The Drowned World av J G Ballard

Temperaturen har stigit, och vattenytan likaså. Jordens städer ligger till största delen under vatten, med några högre byggnader som sticker upp ur det grumliga vattnet. Kerans och den militära enheten han arbetar med håller till, får vi reda på efter halva boken, ovanför det som tidigare var London. Några få människor har minnen av hur städerna såg ut innan de lades under vatten. Nu har gator och hus övertagits av vattenväxter, djur och sand. Fascinationen i beskrivningarna av hur monumenten från den forna civilisationen täcks av sega algtrådar och endast skymtar i det mörka vattnet smittar av sig på läsaren.

Dekadensen fortgår ovan vattnet, i de övergivna takvåningar där Kerans och hans tidvisa älskarinna Beatrice lever bland dyrbara föremål - förr så dyrbara, i alla fall. Att världen går mot kväll färgar av sig på livsstilen. Militären är på väg att dra sig norrut, för att undkomma den stigande hettan, men Kerans överväger att stanna kvar och till och med dra söderut.

Redan är temperaturerna så höga att det är svårt att klara sig utan luftkonditionering. Den tilltagande värmen och det stigande vattnet håller på att föra jorden tillbaka till omständigheterna för Trias-perioden - och jätteödlorna som levde då har börjat dyka upp igen. Dessutom pågår förändringar i människornas sinnen - kanske är mänskligheten på väg att regrediera evolutionärt.

Det är intressant att se hur tankarna om en klimatkatastrof hanteras i boken The Drowned World, skriven 1962. På 1960- och '70-talet fanns en drogromantik och en öppenhet för att människan skulle förändras av sinnesutvidgande droger. Idéerna som JG Ballard framför går att avfärda rent vetenskapligt, men ger en intressant berättelse. Den tröga undergångsstämningen i boken är, om inte lockande så i alla fall fängslande. Historien är kort men inte lättläst, och känns som en resa långt inåt och framåt.

Fler böcker av J G Ballard:
High-Rise