien: Earth flyttar vi oss till den värld och de företagsledare som kan fatta sådana beslut, och det samhälle där människoliv väger lätt förutom om man hör till eliten och känner sig oberörbar och odödlig.

Odödlighet är ett annat spår i Alien: Earth, något som redan surrar i luften idag men i framtiden kan få nya, tekniska lösningar. På forskningsanläggningen Neverland experimenterar underbarnet Boy Kavalier med att låta barn med dödliga sjukdomar ladda ned sina medvetanden i helt människolika syntetiska kroppar. Aldrig har Peter Pan låtit så ödesdiger som när Boy Genius om kvällarna läser godnattsagor för sina Lost Boys.

I storstaden utanför den avskärmade anläggningen störtar ett skepp som återvänt från rymden. Vi har redan sett scener från resan det gjorde, och känt igen upptakten till ännu en xenomorph-massaker. Den här gången innehåller dock skeppet ett labb där inte mindre än fem nya livsfarliga arter hålls inlåsta - inte tillräckligt väl inlåsta, som vi förstår. Seriens femte avsnitt visar vad som hände på skeppet, och många tittare har önskat att det avsnittet visats först, men för egen del tycker jag att det ligger på rätt plats. Det är en otäck och spännande känsla i sig att se de massakrerade kropparna i det kraschade, öde skeppet och föreställa sig vad som hände. (Vad jag dock fortfarande undrar över är hur besättningen lyckades samla in så många dödliga exemplar med livet i behåll till att börja med.)

De som upptäcker krigsskådeplatsen, och snart också mycket mer än vad de väntat sig, är sanerings- och första hjälpen-personalen som genast kallas in. Vi har fått se hur de lever som mer eller mindre livegna till sin arbetsgivare, en indikation på hur umbärliga människor är i världen vi ser, tillsammans med det faktum att de skickas in i en situation som är livsfarlig även om man inte räknar in de hungriga monster som kommit loss.

En av de nya arterna är extra fascinerande, och tidigt i historien får vi se världen genom dess öga - ja, den är i princip bara ett öga, med slanka starka tentakler som den kan använda för att tvinga in sig i ett nytt värddjur. Snart blir ett underligt stillsamt och stirrande får till något av det kusligaste man kan se, och man kan hoppas att vi får se mycket mer av det i den andra säsong som borde följa. I den cyniska värld som jorden blivit kanske ingen människa längre kan känna sig säker, inte heller de som trodde sig stå över alla lagar.

Flesh av David Szalay

I samtal med andra är István fåordig. "Yeah." "OK." "It's fine." är hans svar även på försök till djuplodande frågor. Inte heller för sig själv kan han sätta ord på sina egna tankar och känslor. Det är en av anledningarna till hur hans väg i livet flera gånger får riktning av vad andra människor får honom att göra. Att det ofta tar emot i början när andra vill ha något av honom blir en del av erfarenheten och efter hand en del av Istváns personlighet.

His mother watches him eat. She isn't eating herself. [...] 'How's school? she asks.

'It's fine,' he says.

'At the parent-teacher last week,' she says. 'They said you seem distracted sometimes.'

He shrugs.

'Your marks have slipped a bit.'

'Yeah?' he says.

'I wonder if it's that you're spending too much time playhing those computer games,' she suggests.

'No,' he says.

'Then?'

'What?'

'I'm just trying to understand,' she says. 'Are you making friends?'

'Yeah.'

'Yeah?'

He nods, not looking at her.

'That's good,' she says.

He isn't sure if she believes him or not.

Inte heller människorna omkring István är särskilt bra på att formulera sig, i synnerhet när ämnena blir brännande. De haltande dialogerna, vilka i sig säger mycket, kompletteras av bättre formulerade ögonblick av insikt.

He realises that the things that are so important to him - the things that happened, and that he saw there, the things that left him feeling that nothing ever would be the same again - they just aren't important here.

Those things have no reality here.

That's what it feels like.

So it makes you feel slightly insane or something, to have those things inside you, when they seem to have no reality here.

David Szalay väljer att skriva om viktiga perioder i Istváns liv; olika år, olika platser, olika erfarenheter. Ungefär mitt i boken är det en känsla av svindel och (kanske) igenkänning när man ser hur annorlunda hans liv har blivit jämfört med tonåren i en ungersk småstad. Men ungefär då börjar de lakoniska replikskiftena kännas uttjatade, och känslan smyger sig på att författaren flyttar runt sin huvudperson som en klippdocka till scener som skall ge maximalt dramatisk effekt, kanske till och med klämma fram en tår hos den mest förhärdade läsare. Trots det är Flesh en välskriven och läsvärd historia om en människa som i slutändan främst har varit en gäst i andra människors liv.

Fler böcker av David Szalay:

All That Man Is

The Cave av Steve Reich och Beryl Korot på Folkoperan

I Abraham möts tre av de stora världsreligionerna. På 1990-talet, med Irakkriget i världsmedvetandet, skapade Steve Reich och Beryl Korot ett allkonstverk som de redan då såg skulle samla lager av betydelse när nya referenspunkter dök upp i samtiden. Här och nu ser vi verkligen det, och det gör det extra givande att se bilder från en tid som nu känns oskuldsfull, och höra ord som inte nödvändigtvis bär på sorg, hat och taggar som de kan göra idag.

Verket inleds med musik som knattrar som en skrivmaskin, medan fem skärmar visar Bibeltexten om Abram, hustrun Sarai och tjänstekvinnan Hagar på engelska, tyska och franska - en variant på den flerspråkighet som hörs i verket. Därefter följer, interfolierat med fler citat ur Bibeln, fem frågor och de svar de har fått:

Who is Abraham?

Who is Sarah?

Who is Hagar?

Who is Ishamel?

Who is Isaac?

I första akten är det judiska forskare som har tillfrågats. Med stor skicklighet och kreativitet har Steve Reich hackat upp deras svar och låter instrumenten följa deras språkmelodi. Det är fascinerande hur deras ord får en högre vikt när de upphöjs till sång - fascinerande och vackert i sin repetitiva stil. De talandes ansikten visas på en av skärmarna, och på liknande sätt som med musiken har Bery Korot klippt ut en detalj i bilden och förstorat den på de övriga skärmarna.

Mot slutet av akten övergår musiken och bilderna i filmer från Hebron; närmandet och sedan instigandet i den byggnad som innesluter grottan Makhpela som har gett verket dess namn. Den grottan köpte Abraham som begravningsplats åt Sarah, han är själv begravd där, och myten säger att han fann att även Adam och Eva var begravda just där.

Andra akten inleds med filmen av en shejk som sjunger Sura 3 ur Koranen, visad på de fem displayerna i original och på de tre europeiska språken. Nu vänds historien ett halvt varv, när arabiska forskare framför hur Abraham var muslim, då han underkastade sig Gud. Men precis som i första akten berättar de också om sina personliga relationer till dessa personer som är viktiga för många - Ismael som är den förstfödde och urfadern till de arabiska stammarna.

Det är litet sorgligt, nästan pinsamt hur tredje aktens amerikanska intervjuobjekt till en början verkar ovetande om Abraham och berättelsen vi fortfarande hör berättas. Det beror ju självklart på vem man väljer att intervjua, men de överraskade kommentarerna speglas även i de diskreta publikdiskussionerna jag kunde höra i pausen. Tack och lov flyttas frågan över till såväl kunniga religionshistoriker som hängivna kyrkobesökare vilka kan ge mer intelligenta och inkännade svar på de fem frågorna. En av dem är glädjande nog den kände vetenskapsmannen Carl Sagan som visar sin goda kunskap om de historiska förhållandena kring Abraham.

Förutom att intervjusvaren skickligt dubbleras och ackompanjeras av orkestern Gränslandet, finns också fyra sångare på scenen som ibland sjunger delar av texten. Den röst som bäst fungerar för det är David Risbergs. Särskilt i andra och tredje akten, då intensiteten i musiken stegras, är det svårt att höra de inspelade svaren, men det går att hänga med väl tack vare det generösa programbladet som man gärna bör läsa innan.

The Cave av Steve Reich och Beryl Korot är verkligen ett mästerverk, och det är inte mindre heroiskt av dirigenten Christian Karlsen att ro det hela i land. För den entusiastiska publiken var detta en upplevelse att minnas.

Länk till Folkoperans sida om The Cave

Yazz Ahmed på Fasching

Med eteriska syntklanger virvlande kring hornet inleder Yazz Ahmed konserten på Fasching med She Stands On The Shore, som handlar om Siduri, en klok gudinna i Gilgamesh-eposet. Därefter följer nästa låt från nya skivan, titelspåret Paradise In The Hold, inledd med stramt trumkomp där trumpeten anslutar, likaså återhållen, men sedan mjukas upp och även mynnar ut i ett vibrafonsolo. Vidare från albumet, vidare i konserten följer Mermaids' Tears, som tyvärr låter litet anonym, med väl mycket eko på trumpeten och en känsla av att alla instrument drar åt olika håll. Det vägs väl upp av sista låten på första set, Her Light, som startar snabbare och bär på en energi som håller i även när ensemblen drar ned på tempot i mitten, och mot slutet släpper in mer kaos i musiken.

Genom hela spelningen berättar Yazz Ahmed kortfattat men generöst om vad som inspirerat hennes musik. Al Naddaha är en - farlig! - egyptisk siren som finns i Nilen, och jo, låten med hennes namn låter gungande och lockande, när trumpet och vibrafon spelar en del unisont, och sedan basisten Dave Manington respektive vibrafonisten Ralph Wyld levererar var sina skitbra solon. Wyld plockar sedan fram två trägalgar omgjorda till stråkar och gnider fram spännande ljud från sidan av vibrafonen. Nu är ekot kring trumpeten väl balanserat och gör soundet bättre. Yazz Ahmed har verkligen skapat en egen och fruktbar jazzfåra med orientaliska harmonier och melodier.

Med syntkomp, arabiska körer och handklapp lotsas vi in i Yazz Ahmeds senaste låt, My Heart Will Not Forget You. Den är en av de låtar som gör sig bättre på aningen bättre på scen än på skiva, då den har mer energi och närvaro än en inspelning. Annars är det tvärtom med en del andra låtar, som tappar i fokus och blir litet lösa i kanterna. Men de två sista låtarna har skärpa och nerv: A Shoal Of Souls som är inspirerad av sufism, av konstnärern som gjort skivomslagen, och av alla som förlorat livet när de försökt korsa Medelhavet eller Engelska kanalen. Låten börjar med ett långt skimrande intro från vibrafon. Trummorna ansluter i en form av marschtakt, och melodierna som ensemblen sedan ger sig ut i är samspelta och sammanhållna. Extranumret The lost Pearl är en skönt gungande, en stafett mellan stämmorna och en lek med rytmer som tydligt och säkert slår om från orientaliska klanger till funk och sedan sätter ett självsäkert stopp på den spännande konserten.

Rejection av Tony Tulathimutte

Hur kan en del människor hitta nya partners på ett ögonblick, medan andra går ensamma i åratal, ja, hela livet? Den första historien i Tony Tulathimuttes bok Rejection handlar om en kille som gör allt helt och hållet rätt för att respektera kvinnor, vara den sorts lyssnande partner som de säger att de vill ha - men ändå blir han aldrig mer än en vän för dem. Novellens titel är The Feminist, och den och hela boken rör sig i en tid från millenieskiftet och framåt, när identitetspolitiken blir en viktig ingrediens, faktiskt den allra viktigaste i hur man definierar sig och framför allt uttrycker sig, i relationer mellan vänner och potentiella älskare. 

Det är en utmaning att inte försöka leta fram de fel hos huvudpersonen som gör honom omöjlig som kärlekspartner. Det är allt för lätt att peka ut något, något som vore helt OK hos en annan person, i en sorts victim-blaming som får en själv att känna sig säkrare. Det är mer givande att engagera sig i den namnlöse huvudpersonen och med honom känna att man gör allt rätt, men ändå får allt fel tillbaka. Boken heter ju ändå Rejection, och alltför ofta är ett avvisande obegripligt för den som utsätts för det. 

Den andra novellen handlar om Alison som även hon tycks fast i en friendzone utan slut. Än en gång går Tulathimutte in i detaljerna av de där mer pinsamma tankarna kring förnedringen av att inte duga, av att inte ha ett intressant liv i den här världen där alla andra tycks ha det. Likheter och skillnader i den manlige och den kvinnliga huvudpersonens erfarenheter får dem att på olika sätt slå tillbaka mot dem som tycks vara en del av det eviga avvisandet.

Huvudpersoner från en novell kommer igen som bifigurer i en annan, som en cirkel av testuggande där man sårar varandra på nya sätt runt och runt utan slut. Man kan invända att när historierna ritas upp som att det är samma halvdussin personer som drabbar varandra så kan det verka som att de har begränsad räckvidd och giltighet för resten av världen, men som vi skall se är den här världen, genomsyrad av internet-närvaro, befolkad av alias som kan ändras av en själv eller andra, så vi kan lika gärna se bokens Alison, Craig, Kant och de andra multiplicerade i tiotusental som skickar sårade och sårande meddelanden till varandra i ett evigt kretslopp.

När novellerna inte uttryckligen handlar om avvisanden, så cirklar kring fenomenet att inte duga eller höra till, med detaljerade inre monologer fulla av känsloanalys, planer för förändring, second-guessing, självhat och tilltagande hat och förakt för omvärlden. Tulathimutte jonglerar skickligt med de obligatoriska kodorden för modern identitetspolitik, även när hans protagonister hamnar på efterkälken, och det är till allra största delen mer underhållande än det låter som. Det är på vippen att bli för mycket i den sista texten, ett appendix i form av ett fiktivt nej tack till boken från ett agglomerat av bokförlag, där de i ytterligare en nivå av detalj i tur och ordning går igenom novellerna och berättar vad som är fel med dem. Där driver Tulathimutte sina självtvivel så hårt in i kaklet att det blir en komisk krasch av Tom & Jerry-kvalitet.

Högt i tak på Playhouse teater

Föräldra/styrelsemötena på Eurekaskolan kan bli mycket långa, eftersom alla beslut skall fattas med konsensus. För visst vill alla sina barns bästa? Jodå, men man är inte alltid överens om vad som är det bästa för barnen. Mindre frågor kan man oftast diskutera sig till en lösning, men nu hamnar en större fråga i allas knä: ett utbrott av påssjuka. Påssjuka, som man kan vaccinera barnen emot, så att sjukan inte sprider sig till något barn vars immunsystem varken kan hantera påssjukan eller dess vaccin. Men - några av föräldrarna är bestämt emot vaccin. Redan i den lilla styrelsen börjar slitningarna.

Humorn i pjäsen Högt i tak börjar i liten skala under styrelsemötet, där huvudmotståndarna försöker framföra argumenten för sin åsikt utan att faktiskt uttala sin egen åsikt. Komiken exploderar sedan när den kompromiss-suktande rektorn ordnar ett zoom-möte för skolans alla föräldrar med en barnläkare som skall förklara nyttan av vaccin. Medan diskussionen pågår någorlunda civiliserat i styrelsegruppen, blippar föräldrarnas kommentarer fram på scen, med alltmer befängda konspirationsteorier som snurrar långt bortom ämnet, och besvaras av alltmer frustrerade motparter och snart övergår i stridsrop och förolämpningar.

Komedi är när man kan bortse från den brutala verkligheten och skratta åt det dråpliga i situationen som presenteras. Men nu gäller det ändå barns liv, och det är bra att pjäsen gör en sväng över allvaret. Vi får se att båda sidor i kriget för eller mot vaccination har personliga erfarenheter som fått dem att göra sina ställningstaganden, och vi får se hur faran kommer in på bara skinnet på de inblandade. Till måste ändå skolan välja en väg, och några som inte accepterar det blir lämnade vid vägkanten. Då bubblar humorn fram igen. Påssjukeåret 2018-2019 är äntligen överståndet! Nu måste vi väl ändå få det lättare under det nya läsåret 2019-2020?

Pjäsen Högt i tak (Eureka day) skrevs och spelades först år 2018, alltså innan Covid-19 skakade om våra samhällen. Det gör att vi, med några års distans, kan se diskussionen genom ett förstoringsglas, med stor brådska och allvar men ännu inte med panik. Det är mycket givande och tänkvärt, och som sagt, därtill också mycket underhållande.

Länk till Playhouse Teaters sida om Högt i tak

Foto: Viktor Kjellberg

Long Story Short

De tre barn som Elliot Cooper och Naomi Schwarz har, har efternamnet Schwooper. Litet lustigt, men den animerade TV-serien Long Story Short gör ingen stor sak av det. En stor sak gör dock var och en i familjen av minsta lilla problem, och har man inte problem så skapar man det. Som matriarken Naomis passiv-aggressiva kommentarer till svärdottern Jen när hon kommer på besök. 

Familjens replikväxlingar är snabba och högljudda, och förmodade förolämpningar tas upp och analyseras i detalj. Det är närmast obegripligt hur en grupp människor kan vara så psykologiskt insiktsfulla och samtidigt så känslomässigt omogna att nästan varje samtal låter som ett gräl. Men det är väl vad man har vuxit upp med, både de vuxna barnen och deras föräldrar, och samtalsstilen återkommer i relationerna till andra utanför familjen, inklusive barnens partners.

Dock, efter första avsnittets munhuggande på hög volym, kommer en stillsam scen från några år längre fram i tiden, där äldste sonen Avi Schwooper tänker tillbaka på ögonblicken med vemod, vilket ger historien djup och en öppning för igenkänning.

Serien hoppar mellan olika tidsperioder både mellan och inom avsnitten. Berättandet ges av viktiga händelser ur familjens liv, och efter hand börjar de olika perspektiven ge en gedigen bild av de olika familjemedlemmarna, dels sedda ur andras synvinklar, dels i form av halvhemliga sanningar från det egna perspektivet om vad som egentligen hände. Lapptäcket av scener formar en helhet.

Det är litet distraherande att några av familjemedlemmarna är så fult tecknade, särskilt när deras röster ges av så extremt vackra människor som Ben Feldman (Avi) och Lisa Edelstein (Naomi). Det högljudda kaoset och ständiga pikarna är något man kan vänja sig vid samtidigt som man lär känna familjen Schwooper och får sympati för dem.

Flashlight av Susan Choi

Susan Choi berättar om människor som av envishet gör saker som gör livet svårare för dem själva. Envishet; stolthet; en blandning av båda med inslag av rädsla och ovilja gentemot omgivningens förväntningar. Anne hade en barndom där familjebanden var mer av kontrakt än en källa till kärlek. Att vid nitton års ålder ge upp det oplanerade barnet till faderns familj verkar ytligt sett inte påverka henne så mycket. Mannen hon senare gifter sig med, Serk, har kommit till USA på stipendium från Japan. Men han är inte japan utan etnisk korean född i Japan, och om han och hans familj alltid setts snett på av grannarna, blir det än tydligare efter andra världskrigets slut.

Med undantag för ett par scener i början och slutet, rör sig bokens handling kronologiskt framåt men med stora hopp om flera år, skiftande fokus mellan huvudpersonerna och några mer överraskande personers perspektiv. Så många av bokens delar handlar om att förlora människor ur sikte, eller förlora ur livet. Serks familj lämnade Japan för löften om ett jordiskt paradis i den nya republiken Nordkorea, men deras brev tillbaka till Serk kom alltmer sällan. Men det stora hålrummet kring vilket boken kretsar är Serks egna försvinnande från en kvällspromenad på stranden med dottern Louise. Det är Louise vi möter i det första kapitlet, sur och ovillig att prata med barnpsykologen som hon tagits till mot sin vilja.

Det är en styrka hur Susan Choi tydligt men neutralt framställer Serks många vredesutbrott - hans ständiga försvarsläge som slår över i ilska är en viktig del av handlingen, men inte den enda och inte den man skall fastna på. Det gör det tydligare hur Louise tar över och vidareutvecklar faderns ständiga ilska när han försvinner, och internaliserar skammen över sin konstiga familj till en upprorisk stolthet som omväxlande hjälper och stjälper henne under uppväxten.

Flashlight är ytterst skickligt skriven, och när man tror att handlingen skall fördjupa sig ännu mer i vad som redan presenterats, flikar Susan Choi in nya sidospår utan att tappa djup eller sammanhang. I efterhand går det ändå att fundera på om Louise och Serk skildrades med alltför stor sympati trots sina upprepade elakheter mot människorna de möter. Av de tre familjemedlemmarna som är så fast i sitt gemensamma oförstående mot varandra är det modern Anne som hamnar i kläm mellan sin arga man och sin arga dotter. Hennes sorg får bara litet utrymme mellan kapitlen med tilltagande spänning. Fast just därför blir boken bara än mer trovärdig.

Republiken Lycka på Uppsala Stadsteater

Av alla spända familjemiddagar som gestaltats på scen genom århundraden hör Martin Crimps till de mest underliga. Varje familjemedlem har sitt eget manér, och med sina konstiga peruker och struttande rörelser ser de ut som om en tecknad film som fått liv. Det är jul, och systrarna Debbie och Hazel grälar för att den höggravida Debbie fått alla julklappar hon önskat sig. (Av vem?) Kläder och inredning tyder på ett maxat 1980-tal, och flickornas gräl kan mappas till pjäsens tema om en individualism och materialism som gått överstyr. Än mer pang på temat är matriarken Margarets imponerande cyniska drapa om att åka i taxi och njuta av att andra bara har råd att ta bussen.

Efter fler meningsutbyten och monologer som målar upp hur självupptagna och underliga familjemedlemmarna är, kliver morbror Bob in genom dörren och brer ytterligare ett lager förakt över de närvarande. Och han är ändå bara en budbärare för sin fru Madeleine som sitter kvar i bilen för att hon hatar familjen så mycket. Men så gör även hon entré, med utseende som en sexrobot med överdrivna erotiska attribut, men med överlägsen styrka och självsäkerhet när hon tar förolämpningarna till en ny nivå. Det är otäckt men fascinerande att se henne stöka om i familjen, vilken hamnar i gungning.

Ovanstående kan låta konstigt och avskräckande, men är väl genomfört och så absurt att det blir en läskig och komisk upplevelse. Däremot är andra akten otroligt jobbig och tråkig. Fem olika Friheter presenteras och perverteras av skådespelarna i en meta-framställning där repliker plockas upp och förvrängs. Att "friheterna" som tas upp låter löjliga när de har drivits med in absurdum betyder inte att de är meningslösa i sin ursprungliga tolkning, eller att människor är slavar under ett tvång att följa dem. Visst skulle det kunna vara en tankeställare, men när varje tablå pågår alltför länge och utmynnar i en irriterande sång så sjunker intresset till under noll.

I sista akten återkommer sexroboten Madeleine, nu ännu mer skrämmande som assistent till en förvirrad och rädd Bob. När hon säger att han skall tala till sina undersåtar, är det en uppfylld dröm om att vara kung över andra som vi hör rapare prata om i hipp-hopp-låtar? Men det verkar inte ha varit Bobs dröm. Litet lyckligare verkar han när de ger sig ut i rymden, en färd som blir till en hämndaktion på alla dem som inte trodde på rymdresenären. Hmm. Mellan hämndplaner i pojkrummet och IT-miljardärer som tävlar i att bygga rymdskepp som penisförlängare, så finns det fortfarande människor som genuint drömmer om att flyga ut och utforska rymden. Hoppas vi får behålla våra äkta drömmar.

Den extrema konstigheten speciellt i första akten är härligt omtumlande och underhållande. Men det är alltför förenklat att se individualismen som skyldig till allt som händer i pjäsen Republiken Lycka; familjehemligheter, perversioner och avundsjuka har alltid funnits, här får de bara ett grällt 80-talsutseende. Ändå: familjer som grälar och luftar sin smutsiga byk är ett återkommande och till och med populärt tema på teaterns tiljor, och med undantag för den tråkiga andra akten är det här en brutalt galen variant på det som en del kommer att hata, andra älska.

Länk till Uppsala Stadsteaters sida om Republiken Lycka

Foto: Sören Vilks

Bad Thoughts

Bad Thoughts är en komediserie där extremt disparata sketcher länkas ihop med varandra (ibland). Det kan ske i en direkt övergång, eller knytas samman i ett senare avsnitt, och ofta händer båda sakerna på samma gång eftersom avsnitten ofta avslutas med en cliffhanger som fortsätter i nästa avsnitt. Och med fortsätter vill jag understryka att historierna ofta fyller nästan hela avsnittet, och än mer vill jag understryka att de alltsomoftast bygger på generande-sex- och bajs-humor, och driver ett extremt cringe-skämt in absurdum. Så Bad Thoughts kommer inte att falla alla i smaken.

En annan vinkling får humorn av att upphovsmakaren Tom Segura uppträder som sig själv i flera sketcher, och då blir påhoppad av folk som blivit förolämpade av hans tidigare skämt. Flera kända skådespelare som Dan Stevens och Shea Whigham gör mindre roller i serien, och andra som Jimmy Kimmel spelar sig själva.

Enligt min mening är humorn som mest lyckad när en hämndfantasi, som i en välanpassad människas liv skulle blixtra till och försvinna, blir starten på en riktigt stor och noggrant genomförd hämnd i verkliga livet, där en stor mängd människor involveras ofta med brutala konsekvenser. Cringe-humorn är en nyttig övning i var ens egna gränser går. För egen del är jag inte säker på att jag kommer att se vidare när nästa säsong av Bad Thoughts kommer.

Eurotrash av Christian Kracht

'När modern ber Christian att komma till henne i Zürich tränger sig minnena på honom från alla håll. Knappt har han landat och tagit in på hotellet, så upprepas i hans tankar familjens historia under nittonhundratalet och kors och tvärs genom Centraleuropa. Den är full av besök och boende på lyxresorter, förbindelser med politiska spelare som lyckats överleva sina befläckade insatser under krigstiden, ostentativ rikedom, och BDSM-hålor med nazistiska övertoner såväl i hemlandet som på andra sidan Atlanten. Även moderns och Christians egna sorger över övergrepp i barndomen behandlas nästan i förbifarten, som ytterligare några av de många kränkningar som de smutsiga affärerna och ansamlandet av rikedom utgör i sig själva.

Varvat med minnena kommer nedgörande utsagor om människorna han träffar, Zürich, Schweiz, schweizare, omgivningarna han befinner sig i - specifikt, träffsäkert, så intensiva att det blir till kolsvart humor. De cyniska tankarna slutar inte att komma när han anländer till sin mors nedgångna hem, men de mjukas ändock upp av en liten ömhet inför modern. Dialogen är rättfram, även när moderns begynnande demens gör henne blind för vad som faktiskt pågår, och i ett par situationer är det hennes hårdhet som räddar dem båda. De ger sig ut på en road trip och styr kosan hit och dit efter vart modern vill, eller då och då till helt andra ställen eftersom Christian i hemlighet avstyr de vildaste idéerna. Kanske är modern fullt medveten om att han förskönar världen med vita lögner, då hon så ofta ber honom att berätta nya, osannolika historier för henne.

Boken Eurotrash är lika mycket en road movie genom ett depraverat europeiskt nittonhundratal, i full gas och sladdande hit och dit genom klass- rums- och tidsmarkörer, och det är intensivt och underhållande.

Motståndets melankoli på Dramaten

Redan tidigt i pjäsen får vi höra om den fasansfulla eruptionen av våld som tar fru Pflaums liv på ett brutalt sätt. Men vi får också se hennes son Valuska lyckligt leende när han dirigerar sina medspelare till att framföra solens, jordens och månens rörelser över himlavalvet - en första gång, för tablån kommer att upprepas två gånger till.

Vi får några fler omtag av andra scener, eller bara repliker. Det är inte helt klart vad det greppet är tänkt att betyda, inte heller planen bakom omklippningen av handlingen i boken som pjäsen bygger på. Det raska hoppet till det grymma plundringståget gör att vi förlorar den långsamma, litet mystiska uppbyggnaden mot urladdningen och den typiska östeuropeiska känslan av stillastående och meningslöshet som László Krasznahorkai fångade så väl i sin bok. En svensk folkdräkt och en palestinaflagga är litet slentrianmässigt upphängda på var sin vägg i det kala scenrummet, som för att pressa på pjäsen ett annat, övertydligt politiskt budskap om att man kan använda en katastrof för att styra över makten till sig själv. 

Trots att pjäsens karaktärer får förklara sig i en serie av monologer, och trots goda insatser av skådespelarna, får de olika personerna inte tillräckligt starka personligheter eller ens intellektuellt djup, när det är tänkt att ställa deras förhållningssätt mot varandra. Den här uppsättningen känns som flera misslyckade försök som mynnar ut i en missad chans.

Länk till Dramatens sida om Motståndets melankoli

Oslo 1985

När Siri Ihle får ett spännande jobb på NRK, flyttar hon ut med barnen från kollektivet för att bo närmare arbetet. Men huset de har skaffat ligger på Vestkanten i Oslo, där rika eller snarare nyrika norrmän har flashiga villor med pool. Några år in på det härliga åttiotalet stoltserar man med sina prylar och TV-serier från USA. Kulturchocken för familjen Ihle blir stor, och var och en av dem hanterar den på olika sätt.

Lillkillen Ole Martin har lärt sig att hemgjort är bra, men den He-Man-figur han täljer i trä duger inte åt de skrattande klasskompisarna. När Ole Martin råkar få en hållhake på grannkillen Preben slår han över och blir inte bara en hängiven TV-serietittare, utan faktiskt en ganska hänsynslös översittare i sin annars så charmiga småpojksentusiasm.

Storasyster Simone tar sig an att problematisera vad som står i skolans läroböcker med sina egna kunskaper om kapitalet och makten över produktionsmedlen. Dock får hon mothugg av klasskamraten Liv, som har rakt motsatta åsikter och lika vältaligt som Simone kan försvara dem. De båda blir vänner i glädjen över att möta en intellektuell jämlike, och Simone börjar också att påverkas av Livs argument. Men hjelp - Livs familj röstar ju på Fremskrittspartiet!

På NRK möter Siri lika höga vågor av liberalism, frihetlighet och längtan efter mode, musik och snygga prylar. Hon sliter hårt för att hålla emot och låta programmet uppmana till kritiskt tänkande och motstånd mot bara sköljas med i köplusten. Diskussionerna och motsättningarna blir inte mindre i hemmet, där barnen drar åt nya håll. Det är fint att serien, och inte minst skådespelerskan Pernille Sørensen, ger Pernille en värdighet och förståelig önskan att hålla emot de starka lockelserna att bara köpa och köpa. Visst var det skönt på riktigt på 80-talet att få hänge sig åt det man tyckte var läckert och spännande, men litet mer eftertanke kan man efterlysa, mer och mer ju längre det går. 

Medan Oslo 1985 är rolig och underhållande ger serien också en bra känsla, litet tillspetsad, för vad som stod och vägde för fyrtio år sedan. (Det vill säga, matematiken fungerar inte här för vi vet ju att åttiotalet bara var tjugo år sedan, och alltid kommer att vara bara tjugo år sedan. Och det kan komma tillbaka när som helst, med sprayat hår, rosa kjolar och spetshandskar.)