Av alla spända familjemiddagar som gestaltats på scen genom århundraden hör Martin Crimps till de mest underliga. Varje familjemedlem har sitt eget manér, och med sina konstiga peruker och struttande rörelser ser de ut som om en tecknad film som fått liv. Det är jul, och systrarna Debbie och Hazel grälar för att den höggravida Debbie fått alla julklappar hon önskat sig. (Av vem?) Kläder och inredning tyder på ett maxat 1980-tal, och flickornas gräl kan mappas till pjäsens tema om en individualism och materialism som gått överstyr. Än mer pang på temat är matriarken Margarets imponerande cyniska drapa om att åka i taxi och njuta av att andra bara har råd att ta bussen.
Efter fler meningsutbyten och monologer som målar upp hur självupptagna och underliga familjemedlemmarna är, kliver morbror Bob in genom dörren och brer ytterligare ett lager förakt över de närvarande. Och han är ändå bara en budbärare för sin fru Madeleine som sitter kvar i bilen för att hon hatar familjen så mycket. Men så gör även hon entré, med utseende som en sexrobot med överdrivna erotiska attribut, men med överlägsen styrka och självsäkerhet när hon tar förolämpningarna till en ny nivå. Det är otäckt men fascinerande att se henne stöka om i familjen, vilken hamnar i gungning.
Ovanstående kan låta konstigt och avskräckande, men är väl genomfört och så absurt att det blir en läskig och komisk upplevelse. Däremot är andra akten otroligt jobbig och tråkig. Fem olika Friheter presenteras och perverteras av skådespelarna i en meta-framställning där repliker plockas upp och förvrängs. Att "friheterna" som tas upp låter löjliga när de har drivits med in absurdum betyder inte att de är meningslösa i sin ursprungliga tolkning, eller att människor är slavar under ett tvång att följa dem. Visst skulle det kunna vara en tankeställare, men när varje tablå pågår alltför länge och utmynnar i en irriterande sång så sjunker intresset till under noll.
I sista akten återkommer sexroboten Madeleine, nu ännu mer skrämmande som assistent till en förvirrad och rädd Bob. När hon säger att han skall tala till sina undersåtar, är det en uppfylld dröm om att vara kung över andra som vi hör rapare prata om i hipp-hopp-låtar? Men det verkar inte ha varit Bobs dröm. Litet lyckligare verkar han när de ger sig ut i rymden, en färd som blir till en hämndaktion på alla dem som inte trodde på rymdresenären. Hmm. Mellan hämndplaner i pojkrummet och IT-miljardärer som tävlar i att bygga rymdskepp som penisförlängare, så finns det fortfarande människor som genuint drömmer om att flyga ut och utforska rymden. Hoppas vi får behålla våra äkta drömmar.
Den extrema konstigheten speciellt i första akten är härligt omtumlande och underhållande. Men det är alltför förenklat att se individualismen som skyldig till allt som händer i pjäsen Republiken Lycka; familjehemligheter, perversioner och avundsjuka har alltid funnits, här får de bara ett grällt 80-talsutseende. Ändå: familjer som grälar och luftar sin smutsiga byk är ett återkommande och till och med populärt tema på teaterns tiljor, och med undantag för den tråkiga andra akten är det här en brutalt galen variant på det som en del kommer att hata, andra älska.
 |
| Foto: Sören Vilks |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar