Redan tidigt i pjäsen får vi höra om den fasansfulla eruptionen av våld som tar fru Pflaums liv på ett brutalt sätt. Men vi får också se hennes son Valuska lyckligt leende när han dirigerar sina medspelare till att framföra solens, jordens och månens rörelser över himlavalvet - en första gång, för tablån kommer att upprepas två gånger till.
Vi får några fler omtag av andra scener, eller bara repliker. Det är inte helt klart vad det greppet är tänkt att betyda, inte heller planen bakom omklippningen av handlingen i boken som pjäsen bygger på. Det raska hoppet till det grymma plundringståget gör att vi förlorar den långsamma, litet mystiska uppbyggnaden mot urladdningen och den typiska östeuropeiska känslan av stillastående och meningslöshet som László Krasznahorkai fångade så väl i sin bok. En svensk folkdräkt och en palestinaflagga är litet slentrianmässigt upphängda på var sin vägg i det kala scenrummet, som för att pressa på pjäsen ett annat, övertydligt politiskt budskap om att man kan använda en katastrof för att styra över makten till sig själv.
Trots att pjäsens karaktärer får förklara sig i en serie av monologer, och trots goda insatser av skådespelarna, får de olika personerna inte tillräckligt starka personligheter eller ens intellektuellt djup, när det är tänkt att ställa deras förhållningssätt mot varandra. Den här uppsättningen känns som flera misslyckade försök som mynnar ut i en missad chans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar