The Night Guest av Hildur Knútsdóttir

Iðunn vaknar varje morgon utmattad och med värk i kroppen. Vissa dagar hittar hon svårbegripliga blåmärken, till och med en blodfläck på huden. Upprepade besök hos läkare ger inga indikationer på att något kan vara fel. Det är först när Iðunn glömmer ta av sin stegräknare på kvällen, och vaknar upp nästa dag med 40 000 nya steg, som hon själv börjar ana att något är väldigt underligt.

Det är visserligen bra att boken The Night Guest inte genast tar steget till "det är något övernaturligt som händer!" utan låter sin huvudperson och alla omkring henne försöka utreda händelserna rationellt. Men det betyder också att nästan hela första halvan av boken upptas av vardagliga händelser som, i mina ögon, är irriterande på flera sätt. I interaktioner med andra människor låter Iðunn i sina replier och egna tankar som ett evigt offer för andras påflugenhet, men har själv en otrevligt dömande blick på sin omgivning.

"You're really happy," says Stína after lunch. There is an accusing tone in her voice as she sits and stares at me suspiciously. I evaluate her in return, contemplating how awful that lipstick is for her skin tone and how she has too much foundation between her eyes.

Personskildringarna och de inkastade tidsmarkörerna är genomgående väldigt ytliga och bidrar inte till någon sammanhängande förståelse för världen utanför Iðunns lägenhet. Mer spännande är mysteriet som utgår just därifrån, men även där sker upptäckterna långsamt och de möjliga förklaringar som berättelsen slutar med är även de osammanhängande och otillräckliga. Visst kan man uppskatta en övernaturlig berättelse som inte ger svar på alla frågor, men när den från början är så löst konstruerad som The Night Guest är det svårt att ha tilltro till att författaren hade något att säga mer än att skriva ihop några läskiga scener.