Rejection av Tony Tulathimutte

Hur kan en del människor hitta nya partners på ett ögonblick, medan andra går ensamma i åratal, ja, hela livet? Den första historien i Tony Tulathimuttes bok Rejection handlar om en kille som gör allt helt och hållet rätt för att respektera kvinnor, vara den sorts lyssnande partner som de säger att de vill ha - men ändå blir han aldrig mer än en vän för dem. Novellens titel är The Feminist, och den och hela boken rör sig i en tid från millenieskiftet och framåt, när identitetspolitiken blir en viktig ingrediens, faktiskt den allra viktigaste i hur man definierar sig och framför allt uttrycker sig, i relationer mellan vänner och potentiella älskare. 

Det är en utmaning att inte försöka leta fram de fel hos huvudpersonen som gör honom omöjlig som kärlekspartner. Det är allt för lätt att peka ut något, något som vore helt OK hos en annan person, i en sorts victim-blaming som får en själv att känna sig säkrare. Det är mer givande att engagera sig i den namnlöse huvudpersonen och med honom känna att man gör allt rätt, men ändå får allt fel tillbaka. Boken heter ju ändå Rejection, och alltför ofta är ett avvisande obegripligt för den som utsätts för det. 

Den andra novellen handlar om Alison som även hon tycks fast i en friendzone utan slut. Än en gång går Tulathimutte in i detaljerna av de där mer pinsamma tankarna kring förnedringen av att inte duga, av att inte ha ett intressant liv i den här världen där alla andra tycks ha det. Likheter och skillnader i den manlige och den kvinnliga huvudpersonens erfarenheter får dem att på olika sätt slå tillbaka mot dem som tycks vara en del av det eviga avvisandet.

Huvudpersoner från en novell kommer igen som bifigurer i en annan, som en cirkel av testuggande där man sårar varandra på nya sätt runt och runt utan slut. Man kan invända att när historierna ritas upp som att det är samma halvdussin personer som drabbar varandra så kan det verka som att de har begränsad räckvidd och giltighet för resten av världen, men som vi skall se är den här världen, genomsyrad av internet-närvaro, befolkad av alias som kan ändras av en själv eller andra, så vi kan lika gärna se bokens Alison, Craig, Kant och de andra multiplicerade i tiotusental som skickar sårade och sårande meddelanden till varandra i ett evigt kretslopp.

När novellerna inte uttryckligen handlar om avvisanden, så cirklar kring fenomenet att inte duga eller höra till, med detaljerade inre monologer fulla av känsloanalys, planer för förändring, second-guessing, självhat och tilltagande hat och förakt för omvärlden. Tulathimutte jonglerar skickligt med de obligatoriska kodorden för modern identitetspolitik, även när hans protagonister hamnar på efterkälken, och det är till allra största delen mer underhållande än det låter som. Det är på vippen att bli för mycket i den sista texten, ett appendix i form av ett fiktivt nej tack till boken från ett agglomerat av bokförlag, där de i ytterligare en nivå av detalj i tur och ordning går igenom novellerna och berättar vad som är fel med dem. Där driver Tulathimutte sina självtvivel så hårt in i kaklet att det blir en komisk krasch av Tom & Jerry-kvalitet.