Motståndets melankoli av László Krasznahorkai

De fyra människor vi i tur och ordning möter är varandras motsatser på olika sätt. Den första vi följer är fru Pflaum, på ett tåg på väg hem efter ett besök hos vänner. Vi känner med henne hur trängd och uttittad hon är av människorna i vagnen, de ohyfsade och till och med hotfulla medpassagerarna, och den växande paniken när försöken att hålla sig obemärkt leder till fler påstötningar. Väl hemma i säkerhet märks tryggheten och lyckan desto bättre i de lyriska beskrivningarna av det omsorgsfullt inredda hemmet.

Likaså tillfreds inom sina fyra väggar är fru Eszter, men hon har ambitioner som sträcker sig ut över hela staden. Det är några saker som måste sättas igång för att hennes planer skall gå i lås, och för den sakens skull använder hon sig av fru Pflaums son Valuska. Han är en misslyckad stackare i livet, men han känner sig befryndad med himlakropparna vars rörelser han så gärna illustrerar bland de andra fullegubbarna på haket "P-feffers", och går själv i vida cirklar runt i staden. Tillbaka kommer han till herr Eszter, som i stort sett är sängbunden men också i tanken rör sig i himlasfärer tack vare den älskade musiken.

Saker är på väg att hända i staden. Halvkonstiga järtecken har föregått en cirkus ankomst i staden. Den ovanliga cirkusen förevisar Världens Största Jätteval, och hur smått det än kan verka för oss läsare utövar den en dragningskraft på ortsborna. Men folksamlingen väcker oro; där verkar också finnas skummare typer. 

László Krasznahorkais prosa är full av citattecken kring vad som berättas, och man får växla mellan att ignorera dem för att läsningen skall flyta på, och studera vad de säger eller hoppar över för att förstå författarens intentioner. Ibland är det nog meningen att vi skall förstå att de är rena citat från tankar eller uttalanden från personen i fokus. Andra gånger är det som en gardering från berättarrösten, att så här skulle jag inte uttrycka mig själv men det är ett begrepp eller en laddning i formuleringen som i sig säger något om tillståndet. 

Den framvällande ordmassan är på samma gång både utjämnad och nyansrik. Av de löpande meningarna med få radbrytningar förstår vi att livet i staden är monotont, människor har sina platser i hackordningen och inte mycket ändras. Men när de omvälvande händelserna väl sker så ökar trycket i berättelsen utan att formatet uttryckligen behöver visa på det. Det dagliga eländet är underförstått i människornas jämnmod, litet humor går det att se i det, men också sorg. Vad blev det av människorna som drogs in i fru Eszters ambitioner? Kan man någonsin städa upp utan att skada andra?

Fler böcker av László Krasznahorkai:

Satantango