Låt oss plocka fram alla gamla Marvel-superhjältar som kan fylla en actionfilm med någorlunda mycket handling och spännande effekter! Jag tycker verkligen om räckan med superhjältefilmer som listigt hakar i varandra så att man vill se alla för att få tips till vad som kommer att hända med Avengers och S.H.I.E.L.D., och efter succén med det osannolika gänget i Guardians of the Galaxy förra året har varken Marvel eller biopubliken anledning att tveka. Filmen Ant-Man innehåller många referenser till Avengers, speciellt Captain America, vilket stryker oss som samlar ledtrådar medhårs.
Men visst är den drivande historien i Ant-Man litet extra tunn. På 1980-talet bestämde den framgångsrike forskaren Hank Pym att hans uppfinning var för farlig för att släppas lös i världen, och gömde undan både den och sig själv. Trots att filmen dröjer med avslöjandet gissar vi vad det handlar om: en dräkt som kan krympa sig själv och sin bärare till en myras storlek, men behålla tyngden och kraften hos en människa. Med alla andra dödsbringande vapen och människomodifikationer i Marvels universum är det svårt att hålla med om att just det här är det farligaste man kan tänka sig, särskilt när det framförs av den knarrande trägubben Michael Douglas som spelar Hank Pym.
Men en sista stöt måste det bli, både för Hank Pym och den nye myrmannen han letat upp, Scott Lang, och även för Pyms motsträviga dotter Hope van Dyme (Evangeline Lilly) som med all rätt känner sig ignorerad av sin far. Så det blir ett svindlande myr-äventyr såväl bland dataservrar och högteknologiska övervakningssystem som bland underjordiska myrgångar och leksakståg. Det roligaste med Ant-Man är när handlingen pågår på den lilla nivån, när vardagsföremålen blir stora som hus och ett dansgolv är en dödlig hinderbana.
Stämningen i Ant-Man är lättsam med ett stråk av allvar - Scott Lang har suttit i fängelse och får inte träffa sin älskade lilla dotter. Paul Rudd är rätt person för rollen som en underdog med en plan, och med en skämtsam personlighet som backas upp av halvklantiga bifigurer. Blandningen av humor och action är inte lika gnistrande som i Guardians of the Galaxy, men Ant-Man är ändå en feelgood-film ur ett nytt perspektiv.
Ovidkommande fotnot:
Evangeline Lilly verkar gilla korta män! Förutom Ant-Man flirtade hon ju med den snyggaste dvärgen i Hobbit-filmerna. Innan det sägs hon ha haft ett förhållande med Lost-medspelaren Dominic Monaghan, som ju spelade hoben Merry i Sagan om Ringen. Små killar kan vara till stor glädje!
Men visst är den drivande historien i Ant-Man litet extra tunn. På 1980-talet bestämde den framgångsrike forskaren Hank Pym att hans uppfinning var för farlig för att släppas lös i världen, och gömde undan både den och sig själv. Trots att filmen dröjer med avslöjandet gissar vi vad det handlar om: en dräkt som kan krympa sig själv och sin bärare till en myras storlek, men behålla tyngden och kraften hos en människa. Med alla andra dödsbringande vapen och människomodifikationer i Marvels universum är det svårt att hålla med om att just det här är det farligaste man kan tänka sig, särskilt när det framförs av den knarrande trägubben Michael Douglas som spelar Hank Pym.
Men en sista stöt måste det bli, både för Hank Pym och den nye myrmannen han letat upp, Scott Lang, och även för Pyms motsträviga dotter Hope van Dyme (Evangeline Lilly) som med all rätt känner sig ignorerad av sin far. Så det blir ett svindlande myr-äventyr såväl bland dataservrar och högteknologiska övervakningssystem som bland underjordiska myrgångar och leksakståg. Det roligaste med Ant-Man är när handlingen pågår på den lilla nivån, när vardagsföremålen blir stora som hus och ett dansgolv är en dödlig hinderbana.
Stämningen i Ant-Man är lättsam med ett stråk av allvar - Scott Lang har suttit i fängelse och får inte träffa sin älskade lilla dotter. Paul Rudd är rätt person för rollen som en underdog med en plan, och med en skämtsam personlighet som backas upp av halvklantiga bifigurer. Blandningen av humor och action är inte lika gnistrande som i Guardians of the Galaxy, men Ant-Man är ändå en feelgood-film ur ett nytt perspektiv.
Ovidkommande fotnot:
Evangeline Lilly verkar gilla korta män! Förutom Ant-Man flirtade hon ju med den snyggaste dvärgen i Hobbit-filmerna. Innan det sägs hon ha haft ett förhållande med Lost-medspelaren Dominic Monaghan, som ju spelade hoben Merry i Sagan om Ringen. Små killar kan vara till stor glädje!
1 kommentar:
- Logiska luckor?
- Ja.
- Underhållande ändå?
- Ja.
Skicka en kommentar