Redan från första tonerna fascinerar den, Philip Glass musik med den framåtdrivande rörelsen från orkestern och Thomas Volles vackra röst som mjukt lägger sig ovanpå. Det är bara skönt att slippa lyssna efter orden och låta sig bäras med av sången på sanskrit, även om den projicerade svenska översättningen presenterar varje ny scen.
Musiken är uppbyggd av skalövningsliknande figurer som upprepas länge, med förskjutningar i taktlängden som skapar en långsam dynamik. Människorna sjunger ofta i långa fraser, också de om och om igen. Operans första scen där guden Krishna talar med prinsen Arjuna inför ett förhistoriskt slag har slagit an tonen av en evig kamp, fastän de följande scenerna är baserade på de konkreta händelser som leder fram till Mahatma Gandhis ickevåldsuppror mot den orättvisa behandlingen av indier i Sydafrika, Satyagraha.
Lika meditativ som musiken är de fysiska inslagen på scenen, där begåvade medspelare från Cirkus Cirkör gestaltar aspekter av varje scen. Från min plats på balkongen har jag utmärkt överblick: de fysiska akterna framstår som lätta exakt samtidigt som man kan se vilken ansträngning som ligger bakom. Den synen går att applicera på scenen på Tolstoj-farmen, där ett arbete pågår som säkert är slitsamt men som utförs med säkerhet och stolthet av arbetarna.
De fysiska bedrifterna är imponerande, men inte inprånglade som publikfrieri utan ytterst skickligt integrerade i handlingen. Minst lika fängslande som människorna som verkar trotsa tyngdlagen, är den ständigt närvarande kistan som hissas upp och sätts i rotation så att de tre delarna bildar en konstant växlande stjärnform.
Jag är ytterligt stolt och tacksam över att bo i en stad där man väljer att sätta upp ett verk som Philip Glass Satyagraha, och desto mer lycklig över att det är gjort så starkt, vackert och engagerande. En kväll med Satyagraha är något att minnas för alltid, och jag skall ta tillfället att se operan minst en gång till under spelsäsongen. En så välgjord och unik uppsättning bör man inte missa!
Länk till Folkoperans sida om Satyagraha
Musiken är uppbyggd av skalövningsliknande figurer som upprepas länge, med förskjutningar i taktlängden som skapar en långsam dynamik. Människorna sjunger ofta i långa fraser, också de om och om igen. Operans första scen där guden Krishna talar med prinsen Arjuna inför ett förhistoriskt slag har slagit an tonen av en evig kamp, fastän de följande scenerna är baserade på de konkreta händelser som leder fram till Mahatma Gandhis ickevåldsuppror mot den orättvisa behandlingen av indier i Sydafrika, Satyagraha.
Lika meditativ som musiken är de fysiska inslagen på scenen, där begåvade medspelare från Cirkus Cirkör gestaltar aspekter av varje scen. Från min plats på balkongen har jag utmärkt överblick: de fysiska akterna framstår som lätta exakt samtidigt som man kan se vilken ansträngning som ligger bakom. Den synen går att applicera på scenen på Tolstoj-farmen, där ett arbete pågår som säkert är slitsamt men som utförs med säkerhet och stolthet av arbetarna.
De fysiska bedrifterna är imponerande, men inte inprånglade som publikfrieri utan ytterst skickligt integrerade i handlingen. Minst lika fängslande som människorna som verkar trotsa tyngdlagen, är den ständigt närvarande kistan som hissas upp och sätts i rotation så att de tre delarna bildar en konstant växlande stjärnform.
Jag är ytterligt stolt och tacksam över att bo i en stad där man väljer att sätta upp ett verk som Philip Glass Satyagraha, och desto mer lycklig över att det är gjort så starkt, vackert och engagerande. En kväll med Satyagraha är något att minnas för alltid, och jag skall ta tillfället att se operan minst en gång till under spelsäsongen. En så välgjord och unik uppsättning bör man inte missa!
Länk till Folkoperans sida om Satyagraha
 |
| Foto: Markus Gårder |
2 kommentarer:
En väldigt modernistisk opera med sin monokroma estetik, sanskritsång och vediska mystik. Vacker men (väldigt) repetetiv sång som accentueras av scenframträdanden och hantering av (minimalistisk) dekor som utförs långsamt, metodiskt och precist. Akrobaterna fångar uppmärksamheten med sina halsbrytande och vackra konster och hjälper en att svepas med i de tre timmarna musik.
Det var en skön upplevelse att se om föreställningen två år senare, och jag hoppas faktiskt att den kommer tillbaka fler gånger så att jag kan se den varje år!
Skicka en kommentar