Ett ljudande horn brukar stå för något som lockar i fjärran, och oboens klang skapar stämning av natur och (grod)djur. Nu inleder de America, sången om människor som reser över landet för att hitta landet självt. Men i Globen är vi varken fjärran eller vid en tjärn; med ett milt ljus i lokalen ser vi såväl scenriggningen som alla andra som har kommit för att lyssna på Paul Simon och hans pärlband av sånger. Hammondorgel ger en infusion av funk till medryckande 50 Ways To Leave Your Lover. Mannen vi kommit för att lyssna på hinner sedan bara säga "Hello, friends" innan jublet bryter ut i publiken. I nästa mellansnack börjar han berätta om hur hans låtskrivarmetoder utvecklats under de decennier han varit aktiv, med små smakprov av älskade sånger som lockar fram spontana applåder.
Det mynnar ut i Rewrite från skivan So Beautiful Or So What från 2011, ett album med musik som står sig väl mot andra av Paul Simons verk. Men allra hårdast klappar förmodligen våra hjärtan till moderna klassiker som Me And Julio Down By The Schoolyard, låtar man har skapat egna minnen av. Paul Simons röst är inte riktigt lika stadig som förr, och några av de högsta tonerna lämnar han åt sidan, men desto tydligare når känslorna fram i nyanserna.
Stråkar och blås tar plats på scenen för den mjuka men starka Rene And Georgette Magritte With Their Dog After The War. Efter Can't Run But berättar Paul Simon för oss att när han skrev nästa låt, då kände han att han var en förmedlare för något större - "den här är bättre än vad jag brukar skriva". Det är Bridge Over Troubled Water, som börjar stillsamt men med ett långsamt crescendo genom hela sången griper tag i oss lyssnare. Åter igen är ljuset i lokalen halvtänt, så att vi kan se varandra. Globen är i princip fullsatt, men ändå ser vi människor ut att vara så små och så få att jag får känslan av att vi skulle kunna lära känna varandra ikväll. Budskapet i Bridge Over Troubled Water är trösterikt - visst önskar man att man har en sådan vän. Minst lika viktigt är att värdesätta de vänner man har och själv, så långt det går, vara samma stöd för medmänniskor som behöver en.
Några fina nyare sånger, Wristband och Questions For The Angels, varvas med Spirit Voices och The Obvious Child från latino-inspirerade The Rhythm Of The Saints, och så får vi minnas hur Paul Simon hjälpte till att öppna våra öron för world music med Diamonds On The Soles Of Her Shoes och allas glada, upplyftande älskling You Can Call Me Al. Att nästan två timmar har gått har jag inte alls känt av. Men konserten är inte slut, musikerna ropas tillbaka och spelar Graceland. Därefter kommer Still Crazy After All This Years, som verkligen ger oss chansen att känna vemod över hur vi har åldrats tillsammans med Paul Simon. Den eftertänksamma låten skrevs för över fyrtio år sedan, och även om vi inte hörde den direkt då har vi ännu fler år att se tillbaka på sedan dess.
Den nya avslutningssången är Late In The Evening, som mjukt vaggar in oss i känslan att det är dags att gå hem och låta Paul Simon och våra egna själar och kroppar vila. Detsamma gör sången som givit turnén sitt namn, Homeward Bound. Men till slut får vi också Kodachrome och två odödliga sånger vi inte kunnat gå utan: The Boxer, med publikens sång i refrängen, och vackra, vackra The Sound Of Silence. Det är inte två unga män med vackra röster i harmoni utan en ensam Paul Simon med gitarr som står på scenen, och det låter oss lyssna ordentligt på orden och låta dem gå in i hjärtat. Tack, Paul Simon, för att du ger oss en sista turné och för att du lovar att fortsätta skriva musik.
Stråkar och blås tar plats på scenen för den mjuka men starka Rene And Georgette Magritte With Their Dog After The War. Efter Can't Run But berättar Paul Simon för oss att när han skrev nästa låt, då kände han att han var en förmedlare för något större - "den här är bättre än vad jag brukar skriva". Det är Bridge Over Troubled Water, som börjar stillsamt men med ett långsamt crescendo genom hela sången griper tag i oss lyssnare. Åter igen är ljuset i lokalen halvtänt, så att vi kan se varandra. Globen är i princip fullsatt, men ändå ser vi människor ut att vara så små och så få att jag får känslan av att vi skulle kunna lära känna varandra ikväll. Budskapet i Bridge Over Troubled Water är trösterikt - visst önskar man att man har en sådan vän. Minst lika viktigt är att värdesätta de vänner man har och själv, så långt det går, vara samma stöd för medmänniskor som behöver en.
Några fina nyare sånger, Wristband och Questions For The Angels, varvas med Spirit Voices och The Obvious Child från latino-inspirerade The Rhythm Of The Saints, och så får vi minnas hur Paul Simon hjälpte till att öppna våra öron för world music med Diamonds On The Soles Of Her Shoes och allas glada, upplyftande älskling You Can Call Me Al. Att nästan två timmar har gått har jag inte alls känt av. Men konserten är inte slut, musikerna ropas tillbaka och spelar Graceland. Därefter kommer Still Crazy After All This Years, som verkligen ger oss chansen att känna vemod över hur vi har åldrats tillsammans med Paul Simon. Den eftertänksamma låten skrevs för över fyrtio år sedan, och även om vi inte hörde den direkt då har vi ännu fler år att se tillbaka på sedan dess.
Den nya avslutningssången är Late In The Evening, som mjukt vaggar in oss i känslan att det är dags att gå hem och låta Paul Simon och våra egna själar och kroppar vila. Detsamma gör sången som givit turnén sitt namn, Homeward Bound. Men till slut får vi också Kodachrome och två odödliga sånger vi inte kunnat gå utan: The Boxer, med publikens sång i refrängen, och vackra, vackra The Sound Of Silence. Det är inte två unga män med vackra röster i harmoni utan en ensam Paul Simon med gitarr som står på scenen, och det låter oss lyssna ordentligt på orden och låta dem gå in i hjärtat. Tack, Paul Simon, för att du ger oss en sista turné och för att du lovar att fortsätta skriva musik.
 |
| Foto: Håkan Wilhelm Hugosson |
2 kommentarer:
När man växer upp får man med sig lite av sina föräldrars musik (Kjell- Åke och Katriina Hugosson).
För mig betyder det en ärvd kärlek till låtar av bl. a. Credence Clearwater Revival, Bruce Springsteen, Dr Hook and the Medicin Show och Simon and Garfunkel.
Därför blev det en sommarkonsert för mig och Jenny med Paul Simon på hans avskedsturne "Homeward Bound" - "home where my music is playing" - på Eriksson Globen. Det blev som väntat en massa riktigt bra musik - med bland annat de fantastiska rytmerna från Sydamerika och Afrika på skivan Rythm of the Saints, själv älskar jag trumintrot till "Obvious child" (- Sonny gets sonnier day by day!-) som är så väldigt medryckande!
Förutom att alla sånger är geniala och att Paul Simon och musikerna är så bra, är det underbart hur de flesta har personliga minnen till de olika låtarna. Konserten blev en dubbel nostalgitripp!
Skicka en kommentar