Med eteriska syntklanger virvlande kring hornet inleder Yazz Ahmed konserten på Fasching med She Stands On The Shore, som handlar om Siduri, en klok gudinna i Gilgamesh-eposet. Därefter följer nästa låt från nya skivan, titelspåret Paradise In The Hold, inledd med stramt trumkomp där trumpeten anslutar, likaså återhållen, men sedan mjukas upp och även mynnar ut i ett vibrafonsolo. Vidare från albumet, vidare i konserten följer Mermaids' Tears, som tyvärr låter litet anonym, med väl mycket eko på trumpeten och en känsla av att alla instrument drar åt olika håll. Det vägs väl upp av sista låten på första set, Her Light, som startar snabbare och bär på en energi som håller i även när ensemblen drar ned på tempot i mitten, och mot slutet släpper in mer kaos i musiken.
Genom hela spelningen berättar Yazz Ahmed kortfattat men generöst om vad som inspirerat hennes musik. Al Naddaha är en - farlig! - egyptisk siren som finns i Nilen, och jo, låten med hennes namn låter gungande och lockande, när trumpet och vibrafon spelar en del unisont, och sedan basisten Dave Manington respektive vibrafonisten Ralph Wyld levererar var sina skitbra solon. Wyld plockar sedan fram två trägalgar omgjorda till stråkar och gnider fram spännande ljud från sidan av vibrafonen. Nu är ekot kring trumpeten väl balanserat och gör soundet bättre. Yazz Ahmed har verkligen skapat en egen och fruktbar jazzfåra med orientaliska harmonier och melodier.
Med syntkomp, arabiska körer och handklapp lotsas vi in i Yazz Ahmeds senaste låt, My Heart Will Not Forget You. Den är en av de låtar som gör sig bättre på aningen bättre på scen än på skiva, då den har mer energi och närvaro än en inspelning. Annars är det tvärtom med en del andra låtar, som tappar i fokus och blir litet lösa i kanterna. Men de två sista låtarna har skärpa och nerv: A Shoal Of Souls som är inspirerad av sufism, av konstnärern som gjort skivomslagen, och av alla som förlorat livet när de försökt korsa Medelhavet eller Engelska kanalen. Låten börjar med ett långt skimrande intro från vibrafon. Trummorna ansluter i en form av marschtakt, och melodierna som ensemblen sedan ger sig ut i är samspelta och sammanhållna. Extranumret The lost Pearl är en skönt gungande, en stafett mellan stämmorna och en lek med rytmer som tydligt och säkert slår om från orientaliska klanger till funk och sedan sätter ett självsäkert stopp på den spännande konserten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar